Båda är 30+, ser ganska bra ut, har välbetalda jobb, men har av olika anledningar; karriär, otur, dålig timing etc, inte haft någon fast relation på en längre tid.
Jag är av åsikten att alla bör ha någon att krama. Om alla hade det skulle världen se betydligt bättre ut. Har man någon att älska och blir älskad tillbaka så är risken mindre att man slår ner folk på gatan eller strävar efter världsherravälde.
Båda "vet om" den andra och vilka ambitioner som jag har. För att det inte ska bli för pinsamt så har jag låtit de båda tro att den andra inte vet om mina planer.
Jag ska inte sitta här och påstå att det är en översvallande entusiasm hos någon av dem inför utsikterna att gå på en slags blinddate. Det känns nog lite genant, kan jag tänka.
Givetvis har båda i eftermiddag flaggat för att deras medverkan är i fara. Hon skyller på… tvättid! Han skyller på att han gärna vill ta ut båten en sväng om vädret tillåter. (Han borde ta med henne ut på båten och hon kan ha sina kläder i ett snöre efter båten...)
Ingen har dock stängt dörren helt utan har lovat att höra av sig under dagen.
Håll tummarna!
3 kommentarer:
Det där kan funka. Jag vet några vars vänner var helt övertygade om att de skulle passa ihop. När de äntligen träffades visade det sig att det stämde. Detta hände i mitten av 80-talet, och såvitt jag vet är de fortfarande ihop.
Jag vill också bli ihopfixad. Jag har aldrig varit på blinddate. *snyft*
Men hallå där! Vad betyder det egentligen? Att alla mina vänner tycker att jag är ett hopplöst fall?
I ditt fall betyder det att du inte verkar behöva hjälp. "Hon fixar det", tänker dom.
Alltså, jag har ju killen för dig. Gäller bara att få honom intresserad, vilket verkar vara svårare än jag trodde, och att få dig till Göteborg.
Skicka en kommentar