Artisten är Neal Morse, som tills för några år sedan spelade med bandet Spock’s Beard. Numera kör han solo och spelade med sitt band på Sweden Rock Festival för ett par veckor sedan.
Detta var den bästa låten ur setet. Den är helt enkelt skitbra. Just idag så skulle denna låt bli svaret på varför jag gillar progressive rock. Det är musikalisk uppvisning som balanserar på rätt sida av gränsen mellan coolt och navelskådande, det spelas i takter som är svåra att klappa händerna till, det är stämsång och det är nyanser i form av mjuka partier och hårda partier.
Hela låten är dubbelt så lång som den här versionen men det är i alla fall ett smakprov – på 7:15 minuter!
Australienbloggen flyttar till Vagabond
11 år sedan
4 kommentarer:
Det gjorde du rätt i!
Problemet med Neal Morse är att så fort han sjunger, så låter det oftast rätt vanlig radiorock, vilket underminerar resten av låten. Här var det för all del inte lika farligt som i många andra fall, men han har ändå via Spock's Beard legitimiserat en form av Prog som blir alltmer utbredd; ganska vanlig pop-rock med lite avancerade instrumentalpartier. Progressive Rock hade i sin ursprungsform mycket lite med vanlig rock att göra, och det är klart att om man nu vill släpa tillbaka genren till mer konventionella former, så får man självklart göra det. Jag tycker bara att det borde heta nåt annat då, så att man markerar att man bara delvis inspirerats av 70-talets Proggiganter och sen saltat med Styx, Foreigner, Chicago och Allman Brothers.
Jag har heller inte gillat hans röst och därför vänt ryggen både åt Skäggen och Transatlantic.
Känner dock att jag måste ge honom en ny chans.
Det är inte så viktigt vad det heter egentligen, men jag förstår din invändning. Det är mil mellan band som IQ, Porcupine Tree och Kansas. Ändå klassas de alla som progressive.
Ja Neal har tveklöst levererat under senare år. Har hans Sola Scriptura dvd, uppvisning i den högre skolan.
Nu ser i alla fall jag fram emot Neal & co i Transatlantic...
Skicka en kommentar