Tack gode Gud att gymnastiksalen inte var större!

Idag är jag ledbruten. Det gör ont så gott som överallt i min ömkliga kropp. Dessutom så är jag tung i huvudet pga. för lite sömn, som i sin tur beror på just att jag hade så ont.
”Det är väl aldrig så att du har spelat innebandy?” frågar ni er förstås. Ni har helt rätt.

Det hela började för en dryg vecka sedan när jag stod på uppfarten till mitt hus med 6-åringen i väntan på hennes skolbuss. Förbi oss kom församlingens kantor. Han stannade upp och pratade en stund. Efter en stunds samtal om musik så kom plötsligt den obehagliga frågan: Kunde jag tänka mig att vara med i innebandygänget som spelade varje söndag kl 21.00 i skolans gympasal?
Jag kunde svarat ja direkt, men förlorade mig i ett resonemang om folk i min ålder som jag visste hade trillat ihop och dött i samband med innebandyspelande; t.ex. killen i min brors innebandylag. Han visade sig ha ett medfött hjärtfel och dog på ett gymnastiksalsgolv med innebandyklubban liggandes bredvid sig. Om han hann tänka något så var det kanske en fundering kring det olämpliga att spela innebandy.
Kantorn såg faktiskt lite orolig ut, men till sist så enades vi om att det 99 gånger av 100 faktiskt är farligare att inte träna än att faktiskt göra det.

Igår kväll måste jag erkänna att jag ångrade mitt löfte att dyka upp. Det finns kanske inte någon tid, då innebandy lämpar sig extra bra för en medelålders man med några extra trivselkilon. Dock måste jag säga att söndag kväll kl 21.00 lämpar sig extra illa. Det är en tid då jag helst sitter och halvsover i tv-soffan, gör något skoj framför datorn eller liggandes i sängen läser en god bok.
Nu hade jag ju lovat så det var bara att pallra sig iväg. Jag tog bilen, fast det bara tar knappa tio minuter att promenera till skolan. Min ursäkt var att termometern visade 12 minusgrader och att det nog skulle vara obehagligt, för att inte säga olämpligt, att dra ner en massa kall luft i lungorna efter en sån genomkörare. Det skulle visa sig vara ett vist beslut om än av en annan anledning.

Det blev ett innebandypass såsom jag minns mitt senaste innebandypass, vilket ägde rum 1994: Mycket svett och inlevelse, glada tillrop, självutnämnda domare som såg allt lite bättre än vi andra och folk som låg och kippade efter andan under de korta pauserna mellan matcherna.
Det var emellertid en sak som var annorlunda. Med kantorn och en av församlingens präster med på plan plus att två av de övriga deltagarna presenterade sig med bibliska namn som Gabriel och Johannes, så var det kanske inte så konstigt att det inte svors en enda gång.
Där man annars hade skrikit till ett FAN eller JÄVLAR, yttrades endast ATTANS eller ÄSCH. Själv hade jag velat kombinera svordom med könsord när jag vid ett tillfälle missade öppet mål: FITT-I-HELVETE!
Istället blev det SKIT, vilket i och för sig i det sällskapet kändes ganska vågat.
Efteråt var jag så mör att jag omöjligt hade kunnat gå hem. Det var till och med vissa problem med att trycka ner pedalerna på bilen...

Idag har jag legat väldigt lågt under förmiddagen. Lår och rygg verkar ha tagit mest stryk. Man kan kalla mig ledbruten men inte nedbruten. På söndag ska jag på det igen!