tisdag 8 december 2009

Svär till Gud?

Låt oss för tillfället förena oss i tanken att det faktiskt finns en gud. Ni behöver inte vara troende och kan när ni läst klart glömma alla tankar på ett högre väsen (och då menar jag inte Motörhead), men just nu så anser vi alla att det finns en Gud. Det kan vara en gubbe i skägg eller kanske ett moln. I jämlikhetens namn skulle det ju även kunna vara en gumma. Skulle det i så fall vara en skäggig gumma?

Nå, nu över till det som jag egentligen vill komma till. Det är ju fult att svära. Har ni fått någon som helst uppfostran så vet ni det. Sedan är det ju ändå lätt att trilla dit. Ilska och öl kan få mig att svära; dvs blir jag arg så kommer det fula ord ur munnen. Det kan även bli så om jag har druckit en öl eller två. (Dock är jag aldrig arg när jag druckit öl)

En av de främsta invändningarna mot svordomar, förutom att det låter som att man har ett fattigt ordförråd, är att man smädar Gud; att den där högre makten sitter uppe på en molntapp och kokar av ilska för att någon svär som en borstbindare och kanske åkallar hin håle: ”Fan också! Nej, tamig faen!”
Det ligger ju åtminstone lite i det resonemanget. Gud föredrar säkert att vi pratar om ulliga lamm och påskliljor hellre än Satan och svavelsjöar, eller "kryddar" vårt språk med fantasifulla kombinationer av snusk- och svärord.

Varför i hela friden får man då ibland uppmaningen att svära till Gud?

– Svär till Gud på att du talar sanning!

Förvirringen är total. Nyss skulle vi inte svära och framför allt inte så Gud hörde det. Nu ska vi mer eller mindre gapa svordomar in i hans öra. Varför skulle detta i någon annans ögon sedan göra oss till mindre lögnare? Den som svär åt Gud borde ju och kunna kvala in som någon som handskas vårdslöst med sanningen.

Är det någon som kan tänkas ha en bra förklaring till detta, så är jag intresserad. Det går även bra att som bonus slänga med anledningen till att vi talar om svärföräldrar.

7 kommentarer:

Vindar sa...

Det är något jag undrat mycket överf också, och vad man egetligen kan komma fram till är ju bara att ordet "Svär" har 2 meningan, Dvs att du säger något fult, och att du lovar något.

Pseudonaja sa...

Vindar: Du är nog något på spåret där. Är svärföräldrar då ett löfte eller något dåligt? ;)

Båthuspernilla sa...

Vild spekulation: Svärföräldrarna är du ju bara släkt med genom den "heliga ed" du svurit i och med dina äktenskapslöften. Kanske det kan ha något med saken att göra.

Pseudonaja sa...

Båthuspernilla: Och som en del skulle vilja säga om äktenskap: Osvuret är bäst!
Om barnnäsor säger man: Osnutet är sämst, vad det nu har med saken att göra.

Nonsensakuten sa...

Om man sedan talar lite pompöst och uppblåst, kanske man talar sfäriskt.

Det är lite som begreppet "min själ" som ju egentligen är ganska harmlöst men som kan låta som en riktigt ful svordom; framförallt på skånska.
-Tänker du klättra ner från trädet?
-Nej. Det tänker jag min själ inte göra!

Samuel sa...

Måste bara berömma din blogg! Fina tankar skrivet på ett bra sätt!

Pseudonaja sa...

Samuel: Tack! :)