måndag 14 december 2009

Yes i Göteborg, 12 december 2009

Vi träffades ett glatt gäng innan och intog mat, öl och pratade musik. Därefter knallade vi iväg mot Lisebergshallen. Tyvärr var vi ganska sent ute så jag hann aldrig kolla in T-shirts och såna grejor. Får kolla på hemsidan istället.

Sedan var det dags för konsert och visst pirrade det igen när ljuset släcktes och Firebird Suite hördes ut genom högtalarna.

Jag tror att det, i hård konkurrens med spelningarna med Marillion och Neal Morse på Sweden Rock Festival, ändå var årets konsert.
Visst saknades Jon; kanske inte ljudmässigt – blundade man så kunde man tro att det var Mr Anderson som sjöng, men den gode Benoit David har inte riktigt sin företrädares scennärvaro och karisma. Visst, Jon är inte en formidabel frontfigur och publikdomptör men det hör liksom till att han ska stå där och se änglalik ut och le lite småfånigt. Nu höll sig Benoit ganska mycket i bakgrunden och det kanske var sagt så eller så vågar han inte ta ut svängarna riktigt ännu. För han är här för att stanna. Just nu är det ganska lite som talar för att Jon kommer tillbaka.
Det är säkert mycket politik med i spelet men till syvende och sist handlar det om att varken Rick Wakeman eller Jon Anderson orkar med längre turnéer längre utan skulle föredra att Yes gjorde färre men större spelningar.
White, Squire och Howe vill spela fler datum och har därför bestämt sig för att fortsätta utan de andra, vilket förutom ny sångare har inneburit att Rick Wakemans son, Oliver Wakeman, spelar keyboard.
Dock är varken han eller Benoit fullvärdiga medlemmar utan medverkar såsom session musicians, dvs med fast lön. Kanske var det därför som Wakeman låg löjligt lågt i mixen och inte fick spela solo. Synd, för han var duktig och jag vill höra keyboards lika bra som gitarr och bas på en Yes-spelning.
Överlag verkade stämningen på scen bättre än tidigare konserter jag sett med Yes. Det var många leenden mellan artisterna och speciellt glad verkade Chris Squire, som annars mest brukar se bestämd ut. Steve Howe var supertänd och Oliver Wakeman verkade som sagt trivas. Kanske var det bara Alan White som presterade lite under sin vanliga nivå. Det var mer rutin än känsla och dessutom bjöd han på det näst sämsta som jag någonsin hört. (Peter Criss i Kiss spelade det i särklass värsta trumsolot i Scandinavium 1997. Jag drömmer fortfarande mardrömmar.)
Nåja, det var ju trots allt sista spelningen på turnén så han var väl lite trött.

Nu tar vi låt för låt!

Siberian Khatru
Har aldrig varit en av mina favoriter men funkar bra live. Det är bra tryck i den.

I've Seen All Good People
Den här kan bannemig göras mycket bättre. När uptempo-delen startade så gick den dessvärre inte i uptempo. Alan White försökte förgäves piska igång resten av bandet med ilskna slag på en ride-cymbal. Jag började bli lite orolig för hur detta skulle gå.

Tempus Fugit
Schnyggt! Det gamla örhänget från Drama som Jon Anderson vägrat sjunga, eftersom han inte var med på den plattan, spelades äntligen live och jäklar vad bra den satt. Oliver Wakeman använde vocoder på refrängerna. Perfa!

Onward
Mycket vackert! Detta är en låt som spelas på en del Yes-fans bröllop, sägs det.

Astral Traveller
En tidsresa tillbaka till 60-talet. Beatles finns fortfarande, Pink Floyd med Syd Barret vid rodret har just skjutit ut båten från stranden och musik-London förundras över amerikanen Jimi Hendrix som visar hur en gitarr skall hanteras (och eldas upp) Allt är fortfarande möjligt.

Yours Is No Disgrace
Aaaah, en av mina storfavoriter och kanske framför allt för att Steve Howe verkligen spänner gitarrmusklerna med graciöst spelande varvat med hysteriska skalövningar och cool wah-wah.

And You And I
Mycket bra, men kanske är det just i den här låten som jag saknar Jon Anderson allra mest. Den där gåshuden uteblir.

Steve Howes solo
Kul att han spelade Second Initial och Solar Winds istället för Clap och Mood for a Day, som visserligen är bra men ganska sönderspelade.

Owner Of A Lonely Heart
Tja, det var nog trots allt den bästa versionen jag hört av den låten utan Trevor Rabin. Roligt att Howe faktiskt tog solot i mitten istället för att överlåta det på keyboardisten. Bra lät det också. Ändå så kan den sången vara för mig. Spelar något annat från Rabin-åren som t.ex. Final Eyes eller I’m Waiting

South Side Of The Sky
Oj, oj, oj. Den var mörk, kall, farlig och förbannat bra! ”The warmth when you die”… Steve Howe var fullkomligt lysande! Rolig soloduell mellan honom och Oliver Wakeman.

Machine Messiah
Kanske Yes allra tyngsta låt. Mycket bra!

Heart Of The Sunrise
Inte någon av mina favoriter. Bra framförd dock. Jag har en boot från USA-turnén 2008där Oliver har svårt att hänga med. I Lisebergshallen var det inga tveksamheter dock.

Roundabout
Något sönderspelad men det är ju en rocker.

Extranummer:

Starship Trooper
Det ultimata extranumret. Chris höll stor show låten genom. De där ackorden G, Db och C på slutet är magiska. De kunde ha kört vidare på dem i 15 minuter utan att det blivit tråkigt.








Jag kan inte låta bli att återge en kommentar från vår mailinglista som gick ut på att Yes såg ut att ha Gimli på trummor, Legolas på keyboard, Gollum på gitarr, Frodo på sång och Marit Paulsson på bas. Lite väl nära sanningen kanske…



Efterspel
Med stiliga backstagepass på våra jackor vandrade vi upp till ett konferensrum efter konserten. Steve Howe valde att ta det lugnt efter konserten och dök aldrig upp men…
Strax dök Benoit upp och fick en spontan och varm applåd av oss. Han var mycket vänlig och på gott humör och gick laget runt och tog i hand, pratade och svarade på frågor.
Oliver, som både ser ut som och låter som far sin, blev även han kvar en lång stund. Jag överraskade honom med att räcka fram en av hans tidiga soloskivor för signering.
Alan White verkade som sagt trött men som alltid tog han sig tid att prata, signera och ställa upp på foton med fansen.
Chris Squire tittade in och satte sig ner och pratade och skrev en stund.


video

Som ni förstår var detta lite extra grädde på moset en kväll som denna och glada drog vi sedan hemåt. Jag kommer absolut att se Yes fler gånger om tillfälle ges. Gubbarna kan än och det yngre gardet kickar stjärt de också!

Bra recension i Aftonbladet (Kors i taket!) Jag älskar sista meningen: ”Steve Howe gör kufiska, irrationella solon som folk förr blev skickade till institution för.”

Två västsvenskar bloggar om samma konsert:
Nemo
Universum Noll

6 kommentarer:

Ullah sa...

Jag har aldrig lyssnat på Yes men tycker ändå det var kul att läsa din recension.

Nemo sa...

Värdigt....

En föredömlig genomgång av setlistan.

Tack för att jag fick följa med backstage - bloggversionen :)

Lutar åt att ansöka om medlemskap i Svenska Yessällskapet

Lars Patrik Stigsson sa...

Kunde tyvärr inte komma på förträffen. Gick på Liseberg med familjen i stället. Får bli nästa gång. Mycket givande att ta del av din syn på evenemanget... bra med kommentarer om varje låt.

Pseudonaja sa...

Tack Ullah! Det var roligt att skriva den.

Nemo: Det är ett trevligt litet sällskap med kärlek till musiken som gemensam nämnare. Du skulle säkert känna dig hemma.

Lars Patrik: Ibland måste det få bli som familjen vill. Vi ses säkert på något annat evenemang. Om inte förr så kanske på Sweden Rock Festival eller Slottsskogen Goes progressive?

konferensresa till barcelona sa...

Du har skapat ett bra inlägg med bra information, jag lär en massa saker från denna artikel.

konferens göteborg sa...

Älskar den här bloggen, hålla upp den stora arbete önskar er all lycka
Konferens västkusten