God gives and God takes

Detta är egentligen inte det minsta roligt men det är så absurt att det blir roligt i alla fall.
Ikväll mellanlandade jag i lägenheten, där jag bodde de sista åren fram till att jag flyttade hemifrån 19 år gammal.
Jag fick en lägesrapport om hur saker och ting förhöll sig.
Tvärs över gatan bor sedan många år tillbaka två äldre bröder. De har båda fysiska handikapp. Bror nummer 1 saknar armar (Nej, jag skojar inte.) Bror nummer 2 har uppenbara problem med att gå. Han liksom hasar sig fram, mycket framåtböjd i långsam takt, med gåstol. De är sedan decennier innehavare av kvarterets enda personliga handikapparkeringsplats. Eller var innehavare snarare. Numera är det är en dam i 55-årsåldern, som har ”lite ont i knäna”, som parkerar på den platsen.

Det är möjligt att jag inte har alla detaljer, men det är svårt att låta bli att fundera på hur det kunde bli så. Jag menar, i något läge måste ju någon med ansvar för parkeringstillstånden i stadsdelen haft två akter framför sig: En med två handikappade bröder 75+, och en med en businesskvinna i högklackat, som har fått knäproblem. ”Hmmmm, vem ska ha handikapplatsen? Ole dole doff…”