Så här i mellandagarna skriver jag ännu en uppdatering; en sorts underförstådd ursäkt till min frånvaro. Då ska det ändå sägas att jag inte är mycket för att be om ursäkt för uteblivet bloggande. Varför liksom? Om ni betalade mig en furstlig månadslön och fick ett halvt inlägg för kosingen, skulle jag antagligen ödmjukt och med socker i stämman be om ursäkt (och ett förskott på nästa månads slant). Nu är det ju dessvärre så att ni inte betalar mig (era as!) och jag kan därför självsäkert skriva när jag själv känner för det och har tid.
Julen kom och gick. Ja, den varar ju egentligen till tjugondagknut men för mig tar den slut i och med att Annandag Jul packar ihop reser iväg med ett försenat SJ-tåg. Nu väntar nyår och sedan följer januari som inte har ett skit att göra med advent, pepparkakor eller julklappar.
Julen var fin. Med fin menar jag att den uppfyllde mina krav på hur en jul ska vara: God mat, gott att dricka, uppspelta barn och firande utanför stan. Vi begav oss till Tjörn den 23 december och kom hem på Juldagen. Till skillnad från vissa andra delar av Sverige hade vi dessutom ett fantastiskt, soligt väder. Det var visserligen ruskigt kallt men med varma kläder gick det alldeles utmärkt att ta ett par promenader. I ett heligt ögonblick på Julafton låg jag och blundade på soffan och kände mig underligt tillfreds med det mesta. Jag vet inte riktigt var det kom ifrån, eller det vet jag kanske, men det var hur som en våg som jag red på resten av helgen och fortfarande.
Slutligen något ledsamt: En stor musikalisk förebild, Woolly Wolstenholme, tog sitt liv den 13 december. Han hade kämpat mot sina depressioner i ett par decennier. Jag skrev ett krya-på-dig-kort till honom vid ett tillfälle någon gång 2002-2003, då han låg inlagd. Ironin i det hela är att första gången jag hörde en av hans sånger med Barclay James Harvest, bandet han spelade i, var när jag själv låg inlagd för *trumvirvel* depression… Det är provocerande och svårt att förstå att någon väljer att avsluta sitt liv. Man kanske ska tänka så här istället: Depression är en fruktansvärd sjukdom som i vissa fall leder till döden. Lyssna nu på ett av Woollys mästerverk med BJH. Han sjunger och spelar keyboards och har arrangerat låten. http://open.spotify.com/track/5N3FVYHYCQbAsoSQB9D9Of Själv vill jag stå upp med nävarna i luften när jag hör de sista skälvande takterna. Det får ni också göra om ni vill!
Det finns så mycket som jag inte förstår; saker som jag kan grubbla mig vithårig på. Ta t.ex. nedanstående som jag har saxat från Expressen: Vad menas egentligen? Vems är snoppen? Det är ju bra att den får sitta kvar, men å andra sidan, varför skulle den inte få göra det? Jag noterar också att snoppen skrivs med stor begynnelsebokstav: Snoppen. Det tyder ju på att det är ett egennamn; dvs att någon heter eller kallas Snoppen. Bilden på Mona gör inte saken mindre komplicerad. Kan man tro att Mona kallas Snoppen? Kan det vara ett litet smeknamn, som endast hennes närmaste vänner eller kanske till och med Verkställande Utskottet (som måste vara det mest vissna namnet på en partistyrelse) kallar henne? Hade inte Snippan passat bättre i så fall?
Om ni inte redan har varit där så gå dit nu. Det är en snygg, bra och informativ blogg (eller snarare artikelsamling) om Australien. Restips, musik, fakta, mat & dryck, djur & natur och historia. Och har ni varit där så gå dit igen! ;)
Ja, vad gör jag? Jag skriver en del. Den andra bloggen tar en del tid. Nu kan jag i och för sig inte påstå att jag är så där blixtrande snabb och effektiv. Mer tid går åt till att fundera på vad och hur jag ska skriva än till själva skrivandet. Det lovar kanske gott för bloggens framtid men inte så mycket åt den nuvarande publiceringstakten. Nåja, så länge jag har kul så. (och det har jag)
Jobb då? Ja, det är ganska stillsamt just nu. Ur de stora planerna, som man hade åt mig för några veckor sedan, har intet kommit. Det brukar vara så, vilket jag vid det här laget borde ha lärt mig. De människor som jag sitter på intervjuer med inne på konsultfirmor är inte bara människor som ska locka folk att vilja arbeta åt en. De är dessutom samma människor som ska övertyga kunderna om det fina i att hyra in en konsult från just dem. De är alltså säljare och säljare har en förmåga att vara överoptimistiska och löjligt positiva till det mesta, inklusive mig och mina möjligheter. Nu kom det visserligen ett litet mail igår med fråga om jag fortfarande är tillgänglig om det skulle bli allvar av de storslagna planerna, som det har flaggats för. Jovisst är jag ledig. Lika ledig som klassens fulaste kille på skoldansen.
Annars då? Jag kan inte påstå att jag går runt och smågnolar mig genom tillvaron, men det funkar ändå hyfsat. Vardagen hemma är ju faktiskt full med glädjeämnen. T.ex. bjuder min son, nu drygt 14 månader gammal, på stor underhållning dagligen. Han dansar, klappar händer och klättrar i möbler. Talet väntar han lite med. Man kan inte hinna med allt. Hans storasystrar kompenserar den biten med bravur. Vi hade påhälsning av vinterkräksjuka under helgen som gick. Det var 7-åringen som drog hem något och i rättvisans namn är det hittills endast hon som varit sjuk.
Roligt då? Jag spelar massor av gitarr. Dels tar coverbandet en del tid. En spelning är inbokad i januari och vi slipar på låtarna vi kan och försöker lära oss några nya. Dels spelar jag i kyrkorna i trakten lite då och då. Det är gospelspelningar, gudstjänster, adventsmässor och barnmusikaler. Skoj! Roligt var det också i förra veckan, då jag träffade Pysseliten, som var på kurs i Göteborg. Det blev mat, öl och ett intressant och trevligt samtal.
Det är synd att säga att det gick bra på det nya jobbet. Det gick faktiskt riktigt dåligt. Jag kände redan första dagen att det inte skulle bli lätt. Arbetsuppgifterna låg en bit sidan av det som jag tidigare arbetat med och kände mig hemma på. Inom it-skrået är jag utvecklare och inte driftare som man efterfrågade här. Hur hamnade jag på ett sånt uppdrag då? Min arbetsgivare, samma företag som sa upp mig pga arbetsbrist för 1,5 år sedan, har hållit ögon och öron öppna åt mig. De kontaktade mig för att fråga om jag fortfarande var intresserad av att jobba med databaser. Jovisst var jag det. En stor del av min senaste it-utbildning upptogs just av databaser och ute i arbetslivet har jag gillat arbete mot och i databas. I samtal med både arbetsgivare och kund var jag öppen med vad jag kan och inte kan, och man kan därför i efterhand undra varför de ändå tog mig till ett uppdrag, som inte passade så bra. En del av förklaringen kan möjligtvis vara att jag gör mig bra i intervjusituationer. Jag är glad och trevlig och säger rätt saker, och kanske gick det lite för bra den här gången. Det slutade med att kunden avslutade uppdraget efter fyra dagar. Det kändes snopet. Både min arbetsgivare och jag kände att det från kunds håll fanns en långsiktig ambition i mitt fall och att jag därför skulle tillåtas ha en lite längre startsträcka än man annars ger konsulter. Vi hade fel. Grävde jag ner mig efter detta? Ja, i ett par dagar. Visserligen låg en stor del av ansvaret till att det sket sig ovanför mitt huvud, men det är ingen självförtroende-boast att få kicken pga att man inte anses klara av de arbetsuppgifter, som man förväntas utföra. Dessvärre var min anställnings hos konsultfirman intimt knuten till just detta uppdrag. Samma dag som uppdraget tog slut blev jag därför uppsagd och uppsägningstiden löper ut om tio dagar.
Nu är det dock nya tag. Jag har kontakt med ett systerföretag till min ack så kortvariga arbetsgivare. Där är man positiv och optimistisk. Det känns faktiskt som att det kommer att ordna sig i alla fall.
Det är alltid smickrande när det jag skriver får folk att reagera, förhoppningsvis positivt, i stil med någon som skrev: "Jag önskar att jag skrivit det där." Sedan finns det bloggare, som faktiskt skriver det, som de har läst här.
Det hela hade sin upprinnelse i en debattartikel, som Anna Toss gjorde mig uppmärksam på i en vidarelänkning på Facebook. Artikeln var utmärkt skriven; den handlade om det absurda i att tolka allt som står i Bibeln bokstavligt och var upplagd som skriven av en troende som undrar hur han ska bära sig åt för att i 21:a århundradet kunna efterleva påbud om stening och villkoren för ägande av slavar. Smart och elegant skrivet och till stora delar lånat av ett amerikanskt original. Även West Wing (Vita Huset) lät sig inspireras i ett av de bättre avsnitten. (klippet länkade jag till i februari 2009).
Nu var originalet så pass känt att ”stölden” därför får anses som ringa. Dessutom initierade det en debatt som borde hållas igång bara så mycket som det går.
En liten scrollning ner på sidan fick mig däremot att hoppa till ordentligt. Där utan någon som helst källangivningar fanns en artikel om Carsta Löck. Det var mitt två år gamla inlägg om just Carsta Löck komplett med min avscannade bild ur boken om Astrid Lindgrens filmer (Krösa-Maja med cigg) samt fotot på en ung Carsta Löck. Texten var "varsamt" omskriven men hade till stora delar samma uppbyggnad som min ursprungstext med samma information och "lustiga" vändningar.
Det var en ganska uppenbar stöld. Jag blev på en gång smickrad, för ett sorts erkännande var det ju trots allt. Samtidigt blev jag lite putt. Man nallar inte på det viset utan att nämna källa. Just den texten gillade jag att skriva extra mycket och lustigt nog är det inlägget ansvarigt för en stor del av trafiken in på den här bloggen, nu när jag inte skriver så mycket nytt.
Jag beslöt mig ändå att med glimten i ögat lägga en kommentar om att recycling är bra och länka tillbaka till mitt Carsta Löck-inlägg. Jag hade kanske hoppats på en ursäkt och en officiell länk från hans inlägg till mitt. Uppenbarligen var mitt avslöjande alltför pinsamt. Inlägget togs bort utan ett ljud. In too Dieb? (Du måste förstå tyska för att fatta den vitsen)
Jag har inte riktigt fattat det ännu, men på måndag börjar jag arbeta igen. Lustigt nog är det min tidigare arbetsgivare som har gett mig chansen igen. Jag kommer att skickas ut på uppdrag till... ett ställe med många databaser. :)
Åter igen sitter jag och väntar. Jag måste gå till mappen på datorn med alla ansökningar för att se vilket jobb i ordningen, som jag väntar besked om. Det har varit en lång resa och en ganska trist sådan också. Ingen i stil med och när jag klev på tåget visade det sig att just den dagen bjöds alla passerare på gratis champagne. Snarare har det handlat om inställda avgångar, otrevlig personal och tåg som lämnat stationen med mig stående kvar på perrongen.
Jag försöker rannsaka mig själv. Har jag sökt rätt arbeten? Hur beter jag mig på intervjuerna? Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte komma på någon anledning till att det gått så dåligt. Kvar finns otur och dålig timing.
Nu väntar jag alltså på att telefonen ska ringa. Det var sagt att de skulle bestämma sig i torsdags eller senast på fredagen. Det luttrade och cyniska i mig visste att det antagligen skulle dröja en bit in i nästa vecka, och här är vi nu. Jag borde lägga energi och tankekraft på något annat så länge. Ändå stirrar jag på en telefon som inte ringer.
En intervju på OnyxMagasin fångar mitt intresse och får mig sedan att fundera. Dels på hur man reser sig efter att ens partner lämnat en plötsligt och utan en vettig förklaring. Det måste tyda på styrka och livsvilja. Att sedan dessutom lyckas vända allt till något positivt är fantastiskt. Heja Christina! Samtidigt blir jag nyfiken på hans historia. Jag inser att jag aldrig kommer att få reda på hans anledning; det som fick honom att packa väskan.
Det fick mig i sin tur att tänka på att vi ofta hör bara ena sidan. Vi har någon som anförtror sig till oss, och vi köper hans eller hennes sanning som sanningen utan att få tillfälle att ta del av vad partnern har att säga. För tio år sedan hade jag faktiskt möjligheten att få ta del av båda sidorna. Ett par kompisar till mig gick in en kris. Det blev att båda anförtrodde sig till mig och berättade vad som hänt. Jag hörde historier om en människa som var gift med jobbet och en annan som var otrogen. Det berättades om häftiga humörväxlingar som rörde sig i gränslandet av psykisk ohälsa och ett alltför avslappnat förhållande till alkohol. Det talades också om en uppgivenhet och ovilja att göra något för att förbättra förhållandet. Därpå följde en dans som varade i nära ett halvår. De turades nämligen om att dra separationståget. Ena månaden grät han ut mot min axel och ville förlåta och ta tillbaka henne medan hon kände sig trött på hela skiten och helst ville loss. Nästa månad ville hon gå i relationsterapi medan han letade efter lägenhet. Till sist skiljde de faktiskt sig. Det var en ganska lätt separation. Inga barn fanns och hon hittade snabbt en lägenhet. Vad som slog mig när det var över, var hur rätt de båda hade haft. Han var sannerligen ingen lätt människa att leva med. Att hon till sist gav upp och ville separera var helt i sin ordning. Hon var å sin sida heller ingen lätt människa att dela ett liv med. Att han med ett leende till sist gick vidare, var bara naturligt. Hade jag å andra sidan kanske bara hört hans version så hade antagligen avfärdat henne som en skitstövel och vice versa. Det är svårt med relationer. Det är lätt att döma sedan, när det går åt skogen och ofta har man inte hela bilden. Hur gick det för mina kompisar? De lever båda med nya partners och bildat familjer. De verkar mycket lyckliga.
Kolla gärna in OnyxMagasin – nättidningen för dig som inte vill läsa fler bantnings- eller inredningstips. Jag har skrivit en artikel till det aktuella numret och hade med en i "sommartidningen" också.
Jag tycker faktiskt synd om Mona Sahlin. Inte om politikern Mona Sahlin utan om människan Mona Sahlin.
Jag tror helt ärligt att för snart fyra år sedan, när Mona valdes till Socialdemokraternas ledare, skålades det i de borgliga leden. Man visste att sossarna hade valt en partiledare som få egentligen ville ha. Rörelsen hade helst av allt velat väcka liv i Anna Lind, men eftersom det givetvis inte gick så suktade man efter Margot (roligt namn) Wallström, som hade rykte om sig att ha uträttat stordåd i EU-kommissionen. (Det hade hon tydligen inte alls, menade en engelsk journalist, som till skillnad från svenska journalister punktmarkerat kommissionen och EU i största allmänhet, men det är en annan historia.) Wallström ville inte och dessutom ville Göran Persson inte ha henne. Han ville ha Per Nuder, vilket både är roligt och konstigt. Varför vill man välja något som är så suddigt i konturerna att föremålet riskerar att försvinna om det placeras framför en något orolig tapet? Det verkade rörelsen också fråga sig och som en sista knäpp på näsan åt den blivande godspatronen, fnystes det föraktfullt åt den nomineringen.
Historien skulle alltså komma att upprepa sig; Socialdemokraterna valde en ledare som de egentligen inte ville ha, vilket ju lustigt nog hade varit fallet med just Persson, som hade varit tredjehandsvalet med få vänner i partitoppen. Den gången var Mona förstahandsvalet, men tobleronade bort sig. Då gick frågan till en Jan Nygren som ingen minns längre och när han svarat nej så tackade Göran Persson ja efter några dagars tjat.
Nu stod alltså Mona där som partiledare till sist. I Arbetarpressen skrevs krönikor om att det där med Tobleronen väl fick anses som preskriberat, och ingen på andra sidan blockgränsen sade emot. Man visste ju att det fanns mer än några chokladtrianglar, och att det skulle komma en tid då allt skulle dras upp igen.
Jag tänker inte räkna upp allt. Det har andra gjort och meningen med detta inlägg är inte att racka ner ännu mer på henne. Det går dock inte att förvånas över att man ändå vågade välja henne. Någonstans borde väl man ha förstått att man skulle hamna där man nu är? OK, en sak måste ju bara nämnas. Hur kan en person som påstår att det är häftigt att betala skatt strunta/glömma att lämna in sin självdeklaration? Nu har alla de där misstagen; de flesta från en tid då våra årtal började på 19, börjat bubbla upp igen och i och med det ifrågasätts den personliga lämpligheten. Jag minns inte heller att man inför förra valet över huvud taget fokuserade så på person. Nu handlar det mycket om vem vi vill se som statsminister. Inte var det väl så inför valet 2006? Anledningen till detta är att det finns fyra partier till höger om blockgränsen, som tjänar på att påpeka att Mona blir nästa statsminister om alltför många följer sitt hjärta och röstar på Miljöpartiet eller snubblar över från Folkpartiet till Socialdemokraterna. Snälla Mona och snälla socialdemokrater: Mona Sahlin passar inte som partiledare; en lugn trygg figur som ska säga rätt saker vid rätt tidpunkt. Mona är visionär; någon som fungerar perfekt som idéspruta. Visserligen kommer en del konstiga idéer också, men var tionde idé är alldeles lysande och med ett bollplank i partiledningen skulle man antagligen kunna vaska fram det guldet som Mona säkert hade kunna bidra med. Men partiledare…
Som sagt: Jag tycker synd om Mona och det är inte ett sånt där nedlåtande tycka-synd-om utan ett uppriktigt tycka-synd-om denna människa som hamnat i ett läge, där folk står i kö för att pissa på henne. Fattade ni inte att det skulle bli så här? Fattade du inte själv, Mona, att det skulle komma att handla mer om person än om politik. Jag hoppas att det finns någon som kan ta hand om dig, när de gamla gråsossarna stöter kniven i din rygg om några dagar. Om några dagar förresten. De har ju redan börjat.
Dina insatser som politiker får mig att rysa av obehag, men det finns ingen människa inom politiken som jag skulle vilja krama så mycket som Mona Sahlin. Jag hoppas att ditt parti gör ett uselt val, men att du landar mjukt.
Jag surfar runt lite bland bloggkompisar. På en del ställen är det full verksamhet på samma sätt som det var där (och här) 2009. På andra ställen har tåget börjat sakta in. En viss trötthet anas; både i inläggens karaktär och i frekvensen som de publiceras. Slutligen finns bloggarna som dragit sin sista suck; en del med ett tydligt tack och adjö medan andra bara har upphört.
Jag anser mig höra till mittenkategorin; vi som saktar in. Jag frågar mig också allt oftare om jag ska fortsätta. Jag har en känsla av att jag har börjat upprepa mig. Jag skriver sånt som jag redan har skrivit om. Jag använder uttryck som jag nött ut. Det går liksom lite på tomgång. Det ekar lite av rundgång. Jag vill dessutom lägga mer krut på den andra bloggen, vilket skulle ge ännu mindre tid åt Pseudonaja.
Hur är det med er? Har ni slutat och i så fall varför? Är bloggandet en dinosaurie som förvånat konstaterar att det blivit väldigt mycket kallare på sista tiden? Om ni fick väcka en blogg/bloggare till liv igen; vem/vilka skulle ni välja?
Nu när sommar smyger över till att vara höst har jag dragit mig undan i några dagar. Jag finns på Tjörn och sitter för mig själv och skriver, spelar musik och gör vad jag har lust med. Jag tar små promenader med hunden och försöker tänka ljusa, positiva tankar.
Ibland när jag inte nynnar på något, spelar gitarr eller har musik på datorn så är det faktiskt alldeles tyst; en alldeles fantastisk känsla. Jag försöker ladda batterier och sånt.
Vi är uppe tidigt som vanligt; lillpojken och jag. Han är på sitt mest strålande humör. Jag hukar mentalt och vill att det mörka, oroliga ska blåsa över. En vän har kommit ut som deprimerad; någon som jag minst av allt trodde skulle hamna där. Nu kan jag för all del inte påstå att jag känner den här människan på djupet, men han förefaller inte vara "typen". Snarare verkar han lugn och trygg och har också ganska många anledningar att vara det: Fast jobb, söta barn och ett lyckligt äktenskap. Uppenbarligen har den stackaren ändå en del demoner som plågar honom.
I kölvattnet av denna nyhet frågar jag mig själv hur jag mår. Jag tyckte nog att saker och ting fungerade bra fram till mitten av juli. Sedan dess har det gått utför. Det har varit en ganska maklig takt och det var egentligen först igår som jag på allvar frågade mig själv "hur mår du?" Jag svarade något i stil med att det är olika från dag till dag, men det går utför. Samtidigt kan jag ändå se ett slut på utförsbacken; en yttre omständighet som kommer att förändras om ett par veckor. Som det är nu så får jag alldeles för lite av det mesta; för lite sömn och för lite egentid t.ex. När jag summerar en dag; vad jag hunnit med, så är det bara det mest basala och ibland inte ens det. Jag glömmer saker och känner mig dement när tvättmaskinen står där full med kläder, som skulle tvättas. Jag konstaterar att jag hann sitta med en kopp kaffe en kortare stund, men sedan drog allt igång igen. Jag har så mycket som jag skulle vilja göra; läsa böcker, promenera, spela in musik (allt finns där; instrument, inspelningsprogram etc.), skriva på den andra bloggen och åtminstone en enda gång i sommar få ligga en lite längre stund i hängmattan. På kvällarna när jag egentligen skulle hinna med lite sånt, är jag för trött och hamnar i soffan framför tv:n. Hängmattan är för all del ett alternativ, men ett mindre attraktiv sånt då daggen gör den fuktig och inte så skön. Nu är hösten inte långt bort. Folk pratar om hösten och tecknen i vädret och naturen finns där. Jag tycker inte om hösten. Jag vill ha mer sommar. Jag vill ha tillbaka min sommar.
Jag måste få lite roliga saker att tänka på. Jag vill kunna känna mig glad igen. Jag vill ha något att glädjas åt. Det måste komma en förändring snart.
Jag skrev för några månader sedan ganska raljerande om ordensällskap. Nu har det inte burit sig bättre/sämre än att jag fått ett gig hos just ett ordenssällskap. Jovisst, tack vare bloggen, som jag länkar till här intill, är jag inbjuden att hålla ett föredrag om Australien i slutet av september. I dealen ingår att jag pratar och visar bilder i 50 minuter ("absolut max!") och erhåller för detta middag och en slant att ta med hem.
Nu funderar jag dock på om jag behöver anpassa mig till publiken. Det ska man ju egentligen alltid göra, så frågan är mer hur mycket ska jag anpassa mig? Jag tänker mig mina åhörare som en lite mer konservativ del av samhället. Om man ger sig in i detta grupprunk, som enligt mina fördomar ett ordenssällskap är, röstar man antaligen på moderaterna eller KD och får något fuktigt i blick när någon pratar om traditionella värden, familjen, stormaktstiden, gammal mat såsom syltor, grisfötter och fläskkorv, samt FN-tjänstgöring; gärna i Kongo på 60-talet. Just militärer, denna svagt inavlade yrkesgrupp, kommer antagligen vara överrepresenterad, när jag står där och pratar. Mannen som engagerade mig såg ut som en typisk, pensionerad yrkesofficer: Stram i ryggen och en perfekt lagd frisyr. Han talade dessutom forcerat och lät lite som han gav order. Orden utmärkt och överenskommet återkom flera gånger under vårt samtal. I ett ögonblick av självplågeri föreställde jag mig hur krystat vårt samtal hade kunnat bli om vi varit tvungna att resa en längre sträcka i bil tillsammans. Han skulle gå ut med något i stil med detta som en samtalsöppnare: "Hitler skulle aldrig ha försökt sig på tvåfrontskrig. Det var dömt att misslyckas. Hans generaler vågade inte avråda honom, vet du. Inte sade man emot Hitler, fast han egentligen bara hade en korprals grad." Jag skulle artigt tvingas lyssna på ett stycke militärhistoria och han skulle under tiden spela fjantig marschmusik på cd-spelaren.
Nå, tillbaka till föredraget. Bör jag alltså tona ner min lite lössläppta, sinnliga stil? Jag brukar prata om hur det känns att vara i Australien, försöka beskriva dofter och hur skönt det är att från en alltför luftkonditionerat hus trippa ut i den 30-gradiga värmen och bli varm igen. Denna samling med strikta, allvarsamma gubbar kanske bara kommer att stirra på mig. Jag får nog se bestämd och koncentrad ut. Jag bör nog också inkludera lite fler kartor i föredraget. Kartor går alltid hem hos män i alla åldrar. Jag får se till att klämma in lite historiska fakta; gärna med anklytning till andra världskriget: Japanerna bombade Darwin och skickade ubåtar in i Sydneys hamn.* Hitler surfade på Bondi Beach.** I minglet före och efter föredraget ska jag påpeka att jag har en officersgrad (fänrik) och avsluta så många meningar som möjligt med på min ära:
Det var trevligt att få hålla en muntlig framställning för er ordensbröder, på min ära! Kan du vänligen skicka saltet, på min ära. Nej, bilderna har jag tagit själv. Äras den som äras bör, på min ära! Innan jag åker hem tar jag nu ett ärevarv genom salen, på min ära!
You gotta have faith! Man skulle kunna tro att vi automatiskt gick bort, när ökenråttorna skulle ackorderas ut under Ölandsresan. Ett hus där det bor fyra pytonormar och två snokar inte just är ett ställe, där man vill att ens gnagare skall tillbringa semestern.
Ändå kom samtalet från en av prästerna i församlingen. Kunde vi tänka oss att ta hand om råttorna i en vecka. Givetvis, svarade jag. Det är så trevliga människor och säkert är råttorna trevliga också. Mina döttrar jublade högt, när de utsågs till extramattar till dom små liven.
Nu tror ni väl mig inte men jag har, så här på femte dagen med ökenråttor i köket, insett att det är kristna råttor. Varje gång som man fyller på matskålarna eller slår friskt vatten i vattenskålen så ber de en liten bön. Den mest händige av de två har dessutom tvinnat ett litet kors av det hö som jag slänger ner en näve av varje morgon. Smyger man försiktigt fram till buren vid 19-tiden kan man få se kvällsandakten, då det dessutom blir nattvard. Lyssnar man noga kan man sedan höra späda små pip, som kvider fram en liten psalm.
Det har dessvärre blivit lite oroligt idag på eftermiddagen. Råttorna har fått reda på att mössen i källaren är sjundedagsadventister, och det har inte fallit i god jord. Jag misstänker att de planerar en nattlig räd en trappa ner för att omvända de bokstavstrogna mössen. Jag har inga planer på att hindra dem.
Vi var på vår vanliga promenad nere på fältet, när han plötsligt skrek till. Min lilla hund liksom hoppade till och satte sedan av i en rush som jag inte sett på länge. Han är ju ändå 14 år. Till sist stannade han till och jag hann ikapp. Problemet verkade sitta någonstans på bakbenen och jag fick lagt honom på rygg för att se om det syntes något. Nog syntes det något. Det satt en geting på ett av hans ben och den viftade jag bort så klumpigt så att även hunden fick sig en dask varpå han skrek till för andra gången under samma promenad. Det blev en dyster kväll för vovven. Han var verkligen hängig och jag misstänkte att han kanske fick mer än ett stick. Turligt nog hade jag smärtstillande för hundar hemma.
Nu planerar jag massmord. Alldeles i närheten av där getingattacken ägde rum har jag nu hittat ett jordgetingbo. Det är ett hål i marken och det susar getingar ut och in hela tiden. Ständigt sitter ett par getingar på vakt i öppningen, så jag måste vara försiktigt när jag slår till. Bäst är antagligen, när det regnar, då getingarna inte är lika pigga och på alerten. Jordgeting är förresten inte en speciell art utan endast just getingar som byggt sitt bo i marken. Det finns tre, fyra arter i Sverige, som gör det. "Jordgetingar" har rykte om sig att vara extra aggressiva. Det stämmer delvis. Det är nämligen så att de lättare känner fridstörare, som människor, närma sig, eftersom vibrationerna i marken förvarnar om annalkande fara. Getingarna i ett bo i ett träd är lika aggressiva men lockas inte ut lika lätt, eftersom de inte på samma vis känner människa eller hund komma klampades. Varför bara inte låta getingarna vara? Jag har inget allmänt emot dessa insekter, men de råkar ha byggt sitt bo utmed min favoritpromenad med hunden. Och visst, lite hämndlysten är jag också. Min hund är gammal och trött och det gjorde ont att se honom ha ont. Det vore också väldigt fjantigt om han strök med pga att 30 getingar ger sig på honom nästa gång han råkar komma för nära getingboet. Jag återkommer med en rapport om hur det går i getingkriget.
Förresten undrar jag om rubriken på det här inlägget får någon liten alarmsignal att klinga någonstans…
Det är en härlig sommardag och jag blir sugen på en sommardrink; den bästa som finns faktiskt: Campari och apelsinjuice med massor av is. Det saknas en ingrediens. Det hade varit lättare att acceptera, om det vore alkoholen. Flaskan med Campari står dock i skåpet. Det finns emellertid ingen juice.
Ta med apelsinjuice och kom hit! Resten fixar jag!
Det var en rolig tisdag eftermiddag/kväll. Det är ju inte ofta som jag åker in till Göteborg längre. Staden som tills för tre år sedan var min är numera ett ställe där jag nästan känner mig som gäst ibland. Affärer har flyttat, upphört eller bytt namn. Restauranger har bytt ägare och inredning. Dock känns det fortfarande som att Göteborg är en bra sommarstad; vad nu det är. En stad som känns bra på sommaren, kanske? En vänlig stad?
Jag hittade mitt sällskap och vi hade en mycket trevlig kväll, som innehöll gott att dricka, gott och starkt att äta samt många intressanta samtal. Det är roligt att umgås och jag blir glad av möten som detta.
Sedan bar det av hemåt med buss i natten. I Kungälv var det stopp. Inga bussar går upp till min by på vardag kvällar efter Bolibompa. Jag visste att det gick en buss 30 minuter senare till grannbyn men då det ändå är nästan lika långt hem därifrån som från Kungälv så promenerade jag. Det blev en sån där skön promenad med tid att tänka och att njuta. Tänka på livet; som det var, som det är och som det kanske kan bli. Njuta av att promenera i en ljummen sommarnatt. Titta på rådjuret som gick parallellt med vägen och mig i säkert 100 meter, kolla in de stjärnorna som inte skymdes av lätta slöjmoln och förundras över att skor utan strumpor i inte ger skoskav. Dessutom somnar man gott efter nästan sju kilometers vandring.
Jag hade två kollegor, som skulle komma att ha två saker gemensamt: Dels var de så odugliga i det de var satta att göra på företaget att deras karriärer där tog slut. (För att sedan förvisso fortsätta på andra ställen). Dels dog de båda med endast en dags mellanrum, varpå ett väldigt konstigt telefonsamtal ägde rum. Samtliga heter/hette i verkligheten något annat…
Siw var en av marknadscheferna och på henne låg bl.a. att ansvara för Katalogen. Katalogen var vårt främsta säljverktyg. Detta var pre-internet så det fanns inga webshoppar eller något liknande. Katalogen, som kom en gång om året var alltså superviktig. Den var också säljarnas manual. Med tusentals produktkombinationer var en bra säljmanual A och O. Alla, kunder, återsäljare och personal var mycket nöjda med hur katalogen hade varit upplagd de senaste åren. Från år till år bytte man lite bilder och gjorde andra smärre ändringar, men grundkonceptet var alla rörande överens om att det inte fick micklas med. Nu köptes emellertid Siw över från en poppig reklambyrå i Stockholm. Siw kom med flera nya, "fräscha" idéer om hur kataloger skulle göras och av någon anledning fick hon hållas. Kanske var tanken att de i Stockholm hade en bättre koll på kataloger än vi bonnläppar i Göteborg hade. När kunnigt folk med mångårig erfarenhet hade invändningar, viftades dessa bort. Jag minns att vår närmaste chef kom med en packe med de nya katalogerna, som delades ut med orden: ”Nu får ni inte bli arga. Ge det en chans åtminstone!” Vi gav denna styggelse till katalog; denna förolämpning till allt vad kataloger hette, en chans och sedan blev vi inte arga, vi blev rasande. Den var så svår att arbeta med att man sedermera var tvungen att ta fram en separat säljmanual. Kunderna var förbannade eftersom inget var sig likt: ”Vi hittar inte i katalogen!” Hade Facebook funnits hade det skapats hatgrupper till katalogens "ära". Återförsäljarna var förtvivlade. De hade förutom våra produkter en massa annat, som de var tvungna att sälja, och de behövde all hjälp de kunde få att hålla saker och ting så enkla som möjligt. Vid ett stormöte, där företagsledningen satt med, slaktades katalogen. Den mer eller mindre leddes ut på stallbacken och sköts. Inte ens Siws chef kom till hennes hjälp utan menade att nästa år skulle katalogen vara lätt att läsa och använda igen. Siw själv hade där ett jätteläge att göra en full pudel och erkänna att hon goofat. Istället sade hon truligt med ett kroppsspråk, som andades trots, att hon minsann tyckte att katalogen hade blivit bra. Några månader senare slutade Siw. Det förnekades att det på något vis hade att göra med katalogkatastrofen. Hon hade av en händelse fått ett erbjudande om ett jobb i Stockholm. Jomenvisstsörru!
Till skillnad från Siw var Gunilla någon som jag pratade med ganska ofta i mitt arbete. Hon hade ett ganska kargt sätt och många tyckte illa om henne för det. Jag hade i en period av kris fått mycket stöd av henne och hade därför stor respekt för henne som människa. Dock var vi alla överens om att hon var fullständigt värdelös i sin yrkesroll. Gunilla hade nämligen för vana att strunta i att utföra vissa arbetsuppgifter. Hon kunde lova att fixa fram några viktiga papper eller att leverera en muntlig framställning en viss dag på ett visst klockslag för att sedan bara utebli. Det var också fullständigt omöjligt att få tag i henne på telefon. Jag gissar att hon under större delen av dagen körde unplugged. Det var ett mysterium att hon fick jobba kvar i så många år som det faktiskt blev. Till sist fick hon faktiskt sparken, vilket i sig är smått fantastiskt, eftersom det är mycket svårt att sparka någon i Sverige pga att de gör ett dåligt jobb. Vi får därför anta att företaget hade väl på fötterna, när de visade henne på porten samt att hon förmodligen ändå fick med sig en årslön eller två, om facket var någorlunda på alerten.
Förra sommaren vid den här tiden dog Siw och Gunilla. Siw dog i en hjärtattack och dagen efter omkom Gunilla i en olycka som tidningarna skrev om. Min kompis Hanna var god vän med båda, och Siw och Gunilla var också bekanta med varandra. Därför slår Hanna Gunillas nummer i syfte att meddela att den gemensamma vännen Siw har gått bort. Hel ovetande om att Gunilla själv dött bara några timmar tidigare får hon Gunillas make Ernst på tråden. Nu utspelas den dialogen, som fick mig att knåpa ihop detta långa inlägg:
Hanna: Hej det är Hanna. Ernst: Hej... (Sagt med tunn, darrig stämma) Hanna: Men hur är det med dig? Du låter inte alls bra. Ernst: HON ÄR DÖD! Hanna: Ja, visst är det hemskt? Det är därför jag ringer. Ernst: Jag kan inte fatta det. Imorse var hon ju hur levande som helst. Hanna: Nej där misstar du dig. Hon dog igår. Ernst: Nej… hon dog idag. Nu på förmiddagen. Hanna: Nej det var igår. Det är jag säker på.
Detta dividerande, om när döden inträffade, pågår i ytterligare några replikskiften innan det går upp för de båda att liemannen har varit extra flitig.
Jag tycker att det är något smått surrealistiskt att någon ringer upp för att omedvetet för den nyblivne änklingen korrigera tiden för makans död och att det dröjer en liten stund innan det hela klaras upp. Ordet surrealistiskt kan i detta fall vara en omskrivning för lustigt. Faktum är att när detta återgavs för mig så skrattade jag rätt ut. Döden är ett ganska laddat ämne så jag kan vara förlåten, tycker jag.
Hanna fick alltså i ett slag ytterligare en kompis att sörja och stackars Ernst fortsatte med att gråta själv i den nu så tomma lägenheten. Livet är förgängligt, om nu någon hade glömt det.
För att ändå sluta lite i dur klistrar jag in Hassans klassiska tjuvringning, där man kopplar ihop två pizzerior med varandra. Det blir lite som när Hanna och Ernst pratade; båda är tvärsäkra på att de har rätt, vilket de också har.
Så plötsligt slår den ut sina stora, vackra kronblad och blommar: Egentidsliljan. Jag var inte ens beredd när det hände. I ett slag försvann alla familjemedlemmar, som sitter ner och kissar till, affären. Jag han knappt säga hej. Bara du och jag kvar då, sa jag till lillkillen, som i samma ögonblick gnuggade sig i ögonen. Det kan väl aldrig vara dags för middagslur redan, tänkte jag. Det var det. Efter två minuter av lama protester somnade han.
Här är ett par sanningar vad gäller barn och det de äter.
Små barn, som min son på nio månader, anser att allt måste testas; dvs allt som är stort nog att få in i munnen, ska ätas. Sedan är det upp till mig att försöka övertyga honom om motsatsen, när det behövs: – Grus, sand, damm och delar av sönderrivna tidningar har ett mycket lågt näringsvärde, mitt barn. Dessutom är det ytterst svårsmält. Hundmaten är just för hunden och inte för dig!
Lite större barn, som mina döttrar på sju respektive fyra år, anser att allt måste ratas. Sedan är det upp till mig att försöka övertyga dem om motsatsen, när det behövs: – Men fattar ni hur länge jag har slavat vid spisen för att röra ihop denna fantastiska måltid? Tänk på barnen i Afrika era otacksamma ungar!
Idag hade döttrarna ett sommarkalas i trädgården; deras första gardenparty. Nästan 20 ungar dansade en yster dans på vår gräsmatta, in och ut i lekstugan, gungeligung i hängmattan, mums på korv och bröd, gott med glass och jordgubbar, skoj med skattjakt efter godispåsar och roliga presenters öppnande. Jag stod vid grillen och spanade oroligt mot en himmel som lovade regn men bjöd sol. Sade rätt saker till barnen, till lämnande och hämtande föräldrar samt till mammor och pappor som dröjde sig kvar under kalaset för att barnen, de själva eller vi ville det. Bjöds på grillfest, bjöd tillbaka. ”Den här gången ska det verkligen ske!” Tog adjö av alla gäster; stora som små. Det är skönt med människor som gör en glad och som är roliga att göra glada. Glädje och kärlek till oss alla.
Har tänkt på människor som är viktiga; några i min närhet, andra lite längre bort men ändå med i tanken. Nu sänker sig mörkret över huset och ändå är det snart den ljusaste av nätter. Jag har många tankar och funderingar fortfarande. Några är bra andra är ännu bättre.
Jodå, här bakom en till synes stängd bloggbutik sitter jag och kurar. Det mesta är sig likt. Jag stångas mot en arbetsmarknad, som vid blotta åsynen av mig, skriker som skrämda hundar och rusar iväg upp i skogen. Målsättningen att hitta något innan sommaren har nu ersatts av hitta något innan nästa istid.
Jag har varit på årets upplaga av Sweden Rock Festival. Höjdpunkter i år var Pendragon, Magnum och Saga. Lågvattenmärke var det myckna regnandet som dessutom kom i sällskap av blåst. Det är en väldigt dålig kombination. På tal om sällskap så hade jag förutom älskade lillebror lyckats locka med mig två rookisar. Dessa visade sig vara uppgiften så mogna att de stortrivdes och dessutom fick mig att stortrivas. Skoj! De glada efterslängarna som jag kunnat läsa annorstädes kommer givetvis att beivras med hårda rapp av en käpp i 7/8-delstakt vid nästa möte.
Bilder? Bilder kommer senare. Jag måste bara få Photoshoppat dem lite. Jag ska se yngre och vackrare ut och de andra ska se försöksutskrivna och skalliga ut; dvs vi byter rätt av!
Sitt nu inte och titta på det där fjantiga bröllopet imorgon!
För tio år sedan arrangerades en fest, som jag aldrig bjöds till. Det som gjorde det lite speciellt var att det var en mycket god vän, som hade festen. Vi ingick i samma kompisgäng, ur vilket samtliga var bjudna utom jag. Det lär ha blivit någon sorts diskussion på kalaset över varför jag inte var bjuden, men någon anledning till att jag fick stanna hemma gavs inte. Jag själv var för ledsen men samtidigt för stolt för att ställa frågan själv. Det behöver knappast sägas att vår vänskap aldrig återhämtade sig efter detta, och uppenbarligen ville han ha det så.
Idag kom vår 7-åring hem och var ledsen. Hennes bästis har tydligen haft födelsedagskalas under helgen som gick. Hon hade i alla fall tagit mod till sig och frågat varför hon inte fick komma, men "bästisen" hade inget svar att ge. Nu försöker jag trösta, men också tona ner det inträffade. Det kan ju finnas en förklaring och jag har antagligen inte all information. Samtidigt är jag inombords förbannad på den lilla räkan som så ofta varit här och lekt och varit på kalas dessutom. Jag tycker också att det någonstans borde ha funnits en förälder som ifrågasatt på det sättet som vi hade gjort om vår dotter hade valt att exkludera "bästisen". Det blir svårt att möta någon av dem framöver.
Å andra sidan är detta en del av livet. Folk går vidare. En del slänger igen dörren efter sig. Andra bara slutar att ringa eller trycker upptaget när man hör av sig. Jag tycker bara att det hade kunnat vänta lite till för min lilla flicka.
Jag har vid flera tillfällen under senaste året hoppat in som kyrkomusiker, när kantorn har ansett att det behövs en gitarr till någon lovsång, julmusikal eller liknande. I vanliga fall är sånt väldigt roligt. Jag får en bunt noter och ett gäng mp3-filer och får öva på egen hand. Sedan någon vecka innan franträdandet träffas musikerna och går igenom sångerna och därefter sker ett genrep med sångarna och/eller kören. Det brukar vara svängiga grejor i gospelstil, och även om jag aldrig skulle spela sån musik på egen hand eller lyssna på det i bilen, så är den rolig att spela och det är skoj att spela tillsammans med andra musiker.
Nytt för idag var att jag hade med mig en ny grunka, som ersatte min hemsketunga förstärkare samt alla effekter. Man bara pluggar in gitarren i den och därifrån rätt in i mixern. Tjohej! Nära nog allt som kunde gå åt skogen gick åt skogen. För det första så var det en lätt dist på alla ljud. Det som igår var rena, fina ljud att använda för lite mer finstämda stycke hade idag några stänk av Led Zeppelin på sig. Det gällde även för det akustiska ljudet som jag skulle använda till psalmen, där bara jag spelar. SKIT! Det spelade ingen roll hur jag skruvade och testade nya inställningar. Jag lät fortfarande som en hårdrocksgitarrist hade kommit fel. Enda chansen var att spela så lågt som det gick för att dölja hur tokigt allt var. Turligt nog var tre av tio sånger lite ”tuffare” grejor, och där kunde jag glänsa lite. Resten? Aj, aj, aj! Satt någon mer gitarrist i publiken måste han/hon undrat vad jag höll på med.
När jag stod där och försökte höras så lite som möjligt, så fick jag lite mer än vad jag hade hoppats på: Gitarren tystnade helt. Redan i de inledande sångerna hade gitarrkabeln glappat lite och nu bestämde den sig för att lägga av helt. En extrakabel fanns med men låg nedpackade i gitarrfodralet. Jag missade en sång medan sladdbytet skedde och fick frågande blickar av kantor och körledare.
Allt strul med tekniken fick mig ur balans och jag spelade som en kratta. Nu måste jag sätta mig med fanskapet och felsöka. På tisdag har jag en viktigare spelning och till dess måste ljudet vara fixat. Därför packar jag nu upp gitarren och pedalbordet och ger mig på det igen. Suck!
Jag vet inte riktigt när det började. Kanske var det under tonåren, då jag började tänka mer än vad som var bra för mig. Kanske var det i ett slags världen-ligger-för-mina-fötter-känsla. Ni vet, tonåringens fantastiska självförtroende; ”det finns inget som jag inte klarar!” Det var en känsla av att vara speciell.
Det tog inte så många år som vuxen innan jag insåg att det fanns saker som jag inte klarade av. Det mesta faktiskt. Kvar dröjde sig emellertid känslan av att vara speciell, men då i meningen att inte passa in. För jag passar inte in. Jag är i de flesta sammanhang pusselbiten, som man inte vet var den ska ligga. I ett annat pussel kanske? La de med en extra bit?
Det kan ge mig fördelar ibland. Jag ser saker som andra inte ser. Mestadels innebär det dock nackdelar. Jag går ständigt runt med känslan av att vara en bluff. Att låtsas vara något som jag inte är. Att inte på samma sätt som alla andra kunna ge mig hän och bestämt veta att här hör jag hemma. Att se mig om och titta på människor som för längesedan har landat och är på plats. Avundas deras glädje och trygghet. Jag famlar mig fortfarande fram, känner mig fram med händerna likt en blind. Rädslan och ångesten att kanske aldrig någonsin hitta fram; att hitta hem. För var hör jag hemma? Var och när kommer jag kunna säga: Här är min plats. Här trivs jag. Här vill jag vara. Nu har jag äntligen hittat hem.
Ett litet livstecken från mig kommer här. Vill bara tala om för alla musikfans, att den av mig mycket efterlängtade dokumentären om Rush, är på gång. Killarna bakom den gjorde härom året en annan musikdokumentär; Iron Maiden: Flight 666. Anledningen till att de gjorde den var att få loss pengar till att göra denna dokumentär:
Mrs Li ska tydligen ut och testa på festivallivet i sommar. Hon väljer dessutom en riktigt bra festival; Sweden Rock Festival som med sin trevliga stämning nästan är ett evenemang att besöka även om man inte riktigt gillar musiken. Nu ska hon dela husbil med tre "snubbar" som verkar lite bekymrade över att de inte ska kunna svära och rapa i samma utsträckning nu när en tjej är närvarande. Jag förstår och sympatiserar med deras oro och har därför skrivit några förslag eller snarare uppföranderegler:
Rapar och andra sätt att göra sig av med överflödig gas bör skötas med största diskretion, och inte föregås av: ”Killar, lyssna på den här!”
Språket ska vara vårdat. Jävlar kan ersättas med järnspikar. Helvete får bli attans. Säg inte fitta utan använd hellre vagina. Några exempel: – Järnspikar vad bra Pendragon var! – Attans vad full du var igår, Sigfrid! – Axl Rose är en vagina.
Ställ färska blommor i vas inne i husbilen. Om ni inte hinner förbi någon blomsteraffär så plocka vildblommor på campingen. Dessa kan med fördel spolas av innan de sätts i vas, då kissenödiga hårdrockare har för vana att vattna lite här och där.
Undvik nördigt prat om rockartister, när ett band var bäst och varför den nye gitarristen suger purjo. Skall det pratas musik så håll er till kvinnliga singer/songwriters med akustiskt gitarrplonk och något svårmodigt i blick.
Den här är svår, men likväl: Duscha varje dag samt borsta tänder både morgon och kväll.
Öl smakar visserligen gott men visst har man lika roligt över en kopp kaffe? Köp bullar på Statoil och påstå att det är hembakt. Blir stämningen framåt kvällen lite uppsluppen kan man dela på en flaska vin.
Se där. Jag önskar Mrs Li och hennes neandertahlkompisar en trevlig festival. Mer om musik, närmare bestämt Midnight Oil, kan man läsa om på den andra bloggen.
Guiding Light Came from the west, only to fly again The eyes that see, the lips that tell no lies Nobody's guest, dressed like a mannequin Put out to see before the ship had sails
I have always dreamed that somewhere in your heart There's a guiding light still shines For our lives and times we should have spent together But we passed each other by like seasons out of time
Easter you left, changed more than anyone I asked you why, you told me, 'just because' Nobody guessed, under your influence The man I am is not the man I was
We have lived our lives across this great divide I couldn't make you change your mind And we almost glimpsed a promise of forever But we passed along the way like seasons out of time
Somtimes everything is hard to hear Let go, following without a care Still now, though it's hard to understand We built on shifting sand
Somehow memories are more than this Set free only with a deathly kiss And now when the restless hour is high A million stars go by
We never can remember all the lives we've lived before The days decline in number, slip the ropes away from shore Whenever Heaven calls us there's regret and comprimise And in another distance lies a past unrealised Where are you now? Who are you now? Is anyone really gone? In all the world, in all this space, the race is run
I have always dreamed that somewhere in your heart There's a guiding light still shines For our lives and times we should have spent together But we passed each other by like seasons out of time
Det sägs att det är lite osvenskt att sälja sig själv. Vi är så timida och ödmjuka i vår natur så det ligger inte riktigt för oss att slå oss för bröstet. Om man som jag är arbetssökande är det emellertid viktigt. Jag försöker hålla tillbaka min försiktiga natur och istället dundra på lite extra i ansökningsmail eller i telefon med potentiella arbetsgivare.
Tidigare i veckan lovade jag ganska tjockt. Man kan säga att jag påstod ungefär att jag med en tv-fjärrkontroll kan ratta en rymdfärja samtidigt som jag blandar en Tequila Sunrise. Jag vräkte alltså till lite extra och hoppades att det skulle räcka till intervju. Det gjorde det. Det räckte så långt att jag nu i eftermiddag ska på en teknisk intervju. De verkar imponerade och förväntansfulla. Själv lider jag alla helvetets krav och i ren desperation snabbpluggar jag. Snabbpluggar betyder att jag planlöst slår i böcker och tittar i gammal kod som jag skrev för fem år sedan.
Jag är rädd att ytterligare en rymdfärja kommer att störta i eftermiddag, och vad fasen är det i en Tequila Sunrise förutom sprit?
Här är det första stjärntecknet i min horoskopserie:
Jungfrun (24/8-22/9) Jungfrun älskar att stryka runt utmed motorvägarna och äta från eventuella road-kills som de hittar. Jungfrun är väldigt engagerad i bevarandet av gamla visthusbodar i Östergötland. De vurmar också för avskaffandet av torsdagar samt införandet av skoluniformer. Ge en jungfru ett lass med grus och du har en vän för livet. Marschmusik får inte sällan en jungfru på glatt humör. Försök har visat att jungfrur reagerar negativt, om man applicerar en starkströmskabel till deras genitalier. Jungfrun trivs bra ihop med barn, djur och revisorer.
För några år sedan åkte jag med en buss, vars förare körde såsom han hade polisen efter sig. (Vilket han borde ha haft. Läs vidare!) Vi åkte på leden västerut från Frölunda och jag insåg ganska snabbt att det här skulle bli en händelserik utflykt. Vi körde om så gott som allt som gick att köra om, och låg väl i 80-90 snarare än de 70 km/h som var tillåtet.
Inne i Gnistängstunneln gör dock chauffören en omkörning för mycket. Jag tror inte mina ögon när han påbörjar en omkörning av ett extra brett fordon. Lastbilen har en följebil bakom och en stor skylt som just varnar för extra brett fordon. Lik förbannat ska vår busschaufför köra om. Det går bra tills vi nästan är förbi. Då dunsar vi in i lastbilen och sedan ut mot bergväggen på andra sidan. Först spricker en sidoruta och sedan flyger en sidospegel av. Här borde det varit läge att stanna och kanske kolla om lastbilen hade några skador. Chauffören far vidare mot nästa hållplats, Kungssten, utan att stanna eller ens kommentera det inträffade. Vid hållplatsen var det emellertid en kvinna som hade synpunkter på resan. Hon sa antagligen det som vi andra tänkte och fick en ordentlig utskällning på ett språk som ingen av oss förstod. Inte heller rapporterade han olyckan utan körde vidare med en sidospegel mindre.
I mitt mail till Västtrafik redogjorde jag för vad som hade hänt och ställde också frågan om jag någon mer gång skulle behöva åka i en buss framförd av denna totalt inkompetenta förare. Svaret var ett menlöst ”så här får det inte gå till”. Jag mailade igen och bad om återkoppling om vilka åtgärder som skulle bli aktuella mot chauffören. Svaret blev nu: ”Vi har ingen möjlighet att återkomma i detta ärende.” På svenska betyder det: ”Han får en mild tillsägelse och sedan kan han köra buss så mycket han vill.”
Bara en kort tid senare åkte jag buss 16 från Hisingen in mot staden. Chaffisen pratade under hela resan i sin mobil. Framme vid Nils Erikssonsplatsen gick jag fram och frågade in genom framdörren om han var medveten om Västtrafiks policy om mobilförbud vid körning. Som det fina ansikte för Västtrafik utåt som han var, stängde han dörrarna utan att säga något och körde vidare; alltjämt med mobilen tryckt till örat. Ny kontakt med Västtrafik gav samma svar som när bussen klämts i tunneln.
Nu när alltfler har mobiltelefoner med kameror som kan ta både bilder och spela in filmsnuttar, så är det inte lika lätt för dessa usla förare och det lika usla Västtrafik att blanda bort korten. Lägg sedan till sociala medier och plötsligt kanske Värsttrafik inser att man är till för oss och inte tvärtom. Länk till aktuell händelse.
Sedan kan man ju alltid prata om det nya, obegripliga biljettsystemet...
Våren har fullständigt slängt sig över oss med 12 grader och sol. Det sista av snövallarna krymper lite till och kanske är de borta till påsk. Jag blir nästan lite nostalgisk över vintern som var. Det var bra härligt med all snö och kyla, men jag skulle nog inte vilja ha tillbaka allt det där nu. Dock ska jag lägga upp lite vinterbilder snart.
Ni som undrat hur jag ser ut kan ni få ert lystmäte tillgodosett i dagens inlägg på den andra bloggen. Det ska väl sänka den här bloggens läsarantal ner till ensiffrigt.
Vad trött jag är på reklamsnuttarna för skönhetsprodukter. Det är när slutklämmen ”Because you’re worth it!” kommer som jag suckar som högst. Hur fan kan dom veta det? Jag kan tänka mig att om man ser och hör detta så kan det ser som ett klartecken för dåligt levern och förkastliga handlingar.
Tänk om hör ”Because you’re worth it!” och just har gjort något av följande:
Dumpat giftigt avfall i en Nationalpark
Förskingrat pengar från Röda Korset
Knuffat en rullstolsburen svärmor över kanten av ett stup
Gått med i satanistkyrkan
Ringt in till radio och önskat dansbandsmusik
Dumpat svärmors avfall i en Nationalpark
Spelat dansbandsmusik i en Nationalpark
Dumpat giftig svärmor hos Röda Korset
Invaderat Polen
Invaderat Polen till tonerna av dansbandsmusik tillsammans med medlemmar ur satanistkyrkan.
Jag tycker att Åjl åvv juläj kan sluta med den reklamen
Jag äter sällan plockgodis. Jag äter inte speciellt mycket godis alls, när jag tänker efter. Jag äter inte heller speciellt mycket godis, när jag inte tänker efter. Dock är det så att ibland, max en gång i månaden, så svullar jag loss ordentligt. Min "drog" i vanliga fall är choklad men nu har jag under eftermiddagen och kvällen stuckit handen djupt ner i en påse med colaflaskor och punschpraliner. Mums!
Ni börjar jag känna ett lätt obehag. Så pass känner jag min kropp för att veta att det är första tecknet på kommande magproblem förknippat med "överservering" av något. Jag har anledning att misstänka att det handlar om för mycket godis under för kort tidsperiod.
Likväl fortsätter min hand leva sitt eget liv. När jag tittar bort passar den på att smita ner i påsen och plocka upp ytterligare en god pralin, som sedan stoppas in en i oskyldig mun. Det kan inte få fortsätta så här länge till.. Men kanske en liten stund..?
Jag är inte så förtjust i att prata i telefon med människor som jag inte känner. Om det dessutom är ett oväntat samtal har jag inte heller chansen att innan fundera genom vad jag ska säga. Det kan vara lite jobbigt, tycker jag.
Jag fick ett sånt samtal igår morse och det blev heller inte ett bra samtal. Pga snuvig bebis hade nattens sömn varit sporadisk. När lillkillen efter sista vakenpasset vid 5-tiden äntligen somnade ordentligt, hade vi med lite tur kunnat få en minisovmorgon. Kl. 7.25 ringde telefonen. Det var en man som jag tippar var i övre medelåldern, som verkade uppriktigt förvånad över att jag legat och sovit. En hastig ursäkt följde därför innan han raskt förklarade sitt ärende: Han ville att jag skulle komma till Borås ikväll och förevisa ormar. Han hade för 25 år(!) sedan engagerat en annan kille från samma reptilförening som jag, och det hade varit mycket omtyckt. Nu har jag just inte några ormarter som är speciellt lämpliga för meet-and-greet. Hade jag haft det så kanske jag hade varit ute och kört uppvisningar på fritidsgårdar, dagis och bibliotek som jag gjorde på 90-talet. Jag förklarade därför att jag istället skulle höra mig för i resten av styrelsen.
Om Sture, scoutledare i Boråstrakten, läser detta så vill jag påtala att du är en idiot. Detta konstaterar jag på följande grunder:
Man ringer inte upp folk innan klockan ens blivit halv åtta om det inte är alldeles akut. Om man försöker locka någon hela vägen till Borås för ett gig så kan det vara på sin plats att inte låta som att man har någon sorts övertag. Att kräva att få bli uppringd samma förmiddag kan man önska lite tyst för sig själv men definitivt inte säga högt i en uppfordrande ton. Till sist det viktigaste; säg inte så här till någon som du vill ska komma med ett knippe ormar och visa upp dem för scouterna:
– Egentligen skulle vi ha haft en kille som skulle visa hur man gör polkagrisar, men nu har han blivit sjuk.
Jag vet att de flesta av er när en hemlig längtan att på allvar ta er an den progressiva rocken. Nu har jag den perfekta introduktionen för er. Artisten heter Martin Orford och till sin hjälp har han kollegor från kanonband såsom IQ, Jadis och Asia.
The Field of Fallen Angels A Part of Me The Old Road The Time and the Season
Nu lyssnar ni på detta och så kommer ni tillbaka hit och säger: "Men det där var ju fantastiskt bra. Tack Pseudonaja! Låt mig skänka dig 500 kronor som en gentjänst!"
Jag vill inte låta bitter för i de flesta fall har jag kunnat skaka av mig besvikelserna snabbt. Det kommer ju nya möjligheter och chanser och det som inte blev var heller inte meningen att bli.
Samtidigt konstaterar jag att det har varit fler motgångar än medgångar. Inget glidande in på räkmackor för min del. Inga snabba puckar, där någon säger: ”Det här blir bra. Kan du börja på måndag?”
Jag pratar alltså om rekryteringar, dvs när jag söker jobb. När jag säger fler motgångar än medgångar så menar jag att jag alltid verkar hamna i konstiga situationer. Intervjuare som nästan ger mig en kram på vägen ut, lovar att höra av sig inom kort och sedan blir det tyst; kompakt tystnad. Hör man av dem över huvudtaget så är det först efter att själv ha ringt upp eller mailat. Ibland hjälper inte ens det och jag får gissa vad som gick snett.
Sedan har vi ju det stora it-konsultföretaget i Göteborg som kallade mig till intervju för ett systemutvecklarjobb. Tjejen som intervjuade förhörde mig i 90 minuter i en ton som hade passat på häktet. Mina svar nerifrån skyttegraven bemöttes med suckar och tvivel och när jag gick därifrån var jag övertygad om att jag inte skulle få jobbet, vilket jag kände tacksamhet över. En vecka senare ringde hon och lät då hur trevlig som helst, men nej; något jobb blev det ju inte.
Vid samma tid blev jag uppringd av ett belgiskt företag med kontor i Göteborg. Kunde jag tänka mig att komma och diskutera en anställning? Jo då! En väldigt trevlig kille pratade med mig och allt kändes väldigt rätt. På min obligatoriska fråga om vad som skulle bli nästa steg, fick jag svaret att nu skulle han ta sig en funderare på om jag var vidare till nästa omgång, men med en blinkning tillade han att jag inte skulle vara orolig. En vecka senare kom ett korthugget mail om att de hade valt att gå vidare med en annan kandidat. I samma mail bad han om ursäkt för att han inte ringt mig i detta ärende. Han hade inte mitt nummer… Eniro, din skit! Eniro, din fegis!
Sedan har vi det stora it-företaget i Stenungsund som drog upp mig på tre intervjuer på vardera 90 minuter plus totalt tre timmars restid för att sedan inte svara på mail och mycket hastigt i telefon förklara att ”du inte passar profilen eller så kanske du ändå gör det men vi vet inte hur vi ska göra och du bör kanske ändå fortsätta att söka jobb…” som enda feedback.
Vi har ragatan på det stora rederiet som uppmanade mig att söka en tjänst som hon skulle tillsätta. Hon valde sedan en annan sökande och blånekade att hon ordagrant hade sagt: ”Jag skulle bli mycket glad om du sökte det här jobbet.” Till och med HR medgav i efterhand att hon klantat sig men något jobb blev det inte.
Nu väntar jag på besked efter en mycket lyckad intervju. Vi är nu en vecka efter den dagen då jag absolut allra senast skulle få ett besked.
Det är inte meningen att jag ska arbeta.
En sak till: Jag är lika jävla kaffesugen som ett helt lass med kärringar på bussutflykt.
Om någon gång tvivlade så är jag i alla fall nu säker på att jag ska åka till Sweden Rock Festival i år också. Pendragon kommer! Det är ett av de få banden som hör till mina absoluta favoriter, som jag ännu inte sett, men den andra veckan i juni så smäller det!
Ikväll har jag testat något nytt. Jag lutade mig ner i badrummet för att komma åt att borsta 4-åringens tänder. När jag sedan var klar reste jag mig hastigt upp och dunkade då pannan i en glashylla. Eftersom jag anser att saker och ting skall göras ordentligt så gjorde jag det hårt. Extra hårt.
4-åringen fick ögonblicket efter några nya ord presenterade för sig; ord att ta med till dagis och generöst dela med sig av. Jag hoppas dock att hon inte skriker dem lika högt som jag gjorde. Jag tittade mig i spegeln och konstaterade lättat att det inte gått hål. Emellertid var det en lustigt inbuktning just på det ställe där jag försökt nicka hyllan med.
En ispåse senare satt jag där framför TV:n och såg Kalla guldintervjuas. Min panna kändes också kall och efter en liten stund var isen till större besvär än smärtan från krocken med hylla. Det kändes ungefär lika jobbigt i pannan som när man ätit för mycket glass under för kort tid.
Nu anser jag att man inte bara kan slänga ur sig ett sånt påstående utan att luta sig mot vetenskap. Därför ämnar jag äta en större portion glass i syfte att mer empiriskt kunna jämföra pannanspänningar.
Det här känns lite snopet. Jag gick ju med i det kristliga innebandygänget för att under Guds överinseende förbättra min kondition. Jag gick iväg nu i veckan och köpte ett par nya skor, som jag egentligen inte hade råd med, bara för att inte springa sönder fötter eller knän på det hårda gymnastiksalgolvet och en rulle tejp (75 kr!) för att linda min bandyklubba. (Jag tror att det är för att förbättra greppet, men jag är inte säker. Alla andra har gjort det så det är bäst att följa färg.)
Nu är det tredje söndagen på raken då det är inställt. När det förväntade sms:et inte kom så ringde jag upp kantorn för att höra mig för hur läget var. Läget var sjukt. Den annars så av glädje så sprudlande rösten verkade komma någonstans från andra sidan graven. Han var sjuk den stackarn och förresten var det ingen av de åtta andra i gänget som kunde/hade lust.
I ren protest tänker jag tröstäta glass och se programmet om de australiska och nya zeeländska alperna på Kunskapskanalen kl. 21.00.
Som jag tidigare bloggat om dansar min äldsta dotter, och numera också min yngsta dotter, folkdans. Det är ett övningstillfälle i veckan uppe på församlingshemmet. Flickorna och jag går dit, jag sätter mig i "vuxenrummet", där det brukar bjudas på kaffe och lite roligt skvaller, och flickorna går i stora salen och dansar. 45 minuter senare kommer de ut rosiga om kinderna och är uppspelta och glada efter kvällens bravader på dansgolvet. Ett par gånger per termin är det uppvisning till glädje för oss och våra föräldrar.
Vid något tillfälle blev jag ombedd att lämna min emailadress ”så att vi snabbt och lätt kan få ut information”. Kort därefter dök vårprogrammet upp i min inbox. Så långt allt väl.
Nu lägger dock dansföreningen in en högre växel, eller för att tala dansspråk: Man går från slowfox till quickstep. Om vi översätter detta till internetspråk så blir det: Man har börjat att spamma. I dag kom nämligen ett mail med reklam för diverse aktiviteter med det gemensamt att det inte har ett dugg att göra med mina tösers dansande.
Man lockar med danskväll i en bygdegård en fredagskväll med start 19.00 till det facila priset 100 kr och då ingår även förtäring.
Har jag möjlighet så kan jag bege mig till Falkenberg en dag i slutet av månaden för en kurs i uppställningsdanser för endast 50kr inklusive kaffe. Ja, ni noterade säkert pluralformen. Det handlar alltså om danser och inte bara en dans, vilket hade räckt alldeles utmärkt för mig. Antagligen kommer detta att genomföras enligt principen att så fort man börjar få en aning vad tusan vi håller på med, så kommer någon med nyckelharpa och knätofsar hojta: ”Nu måste vi gå vidare till nästa dans om vi ska hinna med alla sju innan kvällen!”
Sist men inte minst: Fiolkurs! Vi träffas en dag i mars mellan 10-15.30 med avbrott för fika. Det står just inget om förkunskaper; bara att man ska ta med anteckningsmaterial, inspelningsutrustning, lunch och fiol! Jag fastnar lite extra för påståendet: ”Själva hantverket i fiolspelandet är något man inte kan smita ifrån.” Visst nickar man instämmande när man läser en sån sak?
Tänk så härligt det är när man inser att nu har vintern gett vika för den här gången. Det sticker upp grönt i rabatterna och visst kvittrar fåglarna allt intensivare? Jag känner hur jag lever upp igen efter att ha gått som i dvala flera månader. Imorgon är det jag som tar fram utemöblerna från garaget. Kanske kan det bli fika utomhus? Måste kolla också, om gräsklipparen klarat vintern. Det är väl inte många dagar innan man måste ta ett varv med den i trädgården. Grillen! Måste ta fram grillen också. Kanske borde jag bjuda över prästen med familj och fresta med några karrébitar och starköl. Får undersöka om det blir grillväder till helgen.
Javisst snackar jag skit! Dock är det vår för mina pytonormar. Natten till idag var den sista natten som de behövde sova i den svala källaren (ca 10 grader) i varsin låda. Detta har de gjort varje natt sedan mitten av november; allt för att simulera en australisk vinter som den ter sig i området runt Sydney. Nu är alltså den perioden slut och våren är officiellt här. Om ett par dagar ska de få chansen att äta för första gången sedan oktober. Sedan borde honan ömsa skinn om ett par veckor, vilket i sin tur gärna får trigga hanen att starta lite kurtis.
Det ryktas att Guns N’ Roses är klara för Sweden Rock Festival; festivalen som gör mun-mot-mun-metoden på band, vars karriärer sett bättre dagar. I fallet Guns N’ Roses så vore ett vila i frid vara på sin plats. Av den klassiska line-upen återstår idag endast den lätt retarderade sångaren Axl Rose och han fortsätter att byta ut musiker ett par gånger i veckan.
Ärligt talat, inte ens i början av 90-talet så var väl Guns N’ Roses något att hänga i hårdrocksgranen? Jag minns You could be mine som en häftig låt, men det är nog mer tack vare att Arnold var med i videon, (Han borde ha öppnat eld mot bandet!) och Paradise City hade ett häftigt riff men resten var bara skräp.
Av de riktigt stora hårdrocksbanden utnämner jag härmed Guns N’ Roses som det mest överskattade.
Och bara för att förklara hur det ligger till så vill jag ha sagt att Pain of Salvation kan spela i cirklar runt de andra "musikerna" som medverkade i lördagens deltävling. Varför det ställde upp med en ballad och inte något häftigt i 7/8-delstakt förstår jag inte. Varför resten av bandet satt med på scen, när det endast var keyboards, fattar jag inte heller.
Daniel Gildenlöw ska förresten ut på turné med prog-giganterna Transatlantic med folk från Marillion, Spock’s Beard, Dream Theater och The Flower Kings senare i år. Vi snackar om att spela i cirklar runt de andra…
Men ska ni lyssna på någon hel sång av dessa så låt det bli denna:
Nu har jag tröttnat på att radera "kommentarer" som är på engelska och handlar om Viagra. Om någon av mina läsare vill öva sin engelska och dessutom shoppa Viagra online så är jag säker på att ni hittar andra ställen för det. Alltså slår jag på filtret för ordkontroll nu. Jag hoppas att ni fortsätter att kommentera som tidigare och inte låter denna "olägenhet" hindra er.
Dessutom måste jag också meddela att Australienbloggen får premiär måndagen den 15 februari och inte imorgon. Det har varit mer arbete med den än vad jag trodde att det skulle bli, eller snarare: Arbetet tog längre tid än beräknat. En annan något mer angenäm anledning är att jag fått ett betalt uppdrag som jag prioriterat i några dagar.
Annars hoppas jag att er helg har varit fin. Det har min.
Jag har dålig koll på vad jag har för kläder och lika dålig koll på vad jag har för skor. Ibland när jag tvingas gå igenom beståndet för att se vad som bör slängas och vad som bör köpas nytt så blir jag överraskad: ”Oj, där är ju den. Den kan jag använda.” eller: ”Usch då! Jag trodde att jag hade kastat dom.” Sent i höstas när det började bli väl kallt om fötterna knallade jag ner i källaren för att se vad jag hade i vinterskoväg. Det visade sig finnas en brist på det området. Jag gjorde en mental notering att vinterkängor skulle inköpas så fort tillfälle gavs. Tillfälle gavs bara några timmar senare, när jag handlade på Ica Maxi. Där på en hylla stod vad som såg ut att vara ett par rejäla vinterkängor. Inte nog med att de såg varma och sköna ut. De kostade bara 295 kronor. Jag log brett. Visserligen kändes det väldigt billigt att köpa skodon på Ica Maxi, men tanken på att det någonstans fanns en sniken skohandlare som inte skulle få sälja ett par Haglöfs för 1995 kr till mig gjorde mig nästan lite upprymd.
Nu när vi skriver februari så ångrar jag mig givetvis. Både vänster och höger känga har börjat spricka i skinnet på ovansidan. Skinn förresten; det är säkert någon sorts svartsprejad plast som är återvunnen från gamla PET-flaskor. Sedan har vi ju stanken. Lukten av dansk ost är ytterst välkommen om man just har tagit fram den där härliga biten med Gamle Ole ur sin väl förslutna plastpåse. Emellertid vill man inte känna lukten av ostbricka ur sina kängor. Det är inte heller speciellt skoj att lukta uggi-muggi om strumpor och fötter när man tar av sig dojorna.
Om jag just i skosammanhang vore en extra smart kille så skulle jag bege mig till en riktig skoaffär nu för att kolla om det säljs ut några bra kängor, nu när säsongen närmar sig sitt slut. Kanske skulle jag komma undan med 700-800 kr. Så får det bli!
Eller så kollar jag in vad Ica Maxi frestar med nästa höst.
Jag är av tron att om man är snäll så får man gott igen förr eller senare. Är man stygg får man skit tillbaka. Det sistnämnda gäller speciellt om man tjuvmöblerar sin brors hus med porslinstigrar. Förrförra helgen firade vi våra döttrars födelsedagar. När gästerna hade gått upptäckte jag att ovanpå ett terrarium stod en porslinstiger.
Ytterligare en händelse som stärker min tes inträffade imorse:
Jag står på insidan och tittar ut i snöovädret. Jag dricker ur en mugg med riktigt gott kaffe; ni vet det är så där varmt att man precis kan dricka det utan att behöva smutta. På armen har jag en mätt och glad bebis som bjuder på en massa roligt joller. Jag känner en sorts inre harmoni. Så här borde man ha det jämt. Vad är det som skymtar där ute på uppfarten? Jag ser en siluett av något som rör sig. Vad kan det vara? Javisst ja, det är ju min fru som skottar snö. Det ser väldigt jobbigt ut. Hon har hållit på en stund men mer än hälften återstår. Arma människa! Hon hade ju kunnat sitta här inne med en härlig kopp kaffe. Ja ja, olika falla ödets lotter. Så kostar jag på mig ett ögonblicks hån: ”Ha ha, det kan hon ha!”
Om det någonstans finns en larmcentral, där elakheter registreras, blinkar en lampa ilsket i denna stund. Någon trycker på en knapp för att rättvisa skall skipas: Skit ska skit ha.
Jag tar ytterligare en stor mun kaffe och gnolar glatt på en liten visa. I samma stund hörs små tassande steg. Det är 4-åringen som kommer och hon ser mycket bekymrad ut:
– Pappa! Jag har bajsat i byxan!
Tänk den som ändå stod ute i busvädret och skottade snö…
Det finns ett antal mer eller mindre frivilliga barnvakter när våra småttingar behöver passning. Mest frivillig är min mamma. Hon älskar att ha ungarna hos sig.
När jag roade mig i Stockholm så firade 4-åringen därför helg hos sin farmor. Väl hemma igen förhörde jag mig hur bortavistelsen hade förflutit. Jag fick höra en glad berättelse om hur roligt det var att leka med farmors dockor, att våfflorna med sylt och grädde var så smaskiga att man var tvungen att äta flera stycken och att det inte var så noga med läggtiden. Dessutom hade farmor haft popcorn, som i 4-åringens värld är ett måste för ett lyckat fredagsmys.
Allt verkade ha gått utmärkt alltså och jag kunde ha lämnat det där. Istället fick jag ingivelsen att ställa frågan: ”Vad fick du för lördagsgodis?” 4-åringen tittade på mig med tårfyllda ögon.
Hon: Det blev inget godis. Jag: Glömde farmor bort det? Hon: Jag vet inte. Jag: Men vad hände på lördagen då? Hon: Det blev aldrig lördag hos farmor. Det blev söndag direkt.
Jag tror att jag måste ta ett allvarligt snack med mamma…
En intensiv helg i Stockholm är över. En stor del av lördagen tillbringades i Råstaparkhallen i Solna. Jag stationerades i fiket, där förmiddagen gick åt till att bre frallor, rådda baguetter och ställa in drickor i den stora kylen. När portarna slog upp för besökarna kl 12, stationerades jag, precis som förra året, vid stora korvgrytan. Som sist tog vi snabbt våra roller, där de i kassan hojtade ”fyra varmkorvar” följt av en massa gnäll om hur långsamt jag arbetade. Jag i min tur svarade med diverse förolämpningar och halvtaskiga dialektimitationer. Vi hade roligt i fiket med andra ord. Jag hann gå ett par snabba varv bland försäljningsborden. Det fanns några ormar som jag definitivt hade kunnat åka hem med om bara pengar inte hade varit ett problem. Nästa gång kanske…
Efter mässan begav jag mig inåt Söder för bloggträffen. Jag känner tydligt igen hur jag växer av möten med andra människor. Är det dessutom så trevliga människor som Mrs Li, Lotten och Kista Chic så växer jag ännu mer. Det blev alltså en mycket rolig kväll, som startades på Folkoperans bar och avslutades på Akkurat. Glad till sinnet rasade jag sedan i säng. Bland det avhandlade: Hur tappra bandymålvakter är, att norrländska basketlag på 70-talet kunde ha en vit neger, stoltheten och våndan när någon skriver en bok om en själv, (om någon skulle skriva en bok om mig själv så skulle den kanske få titeln Sällan har en snygg och rolig människa åstadkommit så lite eller En studie i goda föresatser med klent resultat), hur ett pinjenötförsåt kan förstöra alla matupplevelser för en längre tid samt att twittrare på bloggträffar gör sig lika bra som kristdemokrater på Pridefestival.
Söndagen blev om möjligt ännu längre. Det är nästan alltid så när vi är iväg med reptilgänget; dvs att det finns en väldigt goda föresatser att komma iväg i tid: ”Det är ju skönt om vi är hemma igen innan det hunnit bli mörkt.” Alla håller med och svär dyrt och heligt på att senast vid tiotiden så sitter vi i bilen halvvägs till Södertälje. Verkligheten blir alltid en annan. Det ska sovas ut. En del måste dessutom sova ut en del alkohol för att över huvud taget orka upp. Därefter ska man samla ihop sig både bildligen och bokstavligen för att påbörja resan hem, vilket igår innefattade ett återbesök i mässlokalen, som behövde städas över. När man till sist säger hejdå till de stockholmska reptilvännerna och sätter sig i bilen, så säger någon att klockan hunnit bli så mycket att det är dags för lunch, och snart sitter man på en hamburgeria och äter onyttig mat. 30 minuter senare avbryts stridsropet ”Mot Göteborg” av påpekandet från baksätet att vi faktiskt har lovat Jimmy att hämta två Hortulanus (trädboaormar) i Skarpnäck. GPS:en får nya order och vi får se ytterligare en del av Stockholm.
När vi till sist är på väg hemåt så har det börjat mörkna...
Gårdagens hemfärd hade dessutom en spännande bonus: Det vräkte ner snö. Bitvis gick det inte att köra fortare än 50 km/h och jag funderade på om vi alls skulle komma hem. Kanske skulle vi bli tvungna att ta in på hotell i Jönköping? Nu gick det ändå fint. Vi slirade hela vägen till Göteborg, Jimmy fick sina ormar och vi fortsatte hemåt åt Kungälvshållet.
Idag är det reptilmässa i Solna. Är någon sugen på att komma hit för att titta på alla exotiska djur så finns vi i Råstaparkhallen. Mässan har öppet 12-16. Själv kommer jag att arbeta i fiket. Kom förbi och säg hej!
Först en kort bakgrund: I "originalkoranen", dvs den på arabiska står det något i stil med att män och kvinnor ska klä sig sedesamt. Emellertid saknas närmare beskrivningar om hur sedesam klädsel ser ut. I Islams hemland, Saudiarabien, har man tolkat det så att både kvinnor och män i klä sig i fotsida dräkter. När man sedan skulle översätta Koranen till andra språk, t.ex. de europeiska språken, så har översättarna tagit sig friheten att vara mer specifika. Ja, nu är det plötsligt kvinnorna som ska vara mer strikt klädda än männen. Det talas om huvuddukar och dylikt. Man har helt tagit chansen att trycka till kvinnorna med ursäkten att det handlar om religion. Känns det måhända bekant?
Därför tycker jag att det är trist att se kvinnor i burka. Jag tycker att det är patetiskt att det finns de muslimer som tar strid för att kvinnor i burka ska kunna undervisa barn, och att det dessutom finns icke-muslimer som anser att detta inte är ett problem. Jag tycker också att det är beklämmande att se familjer på bussen en extremt het sommardag, där mannen och sonen klär sig såsom folk gör mest på sommaren, dvs i kortärmat och shorts, medan hustrun och dottern går i heltäckande kläder.
Men… att införa förbud mot burka känns som fel väg att gå. Ett klädesplagg är just bara ett klädesplagg. Vill man komma åt det egentliga problemet så behövs det nog mer än så. Dessutom, skulle jag hänga en filt över mig, klippa hål för ögonen och sedan traska ut på stan; skulle jag då bryta mot burkaförbudet, eller skulle endast muslimska kvinnor omfattas? Det är sällan saker är så enkla att de går att fixa i en handvändning.
Det är en enträgen, pockande röst som ropar mitt i natten:
– Pappa! Paaaaaappaaaa!
Sömndrucken stapplar jag i sängen och går iväg till 4-åringens sovrum. Jag möts av:
– Pappa, jag kan inte sova.
Jag tänker erbjuda mig att ligga bredvid henne en stund, men i samma ögonblick som jag öppnar munnen så somnar hon mitt framför mina ögon. Efter tio sekunder snarkar hon till och med. Uppdraget slutfört!
När jag lägger mig i min egen säng igen så är jag klarvaken och har tusen och en tankar i huvudet. Det tar mig drygt två timmar att somna om.
Idag fyller vår äldsta dotter sju år. Det känns som igår när jag höll henne i min famn på väg upp från förlossningen till neonatalavdelningen på Östra Sjukhuset i Göteborg. Nu är hon alltså sju år!
Slumpen ville att min dotter skulle födas på Australia Day, dvs Australiens nationaldag. Jag tycker därför att det passar väldigt bra att berätta just idag, att jag inom kort startar en reseblogg om just Australien. Länk kommer när det är dags!
Är det inte smått fascinerande* att man, åtminstone på 70-talet när jag började i skolan, och kanske även idag, kallar det som egentligen är lunchrast för frukostrast? Barnen tågar ju inte iväg till matsalen (i Göteborg: Bamba) för att äta frukost. De äter ju lunch.
Nu är det ju så att i grannlandet, där brevlådorna och korven är röda, kallar man lunch för frokost. (Frukost i Danmark benämns morgenmad.) Har vi tidigare också sagt frukost om målet mitt på dagen och sedan har det blivit kvar i frukostrast?
Nu Översättar-Helena, Lotten och ni andra som är intresserade av språket; vet, tror eller tycker ni något om detta? Finns det skolor, där man fortfarande säger frukostrast?
*Fascinerande är kanske inte rätt ord i sammanhanget om man inte är extremt intresserad av språk, lunchraster, skolgång, slottsjärpar (en maträtt som endast verkar existera i skolmatsalar) eller mattanter.
Idag är jag ledbruten. Det gör ont så gott som överallt i min ömkliga kropp. Dessutom så är jag tung i huvudet pga. för lite sömn, som i sin tur beror på just att jag hade så ont. ”Det är väl aldrig så att du har spelat innebandy?” frågar ni er förstås. Ni har helt rätt.
Det hela började för en dryg vecka sedan när jag stod på uppfarten till mitt hus med 6-åringen i väntan på hennes skolbuss. Förbi oss kom församlingens kantor. Han stannade upp och pratade en stund. Efter en stunds samtal om musik så kom plötsligt den obehagliga frågan: Kunde jag tänka mig att vara med i innebandygänget som spelade varje söndag kl 21.00 i skolans gympasal? Jag kunde svarat ja direkt, men förlorade mig i ett resonemang om folk i min ålder som jag visste hade trillat ihop och dött i samband med innebandyspelande; t.ex. killen i min brors innebandylag. Han visade sig ha ett medfött hjärtfel och dog på ett gymnastiksalsgolv med innebandyklubban liggandes bredvid sig. Om han hann tänka något så var det kanske en fundering kring det olämpliga att spela innebandy. Kantorn såg faktiskt lite orolig ut, men till sist så enades vi om att det 99 gånger av 100 faktiskt är farligare att inte träna än att faktiskt göra det.
Igår kväll måste jag erkänna att jag ångrade mitt löfte att dyka upp. Det finns kanske inte någon tid, då innebandy lämpar sig extra bra för en medelålders man med några extra trivselkilon. Dock måste jag säga att söndag kväll kl 21.00 lämpar sig extra illa. Det är en tid då jag helst sitter och halvsover i tv-soffan, gör något skoj framför datorn eller liggandes i sängen läser en god bok. Nu hade jag ju lovat så det var bara att pallra sig iväg. Jag tog bilen, fast det bara tar knappa tio minuter att promenera till skolan. Min ursäkt var att termometern visade 12 minusgrader och att det nog skulle vara obehagligt, för att inte säga olämpligt, att dra ner en massa kall luft i lungorna efter en sån genomkörare. Det skulle visa sig vara ett vist beslut om än av en annan anledning.
Det blev ett innebandypass såsom jag minns mitt senaste innebandypass, vilket ägde rum 1994: Mycket svett och inlevelse, glada tillrop, självutnämnda domare som såg allt lite bättre än vi andra och folk som låg och kippade efter andan under de korta pauserna mellan matcherna. Det var emellertid en sak som var annorlunda. Med kantorn och en av församlingens präster med på plan plus att två av de övriga deltagarna presenterade sig med bibliska namn som Gabriel och Johannes, så var det kanske inte så konstigt att det inte svors en enda gång. Där man annars hade skrikit till ett FAN eller JÄVLAR, yttrades endast ATTANS eller ÄSCH. Själv hade jag velat kombinera svordom med könsord när jag vid ett tillfälle missade öppet mål: FITT-I-HELVETE! Istället blev det SKIT, vilket i och för sig i det sällskapet kändes ganska vågat. Efteråt var jag så mör att jag omöjligt hade kunnat gå hem. Det var till och med vissa problem med att trycka ner pedalerna på bilen...
Idag har jag legat väldigt lågt under förmiddagen. Lår och rygg verkar ha tagit mest stryk. Man kan kalla mig ledbruten men inte nedbruten. På söndag ska jag på det igen!
