När Gene Simmons bad mig dra åt helvete

Inspirerad av Mrs Li inser jag att det nu är dags att berätta om en då ganska jobbig händelse. På senare år har den snarare blivit något som jag är lite stolt över.

Jag älskade Kiss från det att jag var 10 år upp till 15-16årsåldern. Det var det absolut bästa bandet som fanns och så var det bara med den saken.
Min bror och jag var på vår första konsert 1980 när de spelade i Scandinavium. Oj, vad bra det var! Lustigt nog hade de ett förband som några år senare blev så stora att de hade kunnat ha Kiss som förband: Iron Maiden.
Därefter såg jag Kiss 1983 och sedan igen 1984.
Den sista gången lät jag mig mer eller mindre övertalas av en kompis, Mattias, som absolut tyckte att jag skulle hänga på. Jag hade mer eller mindre slutat att lyssna på Kiss till förmån för lite mer, ska vi kalla det, avancerad musik som t.ex Styx och Rush. Om nu en 16-åring kan bli nostalgisk så blev jag väl det och köpte en biljett, fastän spelningen året innan hade varit medioker.

Dagen innan konserten ringde Mattias och undrade om jag skulle med till flygplatsen och möta dem. Det lät onekligen spännande och nästa morgon stod vi där och hängde i ankomsthallen.
Efter flera timmars väntande kom de till sist. Det blev en yster dans med bandmedlemmar, fans och livvakter. Som en enda organism rörde vi oss ut på trottoaren där limousiner väntade.
När dörrar slagit igen och bilar kört in mot Göteborg så stod jag med en plansch signerad av Paul Stanley och Eric Carr. Den inhyrde gitarristen Bruce Kullic var ointressant, men det retade mig att jag inte lyckats fixa Gene Simmons autograf. Mattias visste dock hur detta skulle ordnas: "Vi åker till hotellet."

30 minuter senare stod vi tillsammans med en skock fans utanför Hotel Park Avenue, som på den tiden var stället där stjärnorna bodde. Tyvärr bevakades entrén av bastanta vakter, som spärrade vägen för alla finniga ungar i jeansjacka eller liknande. Här skulle inte något sorts spontant hårdrockskonvent finna sin väg in till lobbyn inte!

Nu var Mattias en driftig kille på många sätt. Ett par år senare fick jag höra att han råkat i klistret efter att ha sålt Kiss-prylar med autografer som han kluddat dit själv. Just denna dag bestod driftigheten i att han drog med mig in i hotellets restaurang, till vilken det fanns en obevakad ingång. Snabbt hittade vi till en hiss och for upp till VIP-våningen.

Väl där insåg vi att vi stod inför ett problem. Det fanns ganska många rum att välja på och vi kunde ju inte knacka dörr. Här borde egentligen historien tagit slut: "Men vi hade ju ingen aning om i vilket rum han bodde så vi gick hem och spelade Alfapet."

Nu ville ödet eller slumpen annorlunda. Det hördes ett kling och hissdörrarna öppnades bakom oss. Ut kommer en man med en bricka med en massa godsaker på. Han stegar fram till närmaste dörr och knackar på.
Ni har redan gissat vem som öppnar. Just det! Bengt Öste, det gamla nyhetsankaret i Rapport!
Nej, det är Gene Simmons. Han är naken förutom en handduk om midjan. Var hans peruk håller hus är oklart, men den sitter inte på hans huvud i alla fall.

Nu känns det som att tiden går väldigt långsamt. Gene tittar först på hotellkillen och brickan. Allt är bra så långt. Därefter höjer han blicken en aning och får se två killar stå där med osäkra flin och autografblock. Inte bra. Inte bra alls! Gene tycker att det här var det värsta som hänt denna dag så långt. I alla fall låter han som att han tycker det:

Fuck off! Fuck you! Get the fucking hell out of here!

Han vrålar detta några gånger och samtidigt börjar tiden gå snabbare igen. Den går väldigt snabbt faktiskt för innan vi vet ordet av så har två vakter dykt upp från ingenstans, eskorterat oss ner till entréplan och visat oss på dörren med orden: "Och er vill vi inte se här mer idag."

Om jag redan innan denna händelse börjat tröttna på Kiss så blev detta droppen. Jag köpte aldrig några fler Kiss-skivor, men faktiskt var min bror och jag på återföreningskonserten 1997. Det var roligt men musiken kändes ganska daterad. (Nej, jag är inte bitter. =))



Som jag inledde med att skriva så har denna nesliga händelse med åren blivit till en fjäder i hatten. Om inte annat så är det en kul historia. Jag kanske borde blogga om det? Hoppsan, det har jag ju just gjort!