Skit ska skit ha

Jag är av tron att om man är snäll så får man gott igen förr eller senare. Är man stygg får man skit tillbaka. Det sistnämnda gäller speciellt om man tjuvmöblerar sin brors hus med porslinstigrar. Förrförra helgen firade vi våra döttrars födelsedagar. När gästerna hade gått upptäckte jag att ovanpå ett terrarium stod en porslinstiger.

Ytterligare en händelse som stärker min tes inträffade imorse:

Jag står på insidan och tittar ut i snöovädret. Jag dricker ur en mugg med riktigt gott kaffe; ni vet det är så där varmt att man precis kan dricka det utan att behöva smutta. På armen har jag en mätt och glad bebis som bjuder på en massa roligt joller. Jag känner en sorts inre harmoni. Så här borde man ha det jämt.
Vad är det som skymtar där ute på uppfarten? Jag ser en siluett av något som rör sig. Vad kan det vara? Javisst ja, det är ju min fru som skottar snö. Det ser väldigt jobbigt ut. Hon har hållit på en stund men mer än hälften återstår. Arma människa! Hon hade ju kunnat sitta här inne med en härlig kopp kaffe. Ja ja, olika falla ödets lotter.
Så kostar jag på mig ett ögonblicks hån: ”Ha ha, det kan hon ha!”

Om det någonstans finns en larmcentral, där elakheter registreras, blinkar en lampa ilsket i denna stund. Någon trycker på en knapp för att rättvisa skall skipas: Skit ska skit ha.

Jag tar ytterligare en stor mun kaffe och gnolar glatt på en liten visa. I samma stund hörs små tassande steg. Det är 4-åringen som kommer och hon ser mycket bekymrad ut:

– Pappa! Jag har bajsat i byxan!

Tänk den som ändå stod ute i busvädret och skottade snö…