Till sjöss

Min morfar var sjökapten. Han arbetade för Svenska Ostasiatiska Kompaniet. Hans lastfartyg anlöpte Japan och Kina, och det innebar att han kunde vara borta många månader hemifrån, speciellt när Suezkanalen var stängd och man tvingades till omvägen ner runt Afrikas horn.

Jag minns hur jag i 4-5årsåldern var med mamma och mötte morfar nere vid Lindholmskajen i Göteborg, när han kom hem från en resa. Uppe i kaptenshytten fanns en garderob och inne i den fanns spännande presenter från leksaksaffärer i Tokyo. Om min bror och jag skrek ”JA”, som svar på morfars ramsa ”Vem vill ha sill å spa? Den som försten ropar ja!”, öppnades skåpet och paket delades ut.

Jag minns också hur jag följde med pappa ner till Amerikakajen för att titta på Svenska Amerikalinjens Gripsholm en sista gång innan hon såldes. Året var 1975 och det var inte längre lönsamt att bedriva passagerartrafik mellan Sverige och USA. Tänk ändå att det faktiskt en bit in på 70-talet gick att resa med båt till New York från Göteborg.
Gripsholm såg gigantisk ut men var naturligtvis en plutt jämfört med dagens Danmarks- och Tysklandsfärjor.

Kanske satt det i generna, men jag hade allvarliga funderingar på att följa i morfars fotspår, när jag var 14-15. Jag antar att jag fick mersmak av att få en PRAO på Argos också.

Några år senare fanns det annat som drog, men jag kan fortfarande känna att det är något speciellt att resa med båt. Det där pirriga när en resa börjar är mer njutbart och utdraget, när man långsamt stävar ut ur Göteborgs hamn, genom skärgården och ut på öppna havet. På väg!

Detta är en bild på det sista fartyget som morfar var skeppare på innan han gick i pension. Det hette Nicobar. Det var den båten som jag var uppe på med mamma och lillebror. Det är en spännande tanke att det kanske var morfar som stod på bryggan när bilden togs.