Idag är läget ett helt annat. Jag kan inte namnen på skolorna men jag vet var de ligger: Skolorna som mina döttrar aldrig skulle gå få i. Det tragiska är att mina döttrar behövs i dessa skolor. Man skriker efter elever från medelklassen. Man suktar svårt efter elever som för vilka språket är en självklarhet. Elever vars föräldrar har ekonomiska förutsättningar och/eller tillräckligt med initiativkraft placerar sina flyttar till andra skolor för att de ska få den undervisning som de behöver för att "bli något". De som blir kvar halkar ännu längre efter.
Oavsett etnicitet och klasstillhörighet brukar en överväldigande majoritet säga att de vill att deras barn ska ha svenska medelklassungar som klasskamrater. Vi från medelklassen borde alltså dela med oss.
Nu är jag emellertid så jäkla självisk att jag sätter mina döttrars rätt till en lugn och harmonisk skolgång framför deras eventuella medverkan i vårt gemensamma samhällsbygge. Jag skulle aldrig "offra" mina döttrar. De kommer med stor sannolikhet att gå i en skola med andra svenska medelklassbarn.
Är det varje människas plikt att sätta allas ve och väl framför dem man är allra mest rädd om?
3 kommentarer:
Nah, jag skulle nog också dra mig för att placera mina barn (om jag hade några vill säga) i en skola som är rörig... det är ju fel att skuldbelägga de föräldrar som värnar om sina barn. De borde satsa på de skolor som har en disfunktionell verksamhet.
Jag tycker du absolut skall välja den skola som är bäst för dina barn. Det är prio nr 1 för en förälder. (På min tid var alla skolor likadana i den där staden. De var ganska bra, faktiskt.)
Medelklassbarn är som vanilj - passar alla andra smaker.
Skicka en kommentar