måndag 10 januari 2011

Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen…

Scenen var trottoaren utanför radhusen, där min bror och hans familj bor. Vi var där på nyårsbesök med alla härliga tillbehör såsom fantastisk mat, dryck samt trevligt sällskap. Det fanns även raketer, eller snarare en tårta. Man köper tydligen inte raketer i samma utsträckning längre utan tårtor; dvs en lådliknande tingest med ett flertal, mindre raketer i.
Min bror hade talat om den där tårtan nästan hela kvällen. Hur den skulle slå alla med häpnad och att det nästan var synd om alla andra på gatan. Vad de än tog med ut skulle det ju bara vara trams med det som vi skulle bränna av.

I vår ände av trottoaren hade ytterligare ett sällskap samlats. De hade också en tårta. Den var något mindre än vår. Min bror viskade i mitt öra: ”Vi låter väl dom skjuta av sin först. Det bästa sist, vettu!”

En härlig kaskad av brinnande klot for ut ur grannens tårta. De fortsatte upp en ganska lång bit för att sedan explodera i ett färgglatt gnistregn till ljudet av ganska kraftiga explosioner.

Sedan hukade min bror sig ner för att visa var fyrverkeriskåpet skulle stå. Stubinen började brinna och vi backade förväntansfullt. Nu skulle det bli åka av!
Jodå, visst flög det brinnande klot ut vår låda också och visst sa de pang när de kommit en bit upp. Men panget var inte lika ljudligt som grannens pang och gnistregnet hade tristare färger. Inte flög kloten lika högt heller.

Efter sju åtta klot stillade sig plötsligt tårtan. ”Nu kommer den”, sa min bror. ”Den stora finalen.”
Vi hann alla tänka att nu skulle ett jättelikt brinnande klot fara till väders och explodera med en knall, som skulle höras över hela grannskapet. Brandkåren skulle sedan tvingas rycka ut för att släcka bränder efter regnet av färgstarka gnistor. Grannfamiljen skulle diskret smyga in till sitt med huvuden skamset böjda inför denna pyrotekniska övermakt.

En klar, orange låga, kanske en decimeter hög, slog upp ur lådan. Detta bådade gott. Den brann i tio långa, spännande sekunder för att sedan försvinna med ett stilla väsande. Därefter följde… ingenting.

Lite snopna lommade vi in igen, men inom mig kände jag en besynnerlig tillfredsställelse, nej glädje. Jag insåg att detta var roligare än om allt hade avlöpt som tänkt. Speciellt min brors min, när han insåg att allt var förlorat, kommer att liva upp mig i flera veckor.

3 kommentarer:

linda sa...

men åh... stackars din bror:)

Ullah sa...

Vad är det de säger, den enda sanna glädjen är skadeglädjen?

Pysselitens karlslok sa...

Haha, det är ju tur att man kan ha någon nytta av sina syskon. ;=)