En lägesrapport

Mitt sömnbehov verkar ha ökat igen. Jag lägger mig 21 på kvällarna, tar med mig en bok i sängen, öppnar den och blir bums så sömnig att jag måste lägga ner den och somnar omedelbart.
Morgonen därpå vaknar jag och känner mig inte det minsta utsövd. Snarare är jag supersömnig och huvudet känns tungt. Det är nästan en sorts baksmällekänsla.
"Jag mår som jag förtjänar" har sällan känts mer avlägset. Jag är bakfull utan att ha varit framfull. Jag har fått de trista bieffekterna men blivit blåst på de positiva. Orättvist, säger jag om ni frågar mig. Orättvist, säger jag även om ni inte frågar mig.

Hur som… Jag sitter här på jobbet och klockan är snart hemgång. Jag har för första gången sedan jag vet inte när (Jo, det vet jag: Maj 2007) lite roliga arbetsuppgifter. Jag utvecklar (= programmerar).

Jag skulle vilja likna programmering en aning med bipolär sjukdom (manodepressivetet). När allt flyter på så svävar man uppe bland molnen och det finns ingen, som kan slå en. Man är helt enkelt bäst.
När man har kört fast så är inget roligt. Man tragglar fram och tillbaka. Prövar nya saker. Laddar upp till servern. Nytt fel uppstår. Man begraver huvudet i händerna. Hämtar mer kaffe. Testar en work-around. Felet består men en ny bugg infinner sig. Programmering är så jäkla trist och jag borde arbeta med något annat…

Efter en timmes joxande fram och tillbaka så faller plötsligt alla bitarna på plats. Sidan ser ut just som man tänkt sig! Jag svävar uppe bland molnen och det finns ingen, som kan slå mig. Jag är helt enkelt bäst.