fredag 10 oktober 2008

Rim och tåg

Jag vill ge ett litet bloggtips:
Kolla in Rimbloggen!
Till det som vissa skulle kalla ytlig och trist musik (ja, jag skulle kalla det just så) måste det ju finnas en text. Ja, måste och måste, det blir väl bäst så. Eller kanske inte. I Rimbloggen återges bottenskrapet av några decenniers totalhaverier på textfronten. Det är rolig läsning!

På tal om rim förresten. Det mest halsbrytande och kanske mest lyckade rim som jag någonsin sprungit på i en sångtext var i Blå Tågets (eller Gunder Hägg som de fortfarande hette då) Glassfabriken från 1971. I den låten rimmas det friskt och kronan på verket är när en ägare av en glassfabrik rimmar på ett politiskt skeende: Glasspamp – Klasskamp. Det är genialiskt.

Blå Tåget var en ganska lustig grupp människor; de flesta av dem ganska mediokra musiker faktiskt. Där fanns ett par konstnärer och några kulturskribenter. Bassisten Urban Yman stack ut lite med musikpedagog på visitkortet och Kjell Westling, kompetent multiinstrumentalist räddade den musikaliska skivan.
Ett par år efter Glassfabriken satt trummisen Leif Nylén, till vardags på DN, och petade ihop en sång på sin kammare. Den fick det inte så snärtiga namnet Den ena handen vet vad den andra gör. Det var ett stycke ganska fin vispop med ett väldigt bra klarinettsolo av Tore Berger på slutet. Ytterligare några år senare kunde inte Ebba Grön hålla fingrarna borta utan var tvungen att göra en egen version. De kallade den Staten och kapitalet. (Nu vet plötsligt ni alla vilken låt jag snackar om.) Jag gillar inte Ebba. Vi kan lämna det där…

Blå Tåget 2004

5 kommentarer:

Ö-Helena sa...

I en del fall är ju "mediokra musiker" en klar underdrift. Carl-Johan de Geer måste ju vara en av Sveriges sämsta trombonister genom tiderna. Men på något sätt är det det som är så bra!

Pseudonaja sa...

Ja, det var mest honom jag tänkte på. Jag har deras live från Fågel Blå i Stockholm och det gör nästan fysiskt ont att lyssna på hans trombon... :-) Fast han var/är en skön kille så det var väl därför han fick vara med. Han målade väl några av skivomslagen också.
Leif Nyléns trummande är bitvis också ganska kackigt. Det *är* bra om en trummis klarar att hålla takten.
Ändå landar Blå Tåget på fötterna av någon konstig anledning.

Ö-Helena sa...

Jag tror man borde läsa Carl-Johan de Geers "Jakten mot nollpunkten" som kom alldeles nyligen. Han verkar vara en skön typ, som sagt!

Pseudonaja sa...

Ja, den fick bra recensioner så den ska jag nog köpa. (Om pappa inte redan har gjort det...)

Rimbloggen sa...

Tackar för omnämnandet och de fina orden samt lovar att kanske ta med lite mer progg i Rimbloggen framöver...kanske också döpa om den till Proggbloggen...vilket bra namn förresten..borde finnas en sådan.
Rimligtvis (jag vet att det är så) finns det mängder med dåliga proggrim...