I Guds innebandykämpars frånvaro

Det här känns lite snopet. Jag gick ju med i det kristliga innebandygänget för att under Guds överinseende förbättra min kondition.
Jag gick iväg nu i veckan och köpte ett par nya skor, som jag egentligen inte hade råd med, bara för att inte springa sönder fötter eller knän på det hårda gymnastiksalgolvet och en rulle tejp (75 kr!) för att linda min bandyklubba. (Jag tror att det är för att förbättra greppet, men jag är inte säker. Alla andra har gjort det så det är bäst att följa färg.)

Nu är det tredje söndagen på raken då det är inställt. När det förväntade sms:et inte kom så ringde jag upp kantorn för att höra mig för hur läget var. Läget var sjukt. Den annars så av glädje så sprudlande rösten verkade komma någonstans från andra sidan graven. Han var sjuk den stackarn och förresten var det ingen av de åtta andra i gänget som kunde/hade lust.

I ren protest tänker jag tröstäta glass och se programmet om de australiska och nya zeeländska alperna på Kunskapskanalen kl. 21.00.

Glad alla hjärtans dag på er!