Ibland när jag går genom skogen så undrar jag om man någonsin kommer att hitta ut. Grenar växer in över stigen. En del av dom har vassa taggar och jag sticker mig på några. Jag börjar bli trött och vill helst bara sitta ner, men jag måste fortsätta.
Så ser jag den: Gläntan!
Först är det som om det glimmar till mellan träden en bit fram. När jag kommer närmare så ser jag ljus strila ner uppifrån. Jag skjuter de sista grenarna åt sidan och nu står jag där.
Jag tittar uppåt. Solen skiner ner i gläntan från en klarblå himmel. Jag sätter mig ner i det mjuka gräset. Nu andas jag lugnt igen. Jag lägger mig ner och tittar på moln. Jag lyssnar på vinden.
Om jag någonsin tvivlade innan så vet jag nu. Allt blir bra till sist.
Skogen är inte farlig längre. Jag kan gå vidare.
Australienbloggen flyttar till Vagabond
11 år sedan
7 kommentarer:
Vackert skrivet.
Håller mig nog mest på stigarna i vanliga fall. Vill inte gå vilse. Det har jag gjort en gång, kom till rätta igen, tydligen. :D
Fast det är klart med stigande ålder och därmed stigande kunskap (?) vågar jag mig iaf ut på små trippar från stigen. Ha en skön dag.
Hu, den där känslan får jag ibland i bilen. Värst var det när vattentornet i Enköping var flyttat (panik!), men när jag fick se skylten "Uppsala Centrum" blev jag lugn, då visste jag var jag var, även om det var tokfel!
Vi behöver alla lämna stigarna ibland för att testa oss själva. Klarar vi av utmaningen?
Lite då och då behöver vi gläntan att pusta ut i och samla kraft.
Först och främst behöver vi (= undertecknad) släpa oss ut i skogen. Kan inte minnas när jag var där sist.
Jag plockade svamp för ett par dagar sedan. Det räckte bara till ett par smörgåsar men det var en fin promenad.
Ja jösses, ju mer jag tänker på det desto mer minns jag vilket eländigt jaktdrev jag var... men jädrigt modig för jag har exakt 0 lokalsinne!
Bra för dig!
Skicka en kommentar