Min första gitarr

När jag var 10 år började jag spela gitarr i kommunala musikskolan. Innan dess hade jag tvingats genomlida ett års blockflöjtspelande. Man var på den tiden nämligen tvungen att börja med blockflöjt, mandolin och fiol(!) innan man ansågs redo att ge sig på det man egentligen ville spela (dvs gitarr, piano eller något annat som man kunde göra något häftigt av.)

Min pappa hade inget mot att jag ville spela gitarr. Tvärtom passade det väldigt bra eftersom han redan hade en gitarr som jag kunde spela på om jag nu ville lära mig. Problemet var att den gitarren hade sett sina bättre dagar. De bättre dagarna för den gitarren hade antagligen varit någon gång under 30-talet. Den var alltså ganska sliten. Vid ett tillfälle när jag bläddrade genom gamla bilder hemma hos mina farföräldrar så fick jag syn på gitarren på ett foto. Där hängde den på väggen i något gammalt bondehem i någonstans hos någon avlägsen släkting i Västergötland. Hur den hittade hem till oss minns jag inte, men den hade fram till min kursstart fört en tynande tillvaro i ett hörn, halvt täckt av en gardin.
Instrumentet hade inte heller samma form som en vanlig gitarr. Kroppen var lite annorlunda utformad. Inte så att det inte såg ut som en gitarr men den var liksom lite speciell.
Sedan hade den något slags träsnideri som täckte tonhålet. När jag fick den så hade en liten bit trillat bort. Efter en tid i min ägo så trillade ett större bit bort när min lillebror lekte med den. Föll pappa till föga och köpte mig en ny gitarr då? Nej! På något jäkla vänster fick han tag på någon specialist i 80-årsåldern, som lyckades limma ihop de bitar som fanns kvar och dessutom ersätta de förlorade med nya bitar som han snidat till. Jag undrar vad det kostade. Kanske hade en ny gura varit billigare?

När jag dök upp på första lektionen så skämdes jag för min skruttiga gitarr. Alla andra elever hade nya eller i alla fall gitarrer som såg nya ut. Lärarens gitarr var naturligtvis allra finast. I förbifarten undrade han om jag brukade spela tennis med min gitarr. Jag sjönk ännu längre ner i skorna.
Jag ska inte säga att det skojades om min gitarr speciellt ofta, men lite då och då fick man en retsam kommentar slängd åt sig. Framför allt kändes det kymigt att packa upp gitarren på ställen där jag inte varit tidigare eller när det var folk i närheten som inte visste hur ful den var.

Nåja, utseende är ju inte allt, tänker ni. Det kanske gick att spela på den ändå? Hmmm…
Nu var detta egentligen en stålsträngad gitarr. När man går och lär sig gitarr i musikskolan så är det alltid klassisk gitarr man lär sig, och en klassisk (spansk) gitarr har nylonsträngar. En klassisk gitarr har dessutom en ganska bred hals. Min gitarrhals var smal.
Detta borde väl ha satt stopp för ytterligare experiment med den gamla klenoden.
Pappa lät sig dock inte hindras. Han tog ner gitarren till en musikaffär och lät stränga om den med nylonsträngar. Eftersom fästet inte var anpassat för annat än strängar av stål så gjorde expediten någon slags specialarrangemang för att nylonsträngarna skulle sitta kvar.

Hur var den då att spela på? Förutom att halsen var alldeles för smal för att etyder och klassiska stycken skulle kunna göras rättvisa, så låg strängarna ungefär en kilometer ovanför halsen. Det gjorde det extra tufft att trycka ner strängarna och speciellt då i början innan man fått ordentliga förhårdnader på vänster hands fingertoppar. Aj! Oj! Om man inte trycker ner en sträng så långt det går så är risken att det låter ”klonk” istället för ”pling”.

Alla dessa argument förde jag fram men min pappa, som inte spelade gitarr, mötte mig med oförstående blickar och argument som:
”Det är inget fel på den gitarren.”
”Den fina gitarren har varit med länge.” (Jotack!)
”Nu när vi har reparerat den så får du spela på den också.”
Jag hade antagligen haft större framgång med att försöka få lov att rymma med en cirkus eller gå till sjöss.

Hur länge varade mitt påtvingade förhållande med skruttguran? Det varade i ett par år tills jag skaffade mig mitt första extrajobb och med en efter mina mått sprängfull plånbok traskade ner till gitarraffären och köpte två nya gitarrer; en klassisk och en elektrisk. Efter det så spelade jag aldrig en ton på det gamla skrället.
Inte heller kan jag ta fram den idag känna mig nostalgisk. En granne som jag under en period spelade i samma band med, lånade den och jag brydde mig aldrig om att be att få tillbaka den. Jag kan inte påstå att jag sörjer den speciellt mycket. Pappa frågar emellertid ibland vart den fina, fina gitarren tog vägen…