Era ord i min blogg

Det var lite svårare än jag trodde eller så hamnade jag i någon sorts inspirationsvakuum. Jag ångrade nästan att jag lovade så tjockt igår. Nu har jag i alla fall fått med alla era ord. Enjoy!



Efter en fantastisk sommar nere i Spanien hade jag hörsammat mina föräldrars enträgna önskan att jag skulle skaffa mig ett riktigt jobb. Sedelbunten med pesetas, mina nya tatueringar och besöket på hudkliniken hade inte imponerat nämnvärt på dem.
En KY-utbildning som labbassistent hade jag redan i bagaget och Arbetsförmedlingen skickade mig till Kronas tandimplantat. "Där behöver dom alltid folk". Jag tyckte det lät som en bra arbetsplats. Ett företag som nyanställer ideligen måste ju vara framgångsrikt.
"Ja, sedan dom slutade att tillverka bysthållare av bacon så går det riktigt bra för dom", berättade min handläggare. "Man kunde dessutom bara få tag på bysthållarna via postorder och inte ens i välsorterade charkuteributiker".

Den gigantiska tegelbyggnaden såg mer ut som ett polishus än ett framgångsrikt företag på tandområdet. På vägen dit hade jag råkat passera under en svart katt. Jag grämde mig över det för inte vill man ha otur på första dagen på det nya jobbet.
De sista hundra meterna fram till porten sprang jag i hällregn, då himlen öppnade sig.

I receptionen satt en barsk kvinna. Efter att jag presenterat mig så uppmanades jag att lämna min mobil hos henne. "Det råder fotoförbud inne på labbet, unge man" kraxade hon. "Och har du något usb-minne så kan du ge det till mig direkt. Vi ser allvarligt på industrispionage här ska du veta, du stilige yngling." Jag hade inget annat val än att lämna över samtliga 12 usb-minnen som jag hade i mina fickor.
Jag visades sedan in i labbet där docent Ulrike von Püsselstein tog emot. Hon mönstrade mig från topp till tå med kritisk blick.

- Du ser vederstygglig ut!

Hennes tyska accent var så tjock att den gick att skära med kniv igenom. Jag kände mig lite bortkommen, eftersom sommarens eskapader hade vant mig vid det motsatta könets uppskattning. Nu visade sig det dock att det var mina kläder som åsyftades.

- Din klädsel skall mosteranpassas.

Där hörde jag lite fel.

- Mosteranpassas? Vill du att jag kommer klädd som kvinna imorgon?
Jag kunde se hur hon för ett ögonblick övervägde möjligheten, men hon utbrast i ett gapskratt.

-Nej, nej! Du skall mönsteranpassas. Vi går alla klädda i vita rockar här på jobbet. Det skall du också göra.

Det var skönt att slippa hoppa i drag-queen kläderna igen och jag gladde mig dessutom åt att jag verkade ha brutit isen mellan docenten och mig. Hon gnolade glatt på Ein bisschen Frieden medan hon plockade fram en rock åt mig. När jag fått på mig den stack hon raskt ner ett par kulspetspennor i min bröstficka.

- Nu min käre labbråtta, nu är du en av oss!

Klockan hade hunnit bli 9.30 och jag blev ombedd att följa med ut till fikarummet. Där satt hela personalstyrkan och väntade. Det var en samling bistra människor i vita rockar med kulspetspennor i bröstfickorna. Ingen sa ett ord. Vi stod så i ett par minuter. Jag började fundera på om detta var någon sorts hemlig välkomstritual, som jag utsattes för. Till sist kändes situationen ohållbar och jag utbrast, som jag alltid gör när jag blir nervös, i sång. Valet var kanske inte det bästa: Helan går. Ett stort antal ögonbryn rynkades. Jag sjöng på och avslutade med ett entusiastiskt Ssskåål!
Nu reste sig den störste vitrocken upp och sade med bestämd ton: "Det är nu som du ska ta fram något gott till kaffet."
Turligt nog var jag väl förberedd och kunde stolt hala fram en gigantisk rulltårta som jag hade arbetat med hela natten. Hela fikarummet sprack upp i ett unisont leende så stort att man hade kunnat se tandtroll om man hade haft väldigt god syn.

Själva arbetet visade sig vara ganska lättsamt. Min viktigaste uppgift var att se till att det alltid fanns nybryggt kaffe åt Ulrike. Däremellan så diskade jag ur provrör, blandade munskölj av kaliumpermanganat och lärde försöksdjuren konståkning.

Arbetsmiljön var förvisso inte den bästa. Vi jobbade i en slags stroboskopbelysning. Det var visst något fel i en lysrörsarmatur. Detta kompenserades gott och väl av att det bjöds på afterwork-öl varje dag. Då samlades alla kring en back öl och en låda lego. Under små glada visor dracks det och byggdes. Ibland satt vi långt in på kvällen. Vi blev som en stor familj där bland ölflaskor och legobitarna.

Ledningen oroade sig givetvis för att produktiviteten kunde bli lidande av våra öl- och legosessioner, och ville ersätta kameraförbudet med ett öl- och legoförbud. Där fick vi faktiskt en fin hjälp av facket, vars representant förklarade att han var oomkullrunkelig i frågan: "Vill våra medlemmar supa och leka på jobbet så ska de banne mig få göra det också". Så förblev det också.

Givetvis kunde detta fantastiska jobb inte vara för evigt. Docent Ulrike von Püsselstein fick ett lukrativt erbjudande från ett annat företag varpå Kronas tandimplantats ägare lade ner tillverkningen och startade produktion av ramlageröverfall. Jag blev kvar en kortare tid, eftersom jag hade blivit så duktig på lego att jag fick bygga upp legomodeller av kommande ramlageröverfall.
Till sist sade jag upp mig och omskolade mig till IT-konsult och resten är historia.