Det är synd om Mona

Jag tycker faktiskt synd om Mona Sahlin. Inte om politikern Mona Sahlin utan om människan Mona Sahlin.

Jag tror helt ärligt att för snart fyra år sedan, när Mona valdes till Socialdemokraternas ledare, skålades det i de borgliga leden. Man visste att sossarna hade valt en partiledare som få egentligen ville ha.
Rörelsen hade helst av allt velat väcka liv i Anna Lind, men eftersom det givetvis inte gick så suktade man efter Margot (roligt namn) Wallström, som hade rykte om sig att ha uträttat stordåd i EU-kommissionen. (Det hade hon tydligen inte alls, menade en engelsk journalist, som till skillnad från svenska journalister punktmarkerat kommissionen och EU i största allmänhet, men det är en annan historia.) Wallström ville inte och dessutom ville Göran Persson inte ha henne. Han ville ha Per Nuder, vilket både är roligt och konstigt. Varför vill man välja något som är så suddigt i konturerna att föremålet riskerar att försvinna om det placeras framför en något orolig tapet? Det verkade rörelsen också fråga sig och som en sista knäpp på näsan åt den blivande godspatronen, fnystes det föraktfullt åt den nomineringen.

Historien skulle alltså komma att upprepa sig; Socialdemokraterna valde en ledare som de egentligen inte ville ha, vilket ju lustigt nog hade varit fallet med just Persson, som hade varit tredjehandsvalet med få vänner i partitoppen. Den gången var Mona förstahandsvalet, men tobleronade bort sig. Då gick frågan till en Jan Nygren som ingen minns längre och när han svarat nej så tackade Göran Persson ja efter några dagars tjat.

Nu stod alltså Mona där som partiledare till sist. I Arbetarpressen skrevs krönikor om att det där med Tobleronen väl fick anses som preskriberat, och ingen på andra sidan blockgränsen sade emot. Man visste ju att det fanns mer än några chokladtrianglar, och att det skulle komma en tid då allt skulle dras upp igen.

Jag tänker inte räkna upp allt. Det har andra gjort och meningen med detta inlägg är inte att racka ner ännu mer på henne. Det går dock inte att förvånas över att man ändå vågade välja henne. Någonstans borde väl man ha förstått att man skulle hamna där man nu är?
OK, en sak måste ju bara nämnas. Hur kan en person som påstår att det är häftigt att betala skatt strunta/glömma att lämna in sin självdeklaration?
Nu har alla de där misstagen; de flesta från en tid då våra årtal började på 19, börjat bubbla upp igen och i och med det ifrågasätts den personliga lämpligheten. Jag minns inte heller att man inför förra valet över huvud taget fokuserade så på person. Nu handlar det mycket om vem vi vill se som statsminister. Inte var det väl så inför valet 2006?
Anledningen till detta är att det finns fyra partier till höger om blockgränsen, som tjänar på att påpeka att Mona blir nästa statsminister om alltför många följer sitt hjärta och röstar på Miljöpartiet eller snubblar över från Folkpartiet till Socialdemokraterna.
Snälla Mona och snälla socialdemokrater: Mona Sahlin passar inte som partiledare; en lugn trygg figur som ska säga rätt saker vid rätt tidpunkt. Mona är visionär; någon som fungerar perfekt som idéspruta. Visserligen kommer en del konstiga idéer också, men var tionde idé är alldeles lysande och med ett bollplank i partiledningen skulle man antagligen kunna vaska fram det guldet som Mona säkert hade kunna bidra med. Men partiledare…

Som sagt: Jag tycker synd om Mona och det är inte ett sånt där nedlåtande tycka-synd-om utan ett uppriktigt tycka-synd-om denna människa som hamnat i ett läge, där folk står i kö för att pissa på henne. Fattade ni inte att det skulle bli så här? Fattade du inte själv, Mona, att det skulle komma att handla mer om person än om politik. Jag hoppas att det finns någon som kan ta hand om dig, när de gamla gråsossarna stöter kniven i din rygg om några dagar. Om några dagar förresten. De har ju redan börjat.

Dina insatser som politiker får mig att rysa av obehag, men det finns ingen människa inom politiken som jag skulle vilja krama så mycket som Mona Sahlin. Jag hoppas att ditt parti gör ett uselt val, men att du landar mjukt.

Kram!