söndag 12 september 2010

(N)är allt redan är sagt?

Jag surfar runt lite bland bloggkompisar. På en del ställen är det full verksamhet på samma sätt som det var där (och här) 2009.
På andra ställen har tåget börjat sakta in. En viss trötthet anas; både i inläggens karaktär och i frekvensen som de publiceras.
Slutligen finns bloggarna som dragit sin sista suck; en del med ett tydligt tack och adjö medan andra bara har upphört.

Jag anser mig höra till mittenkategorin; vi som saktar in. Jag frågar mig också allt oftare om jag ska fortsätta. Jag har en känsla av att jag har börjat upprepa mig. Jag skriver sånt som jag redan har skrivit om. Jag använder uttryck som jag nött ut. Det går liksom lite på tomgång. Det ekar lite av rundgång.
Jag vill dessutom lägga mer krut på den andra bloggen, vilket skulle ge ännu mindre tid åt Pseudonaja.

Hur är det med er? Har ni slutat och i så fall varför? Är bloggandet en dinosaurie som förvånat konstaterar att det blivit väldigt mycket kallare på sista tiden? Om ni fick väcka en blogg/bloggare till liv igen; vem/vilka skulle ni välja?

8 kommentarer:

Översättarhelena sa...

Jag tror jag skulle välja mig. Jag saknar mig lite ibland.

Johnny sa...

Det första året av bloggande var det knappt nån som läste. Jag tror att drivkraften då var självterapi parat med skrivklåda.

Sen kom en tid när många läste, och då kom ännu en drivkraft: bekräftelse.

Jag tror att när man börjar skriva för att bli bekräftad, då ger man sig in i en slags tävling där antalet läsare är lika med antalet bekräftelsepoäng, och då är man inne på en dålig väg, tror jag, för märker man att läsarantalet minskar så ser man det som om värdet på ens skrivande minskar.

I själva verket har ju ens bloggande inget värde, inget som kan öka eller minska. Men skulle bloggandet ändå ha ett värde för någon så är det i alla fall inte avhängigt läsarantalet. Eller hur - det är ju inte läsarna som skriver.

Så efter några år har jag helt släppt bloggande för bekräftelse och gått tillbaks till grunden: terapi/skrivklåda, och det har gjort att min dinosaurie har kunnat leva vidare - kanske som de riktiga dinosaurierna levde vidare: i formen av fåglar.

Sen är ju naturligtvis frågan vilken fågel ens blogg är. Min blogg varierar, tror jag - det har och göra med dagsform humör. Ibland är den en örn som svävar omkring däruppe, och ibland är den en kalkon. Men skitsamma - det är ju kul att skriva över huvud taget.

Och nu har jag skrivit mycket mer än jag brukar blogga. :)

Lotten sa...

Jag saknar också Översättarhelena.

(Egentligen vill jag skriva lika långt som Stationsvakt här ovan, men jag har inte bloggat sedan i lördags och är rädd för att jag snart kommer att räknas in bland dem som har "saktat ned".)

paljettenq sa...

*s*.. Stationsvakt fick mig att häpna, just som han sa: Skrev ett längre svar än han brukar blogga :)
Men han har träffat mitt i prick och det har du med Pseudo..
eller ja, jag känner igen mig iaf.
Jag har saktat in och ifrågasätter mitt bloggande mer än för ett år sedan.

Första året bloggade jag för att ha nått att göra när jag jobbade natt. Sedan kom det att bli en slags kompis, man interagerade med andra bloggare och svarade på andras inlägg med ett eget inlägg... Det kryllade av utmaningar och sånt. Det var roligt på sitt sätt.
Nu när jag har så pass mycket stress i mitt arbete så blir det mest jobbigt att skriva.efter jobbet vill jag ju mest bara träna och käka mat. Jag tenderar att bli mer dagboksaktig och klagar på att jag är trött och håglös... det är ju kanske inte ens så roligt för en själv att dag ut och dag in se hur trött man är. Men jag har ju annars ingen aggenda med bloggen.

Men jag vet inte. Jag vill egentligen bara rita och skriva för att det är roligt... och jag tänkte att jag kan väl unna mig det någon gång i veckan.

Jag har haft idéer om att jag kanske skulle komma ut ur lådan. Att sluta vara anonym, på det viset skulle jag kunna utvecklas och skriva mer fritt om kultur. Men om jag gör det som PaljettenQ röjer jag indirekt vem jag är... Men ska jag? Törs jag? Vill jag?

Eftersom jag aldrig har haft många läsare så är det ju ingen stress över att tappa de få jag har... Men däremot är det ju angeläget att känna att jag utvecklas för mig själv. Upprepningsrisken är ju störst hos mig själv för jag minns ju vad jag har skrivit om. men knappast någon annan..?

en sakt till bara(det blev lite långt..)
Jag försöker verkligen att inte be om ursäkt i min blogg om att jag dröjer mellan inläggen. Det är osexigt :)

Sangvinisk sa...

Min blogg förvann bara hade väl kanske inte heller den mest uppmuntrande bloggen heller. Men då jag vände i humöret och i modet och ja i allt, så fanns ju inte själva terapiskrivndet kvar heller så jag tog helt enkelt bort den. Ähh enkelt och enkelt höll väl på och raderade ett inlägg här och ett där men sen kändes det bara helt rätt att ta bort allt. Ett kapitel i mitt liv som för alltid är borta. Allt var redan sagt och skrivet.
Kanske blomstrar en ny blogg upp någon annanstans, vem vet.

Pseudonaja sa...

Ö-Helena: Jag saknar dig också.

Johnny: Tack för din berättelse. Jag kände väldigt mycket igen mig.

Lotten: Jag är glad över att du inte har saktat in.

Paljetten: Det är en svår avvägning att göra, dsv om man ska vara anonym eller inte. För min del är Facebook lösningen och här kan jag vara lite mer utflippad.

Sangvinisk: Jag har tagit bort en del från hösten-vintern 2007. Det gick inte att ha kvar. Det var saker som var lite för tunga för att ens skylta med anonymt.

paljettenq sa...

Jag håller med, jag flippar ut både på facebook och på funbeat. Men genom åren börjar de smälta ihop allt mer :)
(Wacko womaaaaaan! Som Al Bundy sjöng i Våra värsta år.)

Pseudonaja sa...

@Paljettenq: Kom förbi och säg hej på Facebook då! ;)