Min bror har invalidiserat mig igen

2006 när vi skulle testa hur det var att bo i husbil under Sweden Rock Festival så fick min bror ett överambitiöst ryck. Han är nämligen ständigt fixerad vid tanken att inte behöva gå längre än nödvändigt; dvs den typen av människa som hellre kryssar runt på parkeringen utanför ICA i 30 minuter i väntan på att någon plats nära ingången ska bli ledig än att ställa sig 30 meter längre bort.
Därför skrev han till killen som administrerade husvagnscampingen och försökte reservera en plats så nära festivalområdet som möjligt. För att ge lite extra tyngd åt sin begäran så angav han skälet att hans bror, dvs jag, var lätt rörelsehindrad och inte skulle behöva gå så långt.

Med några tangenttryck hade han alltså gjort mig till någon sorts invalid.

Nu visade sig man inte vara så intresserade av att underlätta för oss handikappade, utan svarade något i stil med att ”det har vi ingen möjlighet att ordna”, och tur var väl det. Tänk om man hade konfronterat mig för att kontrollera hur illa ställt det var…

Jag hade hoppats att det var sista gången som jag skulle omnämnas som någon som haltade sig fram genom tillvaron. Icke!
Inför årets festival har vi dumt nog tagit tag i reserverandet av campingplatsen alltför sent. Nu är det fullt på "vår" camping. Det finns visserligen plats kvar på ett par av fulcampingarna, men det är ju inte där som vi vill stå.

Jag tog tag i saken och mailade iväg en beställning som om jag inte läst på hemsidan att det är fullbokat. Tillbaka kom ett svar som innehöll det väntade beskedet om att det var fullt. Jag svarade bums med ett mail i en trevlig ton. Jag skrev att vi hade missat att boka i tid men att vi var mycket intresserade av att bo på deras förträffliga camping. Gick det måhända att ställa sig på någon väntelista? I den händelse att en plats skulle uppenbara sig så lovade jag en omedelbar överföring av likvida medel till campingens konto.
Ett hövligt svar kom tillbaka om att vi nu stod på väntelistan men att man givetvis inte kunde lova något.
Så långt kändes det ändå bra. Vi hade en kommunikation igång och det fanns någon sorts hopp. Inom ett par dagar tänkte jag återkomma med en artig förfrågan om det "rörde på sig i kön".

Jag borde underrättat min bror om mailväxlingen. Han satt dessvärre på sitt kontor och tyckte att han skulle dra sitt strå till stacken. Dessvärre var det ett lögnaktigt strå. Dessvärre var jag åter invalidiserad.
Jag svor högt när jag läste mailet som han hade skickat till samma snubbe som jag mailväxlat med någon timme tidigare. Det hela inleddes med några taffliga halvsanningar som sedermera ledde fram till detta:

"Som om inte detta vore nog så är min bror dessutom nyopererad i ena knäet och kommer därför att få stora problem med att ta sig från och till området. 300-500 m är egentligen också på gränsen men ännu längre bort är i princip otänkbart.
Jag vädjar nu till er att ta detta argument (knäskada) i beaktan för att undersöka om det inte finns en liten plats kvar till oss."

Min bror och jag har ett ovanligt efternamn. Om killen som vi mailat till inte är väldigt glömsk och/eller väldigt korkad så kommer han att inse att jag är den "nyopererade" brodern. Konstigt att jag inte nämnde det i mitt mail då.

Jag tror att vi ska se oss om efter plats på en annan camping, där jag inte är känd som han som simulerar knäskador. Jag ska dessutom fundera ut ett sätt att hämnas på min bror.