Är de inte för rara?
Jag inser att jag hade hoppats på något sånt här; ett intresse som innebar en kväll i veckan i en lokal på gångavstånd; dvs inget hämta och lämna med bil. Visst, det är uppvisning på en lördag eller söndag någon gång men det är inte speciellt ofta.
Mina grannar har tre ungar som idrottar. På helgerna står ingen av de två bilarna på uppfarten. De är alla iväg på diverse matcher och turneringar från tidigare morgon till sena kvällen. Vid ett tillfälle i somras skulle vi ha en kräftskiva tillsammans men allt hängde på att dotterns fotbollslag inte gick vidare i turneringen någonstans i Landvetter. Jag funderade på att föreslå en läggmatch, eftersom jag var grymt sugen på att sörpla stjärt (misstolka nu inte detta!) och dricka en immig en (eller två-tre). Lyckligtvis fick de stryk och behövde inte spela kvartsfinal på kvällen.
Jag vill inte ha det så. Jag vill inte stiga upp varenda, eviga lördag för att köra iväg till en vindpinad fotbollsplan eller dragig ishall och dessutom plocka upp några snoriga ungar på vägen. Jag vill varken köpa eller sälja bingolotter. Jag har inte lust att baka inför loppisen.
Jag kan tänka mig att vid lunchtid åka in till byn och se mina döttrar dansa några varv inne på Mimers Hus, ta en fika och sedan åka hem.
En kompis till mig hade en t-shirt med trycket: "Dansen räddade mig från idrotten!"
Jag börjar förstå vad som menades.
5 kommentarer:
Alla som håller med räcker upp en hand!
*strääääck*
(Jag är ju en sådan där som flänger och far på turneringar och matcher med fyra av fem barn som spelar basket. Men det är i alla fall lugnt i kräftskivetider.)
Du har skrivit ett sjukt klokt (och roligt i vanlig ordning inlägg)
Det måste finnas lite balans i det där flängandet till aktiviteter.
Ha ha ha!
Bra text!
Otroligt gulligt! Och vilken kulturgärning ;)
Men du missar en detalj. Om nu någon av dina andra telningar ääääälskar att spela fotboll, lira bandy och hoppa höjd. Tja....då kommer du att finna dig själv i dessa outhärdliga föräldraaktiviteter.
Jag kan skriva under på vartenda av dina ord och klarade mig fint med första ungen som stillsamt spelar cello och har bortamatcher (konserter)endast två gånger om året.
Sedan fick jag en son som av helt oförklarliga anledningar (två idrottsanalfabeter till föräldrar, typ; Va? Är det fotbolls VM nu igen?)
En son som började spela fotboll så snart han kunde gå, hoppade höjd ensam nere på friidrottsplanen tills dom från klubbem bad honom vara med. Andra veckan som meddelm tävlade han för klubben i DM. En son som älskar att röra på sig och som tycker att lagkamraterna har varit viktiga som komplement till klasskompisar som inte alltid har varit av hans sort.
Jag som inte riktigt vet vad offside är för nåt gillar när min son mår bra. Alltså står jag där på bandyplanen och fryser. I ett par år till.
En bonus har jag märkt, är alla de bra samtal som vi har just i bilen i körningarna mellan planer och avlägsna orter. Bilprat är bra och avslappnat. Och en tröst för uttråkade mammor ;)
Word!
Fy fan vad jag håller med på massor av plan.
Jag vet inte vad jag tar mig till, om någon av sönerna börjar med lagbollsport!
Håller med. Vi bor så centralt som möjligt. De där idrottsanläggningarna ligger alltid ute på vischan. Tänk vad trist om det skulle bli så varje fredag och lördag.
-Nej inget vin eller öl till mig; jag skall hämta dottern om en halvtimme. Det är bara två mil bort...
Skicka en kommentar