Franska Polynesien 1990

Inspirerad av Comvidare som funderar över hur länge man kan skryta om en resa som man gjorde för länge sedan, tänker jag nu skryta om en resa som jag gjorde för länge sedan.

Det var en rundresa som jag gjorde i Franska Polynesien 1990. I åtta veckor reste jag med båt mellan öar som jag suttit och dreglat över i kartböcker och i reseskildringar.
Söderhavet är på de flesta ställen mycket civiliserat. Till och med på de yttre öarna fanns telefonkiosker och satellitantenner som tog emot tv-sändningar från Tahiti. Nu för tiden finns det säkert mobiltelefontäckning ute på de avlägsna öarna.
Exakt hur civiliserat det var fick jag bevis på den sista veckan på min resa. Här är ett utdrag från mina reseanteckningar:


Under min sista vecka bestämmer jag mig att åka upp till någon av Tuamotuöarna. Denna arkipelag sträcker sig över ett mycket stort område öster om Sällskapsöarna, och består så gott som uteslutande av låga korallöar. Jag beslutar att resa till Kaukura.
På turistbyrån i Papeete ger man mig en katalog över fartyg, som tar passagerare, och jag finner att Manava avgång kl. 16.00 samma dag skulle passa alldeles utmärkt.
Samma eftermiddag är jag alltså än en gång på väg. Manava är ett av flera fartyg, som ett par gånger i veckan besöker de nordvästra öarna i Tuamotuarkepilagen. Med sig ut har man olika förnödenheter, som har beställts av de lokala handlarna och öborna och med sig tillbaka till Papeete fraktar man fisk, som sedan säljs på marknaden.

Jag kommer snart i samspråk med en annan av båtens passagerare. Han heter Raui och kan lite engelska. Det visar sig att han är från Kaukura och på väg hem för att besöka sina föräldrar. "Var på ön skall jag bo?" undrar han. Jag nämner namnet på pensionatet, som turistbyrån har tipsat mig om, men min nyfunne vän skakar på huvudet och bjuder på stående fot in mig att gästa honom och hans familj.

Snart syns Tahiti bara som en skugga i sydost. Havet är lugnt idag och jag tar upp min dagbok och skriver några rader. Efter ett tag tröttnar jag och tar upp min Walkman och lyssnar på musik. Nu blir Raui intresserad och gestikulerar att han vill lyssna. När jag räcker över lurarna till honom går det upp för mig att det kan vara första gången, som han lyssnar på musik genom en Walkman, och det känns därför nästan högtidligt, när jag trycker ner PLAY-knappen.
Raui skiner genast upp och säger: "Ah, Pink Floyd, one of my favourites !"
En fördom fattigare återgår jag till mitt dagboksskrivande.



Detta är en bild som jag tog några dagar senare

Sveriges öar

Det var Världsbokdagen tidigare i veckan. Därför passar jag på att pusha för en bok idag. Den är skriven av Anders Källgård, till vardags läkare, men på fritiden hängiven ö-fantast.
Tidigare böcker av Källgård har mestadels handlat om mer exotiska öar i Söderhavet, t.ex. om Pitcairn Island, dit verklighetens Bountymyterister flydde. Än idag bor deras ättlingar kvar där.
I Sveriges öar har författaren, som namnet skvallrar om, tagit sig en närmare titt på öar i svenska farvatten:

"Sveriges öar handlar om alla de 1216 svenska öar som dels saknar fast landförbindelse, dels har haft fast befolkning någon gång efter år 1900. Det är en tjock, påkostad och utförlig bok om Ö-Sverige: referensverk, öguide och reseskildring i ett - och dessutom, tack vare Johnny Ahlborgs akvareller och tuschteckningar, en vacker bok."

Man kan maila direkt till författaren för att köpa boken. Man kan också beställa den över internet.
ISBN 10: 9172034653

Kaukura igen

Jag har redan sagt till mina arbetskamrater att jag kommer att vara borta resten av dagen, eftersom att jag har två möten i en annan byggnad i en annan del av Företaget.
De två mötena går i expressfart.

Kund: ”Hej, det här är vad du ska göra. Några problem med det?”
Jag: ”Nej då, du har det klart senast onsdag.”

Rådvill står jag sedan ute på parkeringen och undrar hur jag ska göra nu. Fast jag ljuger; jag är inte alls rådvill. Jag har redan på vägen ut bestämt mig för att nu bär det av hemåt.
Huset som jag går in i är alldeles tyst. Jag tar ett par kex med ost och sätter mig framför datorn. Drömmer mig bort.

Bilden är även den från Kaukura. Familjen som jag hyrde rum av tog mig med på fisketur till andra änden av atollen. Det var en dryg timmes resa genom lagunen med snabb motorbåt, så då förstår ni att det var en ganska stor atoll.
När det skymde tog jag en tur på egen hand. Jag tog några bilder på palmer och solnedgång i ett försök att fånga söderhavsdrömmen på bild.

Här nedan ser ni Kaukura lite från ovan.

Kaukura

Jag har under veckan suttit och scannat lite diabilder till en kompis som behövde låna lite ormbilder till ett föredrag. Jag passade på att scanna några bilder från mina resor.
Jag hittade några bilder från Kaukura, en atoll i Franska Polynesien i Stilla Havet.
I detta hus bodde jag i en vecka.