När kameran blir granne med penis

Vi har alla varit med om det: Vi har genom en osannolik räcka av händelser navigerat in i den oundvikliga situationen när vi blir tvungna att sitta med en kamera innanför byxorna i nära tre timmar. Jag förstår att ni liksom hoppar upp och ner på stolen i er iver att få berätta hur ni hamnade i en sån tokig och obekväm situation.
Lugn! Er tid kommer. Nu är detta min blogg så jag börjar.

Detta var år 2004. Jag hade med tåg rest upp till den Kungliga Hufvudstaden för att tillsammans med några tusen andra nördiga killar med smak för avancerad rock; dvs progressive rock, avnjuta en konsert med Yes på Globen.

Alan White, trummis i Yes. Han spelade även trummor på en viss låt av John Lennon – Imagine
Eftermiddagen gick i triumfens tecken. Svenska Yessällskapet hade på Hotel Sheraton arrangerat en förträff, dit samtliga medlemmar i Yes anslöt för att skriva autografer och posera för bilder.
När kvällen försommarkvällen sänkte sig över Stockholm tog vi tunnelbanan ut till Kulan (Just det alla stockholmare! Så nedsättande kallar vi jag ert skrytbygge. Kulan! Ha ha!)

Kvällens utmaning bestod i att smuggla in en kamera. Redan då hade ju många kameror i sina mobiler men en apparat som enbart fungerade som kamera fick man inte ta in (och det är väl fortfarande förbjudet?)
Såvida du inte står, iförd endast kallingar, inne i förhörsrummet som tullen har på flygplatser, så vet du att ingen som visiterar dig kommer att ta dig på k*ken. Det är liksom en fredad zon.
Ska man föra in gods någonstans så lämpar sig därför skrevet som tillfällig förvaring.

Jodå, en slentrianmässig sökning gjordes på min övre del av kroppen och vips så stod jag inne i Globen Kulan med min kamera i byxorna.
Nu är ju en kamera inte något som man tar upp och hänger om halsen så den fick bli där den var.

Det finns flera fördelar att genom Svenska Yessällskapets försorg hamna på första raden på en Yes-konsert. Man ser bra, man hör bra och man känner sig väldigt privilegierad.
Det visade sig också finnas en nackdel. Tre meter framför mig, på en stol vänd åt mitt håll, satt en vakt med uppgift att se till att ingen tokdåre rusade upp på scen samt att ingen idiot fick idén att plocka fram en kamera och bränna iväg ett femtiotal bilder med blixt mot musikerna i övre medelåldern.

Kameran fick bli kvar innanför gylfen.

Jag tror inte att jag behöver argumentera speciellt länge för mitt påstående att det är obekvämt att sitta med en kamera i brallorna i närmare tre timmar. Kameran och jag fick visserligen några minuters frist, när vakten släntrade bort och ropade några ord i örat på en kollega. Kameran kom upp och fick lufta sig en aning och jag hann knäppa tre-fyra bilder. Sedan fick den snällt återvända till mina mer intima regioner för en ytterligare en stunds kontemplation.

När sista extranumret hade startat så sket jag i konsekvenserna och halade upp en svettig kamera och tryckte helt ogenerat av några bilder. Vakten såg vad jag höll på med men lät det passera. Varför slänga ut någon när det ändå bara återstår minuter?

Yes bockar och tackar efter konserten. Min kamera drar en suck av lättnad.