OS - en betraktelse 3

Vi börjar med det djupt tragiska. Den 17 november 2004 tog den olympiske guldmedaljören Mikael Ljungberg sitt liv inne på en toalett på en psykavdelning på Mölndals sjukhus. Efter sin sportkarriär gick han in i depressioner, som blev allt djupare. Psykvården inte bara misslyckas med att få honom att må bättre. Den lyckades inte heller skydda honom från sig själv, när han bäst behövde det.

Nu när OS i Peking är nästan slut så minns jag Mikael Ljungberg. Det är svårt att låta bli att tänka på hans tragiska slut. Därför låter jag tankarna gå tillbaka till OS i Sydney 2000; ett OS där Sverige tog en hel drös medaljer. (4 guld, 5 silver och 3 brons)
En annan sak som jag kommer att tänka på var att bland kandidaterna till att få arrangera OS år 2000 fanns Peking. Sydney ansågs vara det bästa valet. Det ansågs dessutom som osmakligt och mot den olympiska tanken att ge spelen till en brutal diktatur som Kina. Go figure!

Tillbaka till Mikael Ljungberg. Vi tog väl något guld i simning och något annat i lerduveskytte (Jo jo!). Resten minns jag inte. Det är Mikael Ljungberg jag minns. Hans starka, oförställda glädje när matchen var över och han stod som olympisk mästare. Hur han dansade runt av lycka och hur han kramade om kungaparet, vars närvaro för en gång skull kändes motiverad. (Kanske för att kungen, denna känslomässige isstod, sänkte garden och var nästan lika glad som Ljungberg.)

Lasse Anrell beskrev Mikael Ljungbergs OS-seger mycket bättre än jag kan göra det i sin krönika.

Jag tror att jag kommer att tänka just på Mikael Ljungberg även i fortsättningen när någon pratar om olympiska guldmedaljörer. Han var störst!