lördag 15 maj 2010

Jag

Jag vet inte riktigt när det började. Kanske var det under tonåren, då jag började tänka mer än vad som var bra för mig. Kanske var det i ett slags världen-ligger-för-mina-fötter-känsla. Ni vet, tonåringens fantastiska självförtroende; ”det finns inget som jag inte klarar!” Det var en känsla av att vara speciell.

Det tog inte så många år som vuxen innan jag insåg att det fanns saker som jag inte klarade av. Det mesta faktiskt. Kvar dröjde sig emellertid känslan av att vara speciell, men då i meningen att inte passa in.
För jag passar inte in. Jag är i de flesta sammanhang pusselbiten, som man inte vet var den ska ligga. I ett annat pussel kanske? La de med en extra bit?

Det kan ge mig fördelar ibland. Jag ser saker som andra inte ser. Mestadels innebär det dock nackdelar. Jag går ständigt runt med känslan av att vara en bluff. Att låtsas vara något som jag inte är. Att inte på samma sätt som alla andra kunna ge mig hän och bestämt veta att här hör jag hemma. Att se mig om och titta på människor som för längesedan har landat och är på plats. Avundas deras glädje och trygghet. Jag famlar mig fortfarande fram, känner mig fram med händerna likt en blind.
Rädslan och ångesten att kanske aldrig någonsin hitta fram; att hitta hem. För var hör jag hemma? Var och när kommer jag kunna säga: Här är min plats. Här trivs jag. Här vill jag vara. Nu har jag äntligen hittat hem.

Hem

7 kommentarer:

paljettenq sa...

Måste man känna sig hemma hela tiden, räcker det inte att känna igen lycka när man känenr det?

Bra att du beskriver det att du inte passar in, för det torde ju ge dig en känsla av att det bara är fel på omgivningen, inte dig själv. Använd den känslan till att utforska vad det är som gör dig tillfredsställd och glad
Tänk dig alla de som är nöjda med de de har och aldrig får lust att upptäcka något nytt. Där i växer sakta en vanmakt och en oförmåga att känna lycka och engagemang.
Det sägs ju att "På rullande stenar växer ingen mossa", rulla på du bara. :)

Pseudonaja sa...

Du är bra på att se det positiva i saker. Det kan jag också för det mesta. Ibland blir det dock lite svårt.

paljettenq sa...

Mjo, det är ju inte alltid lampan lyser stark... Självkritik och späkelse brukar ha en rätt tärande egenskap och det är lätt hänt att man blir destruktiv istället för konstruktiv.
Vad är du bra på? Vad vill du? När var du senast nöjd med tillvaron? Det är frågor jag försöker ställa till mig själv. Det är sedan en utmaning att svara ärligt och inte förväntat (för en själv) på dessa frågor.

Pysseliten sa...

Bra skrivet och jag tror att alla kan känna igen sig i det du skriver.
Våra känslor/tillstånd är som reglage på ett mixerbord, ibland är vi höga och ibland är vi låga, ibland är vi snabba och ibland långsamma. Vi ligger på en skala mellan galen och redig, mellan hypokondriker och kärnfrisk och så glider vi lite hit och dit på alla reglage, men ibland hakar ett reglage upp sig.
Arbetslöshet gör tveklöst att man hamnar utanför ett system som förstärker känslan av att inte passa in.
Förändring är mitt recept, håll bara fast vid det som viktigt för dig!

Mrs Li sa...

Vi är säkert många som har postat liknande inlägg i våra bloggar eller i våra inre monologer. Jag håller med i de kloka orden som skrivits tidigare. Vi är ständigt på glid med mer eller mindre friktion.

Liknöjdhet kan var praktiskt men ack så ospännande ;)

Howdy Sailor sa...

Man ska inte analysera men det är förstås svårt att låta bli. För mig är du i alla fall helt verklig trots att vi inte träffats, och det är inte tokigt va?

Tänkte på dig en hel del häromdan när jag körde på en stackars snok som fick avlivas av skadorna. Jag fick för mig att det var en hona som var på väg till sina hungriga ungar men visste inte hur man såg skillnad på en hane och en hona. Då hade du varit bra att ha i närheten.

Jasmin sa...

Man måste inte passa in. I min värld finns inte ens "passa in". Bara man är sig själv.

Kom ihåg: home is where your heart is. Bra att du tänker framåt. kramis