Det blev en ganska jobbig dag.
När jag i vanliga fall kommer till kontoret får jag komma in där min chef och hennes kollegor sitter och arbetar. Folk kommer fram och frågar hur läget är och man blir ombedd att ta kaffe.
Idag var det lite annorlunda. Min chef kom ut i entrén och visare mig in i ett av intervjurummen. En annan medarbetare hade strax innan kommit tillbaka från lunch och tittat bort för att slippa möta min blick. Kanske var de rädda att arbetslöshet smittar?
Jag fick skriva på pappret med villkoren för min uppsägning, gå igenom mina uppgifter som ska skickas till Trygghetsrådet och sedan var det tack och hej.
Jag var ganska off och det gjorde det lite jobbigare för min chef än jag hade planerat. Jag gillar henne. Hon har varit bra och tagit hand om mig på ett sätt som en bra chef ska göra. Genom facket har jag fått höra att hon antagligen varit under stor press ovanifrån för att få ett snabbt avslut med mig och de andra olyckliga.
Jag ska maila henne i nästa vecka och säga att jag har uppskattat att ha henne som chef.
Det var alltså en jobbig dag, men vet ni vad?
Nu är jag fri!
Tack för de snälla kommentarerna ni gav mig! Jag skattar dem högt. Jag skattar er högt!
Froggy Mama: Puss!
Howdy: Nu rodnar jag.
Miss Mythos: Ja, jag vet. Det har bara varit lite mycket på en gång de senaste veckorna.
Mattias: Tack för peppet! Du borde vara någon sorts positiv kreativitetskonsult, men det kanske du är?
Pysseliten: Jag förstår precis hur du menar. Kanske är det just mitt problem att jag inte längre är säker på vad jag vill. Jag ifrågasätter mycket och gör det om och om igen. Det kanske är så att det finns andra saker i livet som jag borde satsa på. Men vad? Det är sånt som jag funderar på när jag inte kan sova.
Superkex: Ja, du har så rätt. Jag har velat bort från min tjänst tidigare; har sökt andra jobb och så, men nu hann dom först och det är jäkligt irriterande. Jag hade velat bestämma hur och när.
E: Tack! Jag vill gärna skriva mer, men har inte kommit på riktigt vad jag ska skriva om. Jag har just inga historier i huvudet. Jag kommer ihåg ditt inlägg. Jag ser att jag kommenterade det också. :-)
Ullah: Bra! Då håller jag på dig.
11 kommentarer:
Är inte, men tänker bli fotograf. Under den täckmanteln vill jag hjälpa kvinnor att upptäcka en sannare sida av sig själv. Kroppsuppfattningen är en viktig del av det, men också vad blickar, gester, kläder etc signalerar. Det kommer samtidigt att hjälpa mig att själv sätta min egen inre kvinna - för en sån har vi ju, kvinnor som män - i högsätet.
Jag har gott självförtroende i det projektet. Det hade jag INTE för mindre än ett år sedan. Ibland är det lågvatten, ibland högvatten... så är det bara.
Dagens boktips: Love what is, Katie Byron. Töntig titel på svenska, men så här heter den: Älska verkligheten som den är.
Mycket befriande läsning.
Jag beklagar att du förlorade jobbet - och gratulerar till den samtidigt vunna friheten!
Vad gäller framtiden är jag säker på att din är ljus.
Vilken föredömlig enkel kommentar av Stefan!
Vad jag (nog) försökte säga med min var: det dyker alltid upp nåt oväntat.
Grattis eller beklagar - men som en vis man sa på ett TV-program jag såg för några år sedan: "Arbete är det största hindret för kreativiteten"
:)
Jag kan bara sälla mig till din beundrarskara! Det kommer att ordna sig. Du är en fantastik person som är både smart och kreativ!
Snart har du nya uppdrag och nya möjligheter!
kram
Ny dag, nya möjligheter. Och för oss som vill något mer än bara dega händer det saker förr eller senare. :)
Eftersom du har gett mig godkänt som amatörpsykolog (du vet inte vad du gjorde!) så spinner jag vidare (som om jag inte skulle ha gjort det ändå):
Den fantastiska söderhavsbilden... Har du tänkt på varför du la ut den just nu... egentligen? Och vad den står för?
Det behöver jag inte förklara för dig, visst?
(Ok... bara för tydlighets skull: det betyder INTE att du ska flytta till Söderhavet. Fundera vidare.)
Det handlar nog om frihet och en längtan efter något; oklart vad.
Jag tror att det handlar om vad du innerst inne redan känner: frid, ro, långsamt svallande dyning.
Kanske håller solen på att gå ner över din söderhavsö... Men var inte orolig, den kommer upp igen!
Uuusch, jag kan nästan känna igen mig på den där sista dagen på jobbet och jag får en klump i halsen. Men jag blir imponerad av att du du skriver att du är fri.
Du övertygar mig om att du inte kommer att gå arbetsfri så länge. *peppar*
Skicka en kommentar