Ett kollektivt sötsug

Det hade kunnat sluta med katastrof!
Jag gick förbi listan i köket för att se vem som skulle ha fredagsfika. Det är alltid intressant att kolla upp, så vad man vet vad man har att vänta. Vissa bakfantomer kommer med hembakat, vilket alltid ger stilpoäng, medan andra, som jag, tycker att det är bekvämast att låta bageriet sköta den detaljen.

När jag låter ögonen fara över listan ser jag att dagens leverantör av sötsaker är den kollegan, som legat sjuk hela veckan. Panik!
Jag rusar ut i landskapet, får tag i den kollega, som arbetar mest med sjuklingen och frågar hur det är med honom. "Nej, han är nog hemma idag också." "Men fredagsfikat då?" utbrister jag med förtvivlan i rösten.

Nu reser sig flera kollegor upp med bister uppsyn och ansluter till vårt lilla krismöte. Hur ska vi lösa detta?
"Vi skiter ju i hur killen mår, bara vi får något till kaffet", hamrar jag in för att understryka allvaret i situationen. Alla håller med och någon erbjuder sig att kvista upp till bageriet.

En av telefonerna ringer. Det är den sjuke kollegan:"Ni behöver inte bekymra er om fredagsfikat. Jag har pratat med Pelle, som tar hand om det i mitt ställe".
Folk suckar av lättnad och vi återgår till arbetet.

Kl. 9.30 bänkar vi oss i lunchrummet och stämningen kommer att vara den högsta på hela veckan. Det är härligt med fika och det är härligt med fredag!