Ensam

För 7-8 år sedan var jag på begravning. Eftersom det var någon som egentligen var för ung för att dö som nu hade gått och dött i alla fall, så var det en ganska tung begravning för alla.
Det blev också en ganska underlig begravning. Det var nämligen så att kvinnan som dött, en kort tid innan dödsfallet hade träffat en ny man. Hon hade talat ganska varmt om honom, men det hade pga avståndet emellan oss inte blivit att vi hade presenterats för varandra. Det var just ingen annan av begravningsgästerna som hade träffat honom heller.

Nu stod han där emellertid vid kistan för att ta farväl. Han såg väl ganska normal ut, men det var något med klädseln, jag minns inte riktigt vad, som gjorde att jag ändå anade oråd. Plötsligt halade han upp ett löst blad från ett rutat kollegieblock ur fickan och läste upp en dikt, som han själv skrivit, talade sedan fritt en stund om hur fantastisk hon hade varit och hur bra de hade kunnat få det, om hon bara fått leva.
Så långt allt väl får man väl ändå säga, även om denna intimitet gentemot henne i kistan kändes lite konstig för oss att höra från någon som man aldrig hade sett tidigare.

Begravningen tog slut och vi drog oss till församlingshemmet för att äta en smörgås och få tårta och kaffe.
Trots att jag kunde sägas tillhöra de sörjande så var mitt viktigaste uppdrag denna dag att stötta och trösta mitt sällskap, vars mamma det var som vi tagit farväl av.

Man kan lugnt säga att jag blev något störd i min uppgift och aningen frustrerad, när det slumpade sig så att den "kvarlämnade" fästmannen skyndade sig att ta plats just vid vårt bord. Han hade såååå mycket fint att säga om sin kortvariga tid med sin nya fästmö, och ville gärna att vi skulle veta det. Han kunde helt enkelt inte låta bli utan pladdrade på såsom vi hade suttit på vilket kafferep som helst. Han ställde tusen och en frågor till och om oss; vad vi sysslade med, var vi bodde, vem som skulle ta hand om hunden som nu hade blivit mattelös, och jag bara häpnade ju längre tiden gick.

Mitt sällskap befann sig, som tur var, i någon slags chock och lät mig sköta konverserandet. Jag ställde artigt och pliktskyldigast några motfrågor.
Vi gled in på fritidsintressen. Han gillade att vara ute med sin husvagn på somrarna. Det fanns en massa fina ställen i närheten som man kunde åka till. Hade vi varit där på den där campingen som låg så fint vid en sjö? Nej, det hade vi inte. Vi är just inte mycket för husvagnssemestrar, svarade jag.

Man tycker att det borde ha fått den mest entusiastiske husvagnsälskaren att lugna sig, men vårt påtvingade sällskap stod helt enkelt inte att hejda.
Ville vi inte följa med honom på husvagnsemester till sommaren?

Hörde jag rätt? Hade en främling just bjudit med oss till Rövemåla camping, eller vad det nu var, till sommarn? När jag såg hans förväntansfulla min, så förstod jag att det var just vad han hade gjort. För ett ögonblick såg jag oss, fästmannen, mitt sällskap och jag, sittandes på en campingplats i varsin ihopfällbar campingstol utanför en husvagn. I närheten hördes dansbandsmusik från en stereo. Någon ropade från grannhusvagnen och undrade om vi ville ha grogg. På grillen låg några fläskkarréer och svettades.
Tanke var lika roande som bisarr. Jag svarade något avmätt att "vi fick väl se".

När vi reste hemåt på kvällen så slog det mig hur jäkla tragiskt allt var. Han hade just hittat en ny kärlek och så går hon och dör. Sedan försöker han på ett nästan desperat sätt att ragga nya vänner på begravningen. Han måste verkligen ha varit en mycket ensam människa.