Te

Till helgen som kommer så har jag huset för mig själv. Egentid!

En plan som jag har är att dricka groteskt många muggar te. Till frukost både lördag och söndag ska jag sätta på en jättepanna te. Första muggen blir till smörgåsarna. Andra och tredje påfyllningen kommer att intas i favoritfåtöljen, där jag ämnar läsa morgontidningen.

Jag hittade en teblogg. Jag har lagt till den bland under Bloggar jag gärna läser. Nu har jag just inte läst så mycket där ännu, men är den inte bra så får jag väl lägga den under Bloggar som jag ogärna läser eller rent utav sluta att länka till den. Eller så kan jag sätta upp en egen teblogg och ingående beskriva alla de gånger som jag dricker te. Hur roligt vore inte det?

Ur min kommande teblogg:
Idag regnade det. Det hindrade inte mig från att sätta på te dock. Det fick bli Söderblandning som är en pigg och trevlig tesort. Min vana trogen slog jag i rikligt med mjölk och satte mig och njöt av första koppen. Säga vad man vill (och det tycker jag att man ska) så är ändå alltid första koppen den bästa, åtminstone om man brygger en kanna. Precis när teet fortfarande är så varmt att man inte skulle kunna klunka det som en läsk men ändå så man kan ta en lagom klunk i munnen – då är det som allra bäst! Det där läget är svårt att hitta när man dricker andra koppen. Tredje koppen kan behöva en liten sväng in i mikron för att inte bli för sval när jag häller i mjölken. Den värmen är emellertid inte samma som den som nybryggt te har så därför blir det inte samma sak.
Vem är då jag att komma med såna vishetens teord? Jo, det ska jag minsann tala om. Min morfar var en av de största importörerna av te i Sverige vid tiden efter andra världskrigets slut. Det fanns inte ett te som han inte med förbundna ögon kunde sniffa på och sedan säga vilken sort det var. Det fanns heller inte ett te som han inte med öppna ögon kunde sniffa på och sedan säga vilken sort det var.
Jag minns speciellt en gång då vi skojade med honom och blandade ner ett uns snabbkaffe i hans nyligen upphällda kopp med favoritteet. Sedan gömde vi oss bakom soffan och väntade på reaktionen. Reaktionen kom och den blev häftig. Först reste sig morfar upp i givakt och vrålade ut ett "Faaaaaaaaaan." Han skickade en soffkudde efter hunden, som råkade gå förbi. Tekannan slängdes ut genom fönstret. Slutligen grepp han telefonen och ringde och sa upp prenumerationen på morgontidningen.

Allt detta om min morfar är ren och skär lögn, men det kommer jag naturligtvis inte skriva i min teblogg. Morfar importerade inte te. Morfar importerade slavar. Han hämtade hem dom från mörkaste Afrika. När jag säger mörkaste Afrika så syftar jag inte på att slavarna var extra mörkhyade. Jag syftar på att morfar endast var i Afrika när det var natt. Han var nämligen albino och fruktansvärt känslig för skarpt ljus.

Hmmm, jag kanske borde jobba lite…