Mina tvångstankar

För några dagar sedan försökte jag skriva lite om traditioner. Det blev lite tunt. I kommentarerna halkades det dessutom runt lite bland traditioner som lutade aningens mot tvångstankar. Jag måste erkänna att jag själv känner mig mer inspirerad att skriva om tvångstankar. En sån trasig samling vi är. =)

Jag har funderat lite över mina tvångstankar. Jag listar dem här nedan. Jag får kanske återkomma med kompletteringar längre fram…

Det finns två namn (nej jag säger inte vilka), som jag reagerar på. Lyckligtvis tillhör det ena namnet en person i utmarkerna av min bekantskapskrets, snarare kompis kompis-status. Det är dessutom ett ovanligt namn. Sägs detta namnet måste jag säga ”Ko”.
Det andra namnet är lite mer vanligt. En person som ibland hörs i radio har det namnet. Råkar jag höra det så måste jag säga ”Palmgalt”.
Det finns dessutom ett livsmedel, som när det nämns, triggar mig att säga ”konservöppnare”. Det är dock inte lika ”allvarligt” som de två tidigare. Det måste sägas med rätt tonfall och av rätt person.
Egentligen är de här inte speciellt tvingande någon av dem. De började alla som skämt, men hänger kvar, fastän de för längesedan har upphört att vara roliga, men jag vill säga dem. Kanske är det en tvångstanke i vardande?

Jag måste använda ett gitarrplektrum tills det går helt sönder innan jag får börja med ett nytt. Det spelar ingen roll hur slitet det är. Hmmm, det kanske snarare är snålhet än en tvångstanke?
Hur som helst så har jag nyligen börjat slänga alla plektrum i en hög och tar bara ett på måfå, när jag ska spela. Det är alltså en tvångstanke på utgående.

Jag har dock en tvångstanke som handlar om femmans växel på bilen. Jag är ganska snabb med att växla upp till femman, när jag kör. Ekonomisk körning, ni vet. Därför kan jag inte förstå varför jag ibland, när jag kör på motor- eller huvudväg, blir osäker på om jag verkligen har lagt in femman. Även om jag ser på växelspaken att det är högsta växeln som ligger i och jag hör på motorljudet att det är så, så kan jag inte släppa tanken på att det ändå kanske är så att jag kör i 110 km/h på fyrans eller Gud förbjude, treans växel.
Har jag väl tänkt tanken så är det kört (ofrivillig vits). Jag måste ta ner växelspaken i friläge och sedan bestämt lägga in femman igen.
Givetvis kan jag inte låta bli klassikern bland tvångstankar: Jag måste låsa bilen flera gånger så att den verkligen är låst. Dock har jag av någon anledning inte några problem med ytterdörren. Den vet jag om den är låst eller ej.

Vad tycker ni? Är mina tvångstankar lika lama som mina traditioner? Hur är det med era tvångstankar? Skriv dem som kommentarer eller skriv egna blogginlägg.
Ja, det är en uppmaning!