måndag 16 mars 2009

Destruktiv musik

Min kompis John och jag tyckte att musik kunde vara något att satsa på. När vi var i 12-årsåldern hade vi varsin elgitarr med förstärkare. Tanken var väl att vi skulle lyckas rekrytera en bassist och en trummis också. I väntan på det spelade vi hemma i en garderob hemma hos John.

När vi började på högstadiet så uppenbarade sig en ny möjlighet. Det fanns en fritidsgård i anslutning till skolan och på lunchrasten knatade vi över dit. I källaren fanns nämligen en replokal som var fullt utrustad med gitarrer, en bas, en keyboard (Polymoog, förmodligen värd en hygglig slant idag om den fortfarande existerar), förstärkare och ett trumset.
Nu kunde vi spela hur mycket vi ville och framför allt hur högt vi ville. Vanligtvis spelade vi båda gitarr, men trumsetet var mycket lockande också. Efter någon månad kunde både John och jag hålla takten hyfsat med bastrumma, hi-hat och virveltrumma.

Under en ovanligt vild rocksession nere i källaren inträffade dock en "olycka". Jag satt bakom trumsetet och John hamrade fram ackord på en elgitarr på hög volym. Vi skrattade, vi svettades och ylade fram något som skulle likna sång.
Mitt i larmet kom John på idén att hjälpa till med trummandet. På något knepigt vis lyckades han med kicksparkar ge en av cymbalerna en ordentlig omgång samtidigt som han spelade gitarr. Till Johns ursäkt skall nämnas att han faktiskt sparkade i takt. Annars var det var på det hela taget en ganska dålig idé.

Det skulle nämligen visa sig när rasten var slut och vi skulle bege oss tillbaka till skolan för en geografilektion, att det ihärdiga sparkandet hade fått cymbalen att gå sönder. Det såg ut ungefär som om någon hade tagit en konservöppnare och metodiskt arbetat sig nästan hela vägen runt fästet. Nu hängde den enbart kvar på trekvarten och slokade betänkligt.
Att det inte var helt bra, insåg vi, men tänkte nog att det inte skulle bli något större väsen för den saken. Vi pep iväg och hoppades att en ny cymbal skulle sitta på plats nästa gång vi kom för att spela.


Det blev inte riktigt så. Dagen efter när vi satt och drack varm choklad på fritidsgården, kom en ur personalen och satte sig vid vårt bord. Han såg inte överdrivet glad ut och inledde med ett ganska uppfordrande "Hörni grabbar…"
Därefter följde ett förhör om när vi varit i källaren senast, om vi sett om alla cymbaler var hela, om vi visste något om en viss cymbal, som kostade över 1000 kr, som hade gått sönder under gårdagen och om vi sett någon "obehörig" stryka runt i replokalen.
Vi gjorde givetvis det som vilken rekorderlig sjundeklassare skulle ha gjort i det läget - blånekade.
Vi hade båda spelat gitarr och inte rört trumsetet. Vi hade inte heller sett eller hört något.
Det som fick det att kännas ganska skämmigt var att det faktiskt inte var gårdens cymbal. Den tillhörde Lars i en årskurs över oss och han var inte alltför glad.

Med både fniss och känsla av skam har vi under åren återkommit till den där cymbalincidenten. John fick förresten till sist sin chans att bekänna. Härom året träffade han Lars, som numera skriver teatermusik, och bekände alltihop. Lars sade sig inte ens minnas den spruckna cymbalen. Skönt att åtminstone han har kunnat lämna det bakom sig.

Om en liten stund ska jag packa in gitarren och några effektboxar och åka över till John. Han har just köpt ett trumset. Tycker ni att jag ska ge hans cymbaler några välriktade sparkar?

2 kommentarer:

Nonsensakuten sa...

Gör det. När han upptäcker det så blånekar du. Kan bli hur kul som helst...

Pseudonaja sa...

Jag skickade iväg en spark som inte nådde ända upp. Han flinade. Vi behövde inte klä det i ord ens.