Kaukura igen

Jag har redan sagt till mina arbetskamrater att jag kommer att vara borta resten av dagen, eftersom att jag har två möten i en annan byggnad i en annan del av Företaget.
De två mötena går i expressfart.

Kund: ”Hej, det här är vad du ska göra. Några problem med det?”
Jag: ”Nej då, du har det klart senast onsdag.”

Rådvill står jag sedan ute på parkeringen och undrar hur jag ska göra nu. Fast jag ljuger; jag är inte alls rådvill. Jag har redan på vägen ut bestämt mig för att nu bär det av hemåt.
Huset som jag går in i är alldeles tyst. Jag tar ett par kex med ost och sätter mig framför datorn. Drömmer mig bort.

Bilden är även den från Kaukura. Familjen som jag hyrde rum av tog mig med på fisketur till andra änden av atollen. Det var en dryg timmes resa genom lagunen med snabb motorbåt, så då förstår ni att det var en ganska stor atoll.
När det skymde tog jag en tur på egen hand. Jag tog några bilder på palmer och solnedgång i ett försök att fånga söderhavsdrömmen på bild.

Här nedan ser ni Kaukura lite från ovan.

"Äkta"

På jakt på ny dator som jag är, läser jag reklambladet från El-Giganten. Deras datorer levereras alla med äkta Windos Vista. Ja, vad annars? Om man köper datorn på Siba, får man en crackad version av Windows Vista då?

Det är lite som det står i bagerierna: "Vi har äkta grädde i våra semlor!" Oj, en sån tur! Rakskum hade ju inte smakat något vidare ihop med vetebulle och mandelmassa till kaffet.

Tänk om fler branscher tog efter denna typ av marknadsförening.

Resebranschen:

"Åker du med oss från Göteborg till Stockholm så reser du med ett äkta tåg."

"Bokar du din resa med Fritidsresor så bor du på ett äkta hotell."

Musikbranschen:

"Köper du din gitarr på Musikbörsen så levereras den med äkta strängar."

Byggbranschen

"Vi på Smålandsvillan bygger endast äkta hus."

"Skanska bygger äkta broar"

Adoption

"Äkta barn från Korea"

IT-konsult

"Vi på Mandator har äkta IT-konsulter"

Livsmedelsbranschen

"Våra kotletter kommer från äkta svin"

Nöjesbranschen

"Ikväll uppträder den äkta Carola." (Tyvärr…)

Kaukura

Jag har under veckan suttit och scannat lite diabilder till en kompis som behövde låna lite ormbilder till ett föredrag. Jag passade på att scanna några bilder från mina resor.
Jag hittade några bilder från Kaukura, en atoll i Franska Polynesien i Stilla Havet.
I detta hus bodde jag i en vecka.

Is anyone really gone?

We never can remember all the lives we've lived before
The days decline in number, slip the ropes away from shore
Whenever Heaven calls us there's regret and compromise
And in another distance lies a past unrealised
Where are you now? Who are you now?
Is anyone really gone?

Detta är bara så vackert. Det är en text av Peter Nichols i IQ. Låten är också väldigt bra. Om ni inte av någon speciell anledning har den så går det att ordna… Guiding Light heter den.

Av en händelse så hade jag en diskussion med Hövdingen om livet efter, om det nu finns något sånt. En kort tid därefter upptäckte att den här texten rörde vid ämnet och det vi pratade om. Ren tillfällighet, men intressant.


Guiding Light
The eyes that see, the lips that tell no tales
Nobody's guest, dressed like a mannequin
Put out to sea before the ship had sails
I have always dreamed that somewhere in your heart
There's a guiding light still shines
For our lives and times we should have spent together
But we passed each other by like seasons out of time

Easter you left, changed more than anyone
I asked you why, you told me, 'Just because'
Nobody guessed, under your influence
The man I am is not the man I was

We have lived our lives across this great divide
I couldn't make you change your mind
And we almost glimpsed a promise of forever
But we passed along the way like seasons out of time

Sometimes everything is hard to bear
Let go, following without a care
Still now, though it's hard to understand
We built on shifting sand

Somehow memories are more than this
Set free only with a deathly kiss
And now when the restless hour is high
A million stars go by

We never can remember all the lives we've lived before
The days decline in number, slip the ropes away from shore
Whenever Heaven calls us there's regret and compromise
And in another distance lies a past unrealised
Where are you now? Who are you now?
Is anyone really gone?
In all the world, in all this space, the race is run

I have always dreamed that somewhere in your heart
There's a guiding light still shines
For our lives and times we should have spent together
But we passed each other by like seasons out of time

Morgonstund

Hur kommer det sig att jag en vardagsmorgon tvingas tjata och böna för att få upp barnen ur sina sängar, när de en helgmorgon som denna båda är klarvakna och redo för lek och frukost klockan 06.00?

Varför?

En bra fredag...

Jag fattar mitt svärd och svingar det runt huvudet. Nu ska här röjas. Huvuden kommer att rulla, folks "darlings" kommer att kastas utan pardon och jag kommer att göra det med ett leende.

Huvuden förresten, vi pratar väl om sidhuvuden i så fall. Vad jag ska göra är att ge mig in i vårt intranets mörkaste skog med machete för att bringa lite ordning och släppa in lite ljus.

Jag vet att folk kommer att ha synpunkter: "Vad tror du att du håller på med? Vem har okejat detta?" Med ett skratt kommer jag att veckla ut pergamentrullen med högsta hönsets sigill.

"Läs, gråt och fall på knä! Muahahahahahaha! They told me I was crazy but look at me now!"

Mina tankar

Rösten sjunger från och till i mitt öra. Rösten pratar om den där chansen; chansen som man bara vet att man måste ta, när den väl uppenbarar sig.

Vet rösten vad chansen är eller är det rösten som är chansen? Om jag inte är uppslukad och våldsamt inspirerad, är detta då Chansen?

Kan jag hoppa lite försiktigt utan att släppa taget? Kan jag simma en stund med simdyna? Kan jag cykla en bit med stödhjul?
Kan jag knulla lite med kondom?

Hastigt bättre

De ringer från dagis: "Din dotter säger att hon mår illa. Det är bäst att du kommer." Rösten andas lika delar vädjan som uppmaning.

Det är nästan ingen trafik och jag är på plats 25 minuter senare. Alla barn leker och stojar utan min tjej som sitter blek tittar tomt framför sig. Hon är sjuk!

Väl hemma så hoppar hon lite väl piggt ur bilen. När vi kommer in i huset så beställer hon omedelbart något att äta: ”Jag är hungrig.” Därefter kommer en önskan om att titta på en film medan hon äter.
En stund sedan ber hon om mer smörgås: ”Vet du vad, jag mår mycket bättre nu!”

Screwed!

Uppstånden

Jag är kluven till stå-upp. Det där med "en rolig sak hände mig på vägen hit" och prat om flygplansmat hänger som en skugga över genren.
Det är en svår konst att leverera ett bra stå-uppframträdande. Det finns en hel del bra stå-upp och det finns ännu mer erbarmligt dålig stå-upp. Min favorit här i Sverige är nog Peter Wahlbeck. Å andra sidan lär han vara ganska ojämn. Klippet här är väldigt roligt; speciellt delen om Pizzeria Pingvin.
"Aha, här är det bra!" :-D



Så hur är det egentligen med den där Björn Gustafsson, som väl trots allt ändå inte är en docka, som jag lät påskina i ett inlägg igår? Är han så där extra speciellt rolig? Nu vill jag för all del inte på något som helst vis förringa en så intelligent humor som att spela berusad, då det dessutom aldrig har gjorts tidigare*, men ärligt; i stort sett vem som helst hade spridit lite ljus i melodifestivalmörkret.

Någon gång på 90-talet var jag bjuden på en kick-off tillsammans med kollegor på min dåvarande arbetsplats. Lite smålyxigt var att man hade bokat två stå-uppare.
Först ut, eller som förband om man så vill, var Anna-Lena Brundin. Hon fick oss att gapskratta. Folk flabbade så tårarna rann.
Kvällens huvudakt var en herre som vi kan kalla Johannes Borst. Han stod en stund och drog vitsar och vi skrattade pliktskyldigt och undrade om inte Anna-Lena borde ha gått på efter Johannes. Borst var dessutom inte helt nykter, om han nu inte var någon sorts pionjär på området och spelade full.

Det allra värsta var ändå, när jag tvingades genomlida ett uruselt testa-isen-för-att-se-om-den-håller-försök. Den höll inte. Den brast och "komikern" sjönk långsamt ner i djupet inför våra ögon.
Det var på en halvprivat fest med folk från hela landet. Vi hade alla som mål för kvällen att prata med varandra, eftersom vi inte sågs så ofta, samt att därtill äta gott och dricka några öl.
Vi hann inte mer än att sätta oss förrän arrangören annonserade att nu skulle det bli underhållning. En kusin till henne med stå-upp-ambitioner ville pröva vingarna.
Vi genomled ett framträdande som präglades av en nervositet som gick att ta på, usla skämt och en stigande känsla av olust bland oss, som var tvungna att lyssna på eländet.
Det var inte ens halvkul. Det var som man säger på engelska; a train wreck.
Till sist skrattade vi av artighet, eftersom det var så himla synd om killen. När han till sist tackade för sig, fick han en duktig applåd, som andades lättnad, medlidande och ett rungande: "Don't quit your day-job!"


* Ja, det är ironi

Nej till sänkt bensinskatt

På vägen in till arbetet upptäcker jag att jag färdats tillbaka i tiden. Min bil är en tidsmaskin! Helst av allt hade jag velat åka till senare hälften av 1700-talet och vara med på kapten Cooks resor i Stilla Havet.

Tyvärr var min tidsbil inställd på 1990-talet, då orden klimatförändring och global uppvärmning var okända begrepp. På radion hördes nämligen en man, som var ordförande för något så osexigt som Bensinskatteupproret. De vill ha sänkt skatt på bilbränsle. Förresten så var det ett skämt det där med tidsmaskinen. Det finns inga tidsmaskiner.
Tyvärr så skämtade mannen i radio inte. Han vill ha en skattesänkning med 2 kr/l nu till att börja med. Jag måste skriva det igen: Han vill ha en skattesänkning med 2 kr/l nu till att börja med. Hmmm, det hjälpte inte. Jag förstår inte hur han tänker.
Vi skriver 2008 och jorden värms upp i en takt som är rent skrämmande, men han vill att det ska bli billigare ett köra bil. Det ska vara dyrt att köra bil! Vi ska använda bilen så lite som det bara går.
Det enda vettiga argumentet är att övriga utsläpp beskattas väldigt lågt i jämförelse med drivmedel, men rätt väg är inte att utjämna nedåt. Det är de andra skatterna som på sikt måste upp, och där är EU en väg att gå. Till och med miljöpartister medger ju nu att vi bör vara kvar i EU just av den anledningen att vi kan ha möjlighet att påverka miljöpolitiken för Europa och inte bara lilla Sverige.

Vi ska satsa på utbyggnad av kollektivtrafik och möjliggöra för fler att arbeta hemifrån åtminstone ett par dagar i veckan.

Sänkt bensinskatt = nattståndet 90-tal.

Kan en docka stå upp?

Springer på ett foto på Henrik Schyffert. På bilden syns han tillsammans med nya komikerstjärnskottet Björn Gustafsson. Emellertid är det något som inte stämmer. Jag lägger huvudet aningen på sned. Kisar lite. Plötsligt så ser jag det. Björn Gustafsson är inte riktig. Det är en vaxdocka!
Har dom redan hunnit göra en vaxdocka på Madame Tussauds i London eller är det så att en docka lyckats slå igenom stort som komiker?
Vad har förresten Schyffert för sig? Tänker han kasta kaffe på dockan? Eller ska han spotta kaffe på dockan?
Många frågor men inga svar.

En ny sheriff i byn

Det har kommit en ny chef till oss. Man diskuterar om hans bakgrund i det där statliga företaget kommer att spela in i de förändringar som han väntas göra. För förändringar blir det. Det blir det alltid när det kommer en ny chef. Den chef finns inte som inte vill sätta sitt lilla märke på organisationen.
Ingen har väl någonsin hört talas om att en chef kommer ny till ett företag, ser sig omkring, nickar gillande och utbrister i ett: "Faan va bra! Ni är så jävla bra. Ni arbetar ju som… som gudar för helvete! Och organisationen, herre Jesus, en vältrimmad skapelse med rätt gubbe på rätt plats. Jag tänker inte ändra ett enda jävla dugg. Vi kör vidare som tidigare! Nä, nu tar vi en kaffe på det här!"

Nej du gosse! Vi snackar bekymrade miner och rynkade pannor här. Omorganisation är där man för det mesta hamnar. "Ni ska inte längre arbeta i team utan alla ska arbeta med alla".
Två år senare och ny chef med sammanbiten blick: "Ni ska inte längre arbeta alla med alla utan i team".
Två år senare och ny chef: "Nu ska ni byta skrivbord med den till vänster om er och det blir nya uniformer." Och så vidare…

Det roligaste av allt är att mycket av denna slughet inte kommer från chefen själv utan från inhyrda konsulter för massor av pengar i timmen. Det skänker ju också en viss möjlighet att skylla ifrån sig:
"Ja, jag kanske inte vill gå den här vägen, men konsultrapporten talar sitt tydliga språk: 590 anställda ska bort."
"Men vi är ju bara 370?"
"Nog för att vi har högt i tak här men detta är inte rätt tillfälle att peka finger!"

Ja ja, jag överdriver som vanligt men lite så blir det i alla fall.
Jo hur som, chefen anlände och försvann in i ett konferensrum med en samling utvalda. Själv satt jag lugnt vid min plats och jobbade vidare. Samtidigt kastade jag en blick bort mot konferensrummet och fick där se något kul. En handfull kollegor som inte var inbjudna till mötet, men som hade kunnat offra ett finger för att få vara med, skaffade sig ärenden bort åt den glasade väggen. Visserligen var gardiner fördragna men små glipor gick att se genom. Var det månde någon Powerpointpresentation som man kunde få en glimt av? Små kostymnissar promenerade förbi gång på gång med långa halsar.
Påläggskalven var väldigt kissenödig. För att komma till toaletten måste man gå förbi, just det; konferensrummet. Hur tittar man in i ett konferensrum utan att verka desperat nyfiken? Man kan ju inte ställa sig och fånstirra. Istället för man gå många gånger på toa.
Superviktiga nippertippan, som en dag kommer att finnas långt upp i organisationen på Företaget, var ännu smartare. Hon kombinerade frekventa besökt till kaffemaskinen med damrumsbesök. Det var ju både logiskt och mänskligt på en och samma gång.

Nu väntar jag bara på omorganisationen.

Titta det snöar igen!

Igår vräkte snön ner över oss. Eftersom jag vis av förra veckans vinterattack hade ställt bilen i garaget, så slapp jag att borsta och skrapa idag på morgonen.

Nu kanske ni tror att jag ljuger. Då vill jag tala om att bilden föreställer... grannens bil. Det är inte min bil som står där helt klädd i snö. Inte alls min bil som jag sedan fick borsta och skrapa. Inte...

Monkey Business

I dagarna var det fem år sedan man gick in i Irak.

Påsk på er!

Den här bloggen tar påskledigt ett par dagar. Ha det bra!

Fler bloggtips

De senaste dagarna har jag fått fler intressanta tips à la "Om du gillar denna blogg kanske du även gillar..."
Nu är det heminredning som gäller. Imorse var det en blogg som enbart handlade om någons skrytbygge i någon villaförort. Vad har detta med mig och min blogg att göra?
Nu efter lunch så fortsätter det på samma tema med tipset Spets och snor. Tyvärr är titeln är roligare än innehållet. Det handlar om inredning. Skribenten har barn och antagligen måste dom snytas ofta för man kan väl inte inreda med snor? Hur skulle det i så fall se ut? Jag tror inte att man skulle få betalt för att blogga om det i alla fall. Eller? Hoppas då att ingen snor min idé då... Ho ho!


För att undvika missförstånd så känns det som att ordet "bloggen" hade med fördel kunnat sättas in framför "Spets och snor".

Eftersom mina bloggtips handlar om saker som inte intresserar mig, så kan jag säkert förvänta mig länkar på följande teman:

Maximilian Hedbergs Kent-blogg:
"Jag heter Max. Jag är 19 år och jag älskar Kent. Jag lyssnar på Kent varje dag. Deras mespop tilltalar mig så till den milda grad att jag har tatuerat in "Kent forever" på min rygg. Nu var dessvärre tatueraren full så det blev "Klant forever" istället. Det är lite mitt liv i ett nötskal. Någon gång in emellan mina Kent-funderingar så ska jag även skriva lite tonårspoesi med en doft av melankoli."

Gert-Börjes Volvo-blogg
"Dom gör inga bra bilar nuförtiden. Det är mest plast, farthållare och dataprylar å sån skit. Tacka vet jag en Volvo 242. Den vet man i alla fall var man har (Den står på parkeringen för ingen vill sno den.)
Min blogg handlar om spoilers, bilvax och den årliga 240-träffen som 2008 blir på midsommarafton på Rogers camping i Dals Ed. Det kommer att finnas öppen eld för grillning. Glöm inte att ta med sprit!
Vid sidan av mina sju Volvobilar så gillar jag att spela banjo och är gift med min kusin Melody."

Tore Karlssons själv-är-bäste-dräng-blogg
"Är du också trött på att vänta på hantverkare som inte kommer? För tio år sedan beställde jag en ny toalettstol; en Gustafsberg snålspolad modell. Hantverkaren som skulle leverera och montera den har fortfarande inte kommit. Någon gång vid millennieskiftet så sa jag till mig själv att nu får det sannerligen vara nog, och sedan dess så gör jag allt själv.
Jag bloggar om mina bedrifter i villan utanför Grums. Mina inlägg kan handla om allt från att själv spika upp en tavla till att lägga nytt tak. Det är egentligen inte så svårt att fixa ett igenkloggat avlopp med ett par dynamitgubbar eller att bygga en kattlåda av gamla glasspinnar.
Nästa månad kommer jag att vika åt en heltäckande beskrivning om hur du återskapar Berlinmuren, komplett med kulsprutetorn och taggtråd, som en smakfull avgränsning till grannen."

Det galna 80-talet

Vad många inte vet är att Ozzy Osbourne arresterades ett flertal gånger under 80-talet. Hans brott? Framifrån liknade han Mona Sahlin. Det är straffbart i Texas, South Carolina och Tennessee.

Byxa på trekvarten

Då en kille i 12-årsåldern avstängts från skolmatsalen, eller bamba som vi säger i Göteborg, debatteras det huruvida det var riktigt och om det ens är lagligt enligt skollagen.
Problemet är att han har byxorna så långt nere att han "sitter på kalsongen i matsalen". Ja, jag tänkte också att det vore bättre om han satt på stolen, men nu ska vi inte vara lingvistiska elitister när ett så viktigt spörsmål diskuteras…
Skolans rektor anser att det är ett trivselproblem och ohygieniskt, eftersom som man äter i matsalen, och att "även om Alexander säkert har rena kalsonger, så måste vi sätta en gräns någonstans."
Just som gränssättare har skolan en viktig roll att spela. Emellertid kanske man får välja sina strider. Jag kan tänka mig områden som är betydligt mer angelägna.
Sedan tycker jag ju inte att det är det minsta snyggt att visa kalsongerna. Dock är inte mitt obehag så stort att jag är beredd att ställa mig på barrikaderna tillsammans med rektorn. I efterhand ter sig dessutom dessa förfasade utrop som ganska löjliga. När killar på 60-talet lät sitt hår växa upprördes folk också. Nu ska vi väl i och för sig inte tro, att alla om några år kommer att bära sina byxor en bit ner på baken. Vi ser inte början på en ny byxnorm. Detta är ett mode som kommer att blåsa över för att sedan kanske komma tillbaka osv.

Byxnorm är ju förresten ett roligt ord. Byxorm är också ett roligt ord med en helt annan betydelse.

Det finns ju ett sätt för skolpersonal att åtminstone lokalt effektivt ta död på detta mode: Bär era byxor långt nere. Jag lovar, det finns inte en elev som vill gå klädd som sina lärare.

En grupp som äntligen klär sig helt rätt är långtradarchaffisarna. Där har vi en yrkesgrupp som är intimt förknippad med gällivarehäng. Undrar om träskor och hästjazz* kommer att bli lika hett? Hoppas inte…

Förresten så korrigerar MS Word gällivarehäng till gällivarehänt vad nu i hela friden det är.

*Country

leta, leta, leta, hittar inte, hittar inte, hittar inte

... jag hade ju lovat att scanna diabilder och en papperskopia åt pappa och efter mycket knep och knåp så har jag lyckats att få den nya scannern att fungera men jag kan för allt i världen inte hitta bilderna som han hade lagt i ett kuvert och lagt med dom i påsen med böcker som jag fick i söndags och jag vet ju att det var bråttom att få det gjort och att han kanske ringer ikväll och undrar om det är klart men jag har ju slarvat bort dom men kanske om jag städar i mitt rum att dom kommer fram för här ser ju ut som om en bomb hade briserat men jag vet inte var jag ska börja och jag hade ju tänkt se lost ikväll även fast det inte är bra längre men det är skön avkoppling att titta på det och sitta med urpluggad gitarr och spela samtidigt men jag måste hitta bilderna innan dess…

Äntligen sätter någon ner foten!

Jag blir så trött på sånt här. Varför måste barnen börja med allt så förtvivlat tidigt nu för tiden? När jag var barn så lekte vi stillsamma, snälla lekar. Nu tvingas man sätta upp den här skylten på förskolor runt i landet.
Suzanne Persson på Skolverket: "Vi kan inte acceptera att sm-lekar på dagis blir alltmer vanliga. Den typen av aktiviteter ser vi helst att man väntar med. Förutom ett informationspaket kommer även förbudsskyltar att skickas ut till Sveriges samtliga förskolor."

Svar

Den här har jag snott men svaren är mina egna. :-)

1. Vädret utanför mitt fönster:
Det är en strålande senvinterdag. Solen skiner och reflekteras i de få fläckar snö som återstår från ovädret tidigare i veckan. Dock har man lovat busväder till påsk igen.

2. Lyssnar på just nu:
Rush. Det är ett tag sedan sist men dom råkade dyka upp i spellistan på datorn.

3. I går gick jag och lade mig:
Strax efter 22. Var trött efter att ha arbetat med föreningsplock hela kvällen.

4. I dag vaknade jag:
6.15. Jag har börjat gå upp en kvart tidigare för att i lugn och ro kunna äta frukost hemma. Jag gillar inte att börja dagen på jobbet med att sitta i fikarummet och äta medhavda mackor och dricka te bryggt på påse.

5. Jag har på mig:
Svarta jeans från Jack & Jones. Svart t-shirt och utanpå den en svart-grå-randig tröja. Jag ser alltså inte tillvaron idag som svart och vit utan som svart och grå.

6. Senaste person som ringde mig:
En trevlig människa från Naturhistoriska museet i Göteborg.

7. Senaste person som jag ringde upp:
En kund på Public Affairs

8. Senaste person som skickade sms till mig:
Irene

9. Senaste person som jag skickade sms till:
Irene

10. Senaste vän jag addade på Facebook:
Ingen just eftersom jag inte är med där.

11. Som addade dig:
Se ovan.

12. Senaste person som mejlade mig:
Samma kund som jag ringde.

13. Sista sajt som jag kollade på:
Sweden Rock Festival

14. Ska göra idag:
Arbeta vidare. Har för en gång skull ganska mycket att göra.

15. Bra eller dålig dag idag?
En ganska bra dag, tror jag

Det där fick jag äta upp

Ja, jag erkänner. Det var antagligen jag som åt mest på hela våningen. Ett par nya ägg anlände idag och jag skaffade mig ärenden titt som tätt ut till lunchrummet.
Det blev lite för mycket av det goda, kan man säga. Det blev alldeles för mycket av det goda, kan man säga om man vill komma närmare sanningen. Jag skulle inte vilja äta en enda punschpralin om någon så betalade mig att göra det.

Punschpralin? Var? var?

En internetmardröm

Just när du trodde att det var säkert att surfa på nätet igen. Just när du trodde att du hade sett den värsta designen på en sida. Just när du trodde att inget längre kunde få dig att skrika rätt ut i chock, smärta och förvirring…

Be afraid, be very afraid!

http://havenworks.com/

En hälsning

"Känner du någon som är i 70-årsåldern med tvinnad mustasch och bakåtkammat hår?"

Nej, det kunde jag inte påstå att jag gjorde. Det visade sig att det var min gitarrlärare, som jag hade när jag var tio år. Han skickade en hälsning genom min pappa: "Öva duktigt!"
Det gör jag. Det går knappt en dag utan att jag plockar upp någon av mina sju gitarrer. Om jag bara kunde lägga vantarna på en sån här så skulle det bli ännu roligare.

Någon slår till

Någon har satt ett hänglås på siten som jag arbetar med. Någon har antingen velat visa sin makt eller bara inte tänkt sig för. Någon kommer sent in till jobbet idag. Någon får förklara för kunden som undrar varför uppdateringarna inte blir gjorda.

Jag kommer att bege mig ut i köket för att ta mig en kopp kaffe. Jag kommer att slösurfa en stund. Jag kommer att med beklagande ton hänvisa vissa uppretade samtal till Någon.

Vill eller vill inte

Ska jag vara kvar på Företaget eller ska jag inte? Jag har brottats med den frågan ett tag nu. Eftersom jag är konsult så kan jag be om att få ett annat uppdrag. Jag har nu bett min chef om ett samtal för att diskutera ”min framtid”, så bollen är i rullning.
Nu är jag ju ändå inte säker på att jag vill bort.

Fördelar med att stanna kvar:

• Ett relativt tryggt uppdrag som antagligen kommer att rulla på en längre tid
• Chans till anställning på Företaget, vilket skulle innebära en löneförhöjning
• Jag vet vad jag har men inte vad jag får

Nackdelar med att stanna kvar:

• Jag utvecklas inte. De intellektuella utmaningarna verkar bli färre och färre. (Ja, jag hör hur ni ropar att det är jag som blir smartare och smartare, men i vilket fall har jag ingen större nytta av det)
• Jag skulle behöva omväxling
• Jag behöver komma ifrån det där gråbruna, tråkiga, dammiga som verkar sitta i väggarna på Företaget. Jag vill inte bli gråbrun, tråkig och dammig

Jag skulle nog på sikt i alla fall behöva göra något annat för att utvecklas. Jag kanske kunde få gå några kurser och pröva något annat inom IT.

Titta det snöar!

Jag blev nästan full i skratt när jag tittade ut imorse. Allt var vitt och snön vräkte ner. Det är då det är bra att ha ett garage till bilen. Fast riktigt bra blir det bara om man kvällen innan ställt bilen i garaget.

Yrkesvägledare

När jag gick min senaste IT-utbildning 04-06 så var det en kille som jag blev kompis med. Vi brukade fika och luncha ihop. Vi skrattade åt samma saker men pratade även om viktiga ting såsom oron att inte få jobb när vi var klara med skolan.
Jag hade redan innan jag kom in på utbildningen tänkt lite på att pröva något helt annat. Vi killar drömmer ju ofta som små om att bli lokförare. Jag hade börjat fundera på det igen. Jag berättade för min kompis hur jag såg mig själv komma där med en termos, ett smörgåspaket och en packe CD-skivor för att hoppa upp i mitt lok och köra iväg med ett godståg ut i natten.

Jag blev anställd av ett IT-konsultföretag några månader innan skolan var slut, läste lite på distans och kom in sista veckan och tentade av det som behövdes för att jag skulle få ut mina papper.
Min kompis hade inte samma tur. Han sökte massor av arbeten, gick på en del intervjuer men nådde aldrig ända fram.

Nu i veckan ringde han: ”Jag kom in. Jag har börjat plugga igen!”
Han befann sig i Mjölby, där han läste till tågförare.
”Jag kunde inte sluta att tänka på det som du sa om att fara iväg i natten.”

Musik på riktigt 5

Ok, ikväll är den stoooora finalen då Sveriges bidrag skall utses. Musikälskare ägnar sig självklart åt något annat, och varför inte då Genesis.

Detta hör definitivt till det allra bästa som Genesis har gjort. Eftersom det är en instrumental låt så sitter Phil Collins bakom trumsetet och tillsammans med turnerande trummisen Chester Thompson. Tillsammans får dom till ett makalöst sväng.
Den absoluta höjdpunkten för mig är 4.22. Jag får gåshud där varje gång jag hör den här låten.
Youtube-klippet är från konserten i Rom från i somras. Det ser ur att vara 70000 eller fler i publiken. Tänk om man hade varit där. Nåja, det kommer en dvd snart.

Min fredag

Vem rackans har hört talas om hantverkare som kommer i tid? Inte jag i alla fall. När nu dom lovade att komma vid 10.30 så var jag tvungen att planera efter det för dom kan ju faktiskt komma då.
Vem rackans har hört talas om hantverkare som kommer för tidigt? INGEN! Fast det gjorde naturligtvis mina. Precis när jag skulle sätta mig med mina arbetskompisar och njuta av en god bit kaka och en kopp kaffe ringde mobilen:

”Vi har just kört förbi en kyrka. Är vi nära dig då?”
”Nej, ni är nära mitt hus men jag är 35 minuter därifrån.”

Det blev inget fredagsfika för mig. Istället fick jag slänga mig i bilen och köra hem. Nu var dom medvetna om att dom var tidiga så det var inga sura miner. Jag fick släppt in dom och sedan åkte jag iväg och uträttade en rad ärenden.
Tillbaka vid huset så var dom klara. Jag vinkade av dom och satte på kaffe. En bit in på andra koppen och tredje ballerinakexet kom jag på att jag nog inte skulle tillbaka till jobbet. Istället tog jag fram dammsugaren och var duktig en stund.

Nu är det kvällen och jag har en rejäl tacomiddag och två öl i magen. Bredvid mig så har jag en whisky som skulle kunna välta en oxe*.
Fredag…


* Med oxe tänker jag på folk som är födda i oxens tecken. Själv är jag född i getens tecken så jag klarar mig.

To love a stranger

Detta är en filmaffisch från Ghana. Visst blir man sugen att gå och se filmen? Det är antagligen någon sorts drama. Dottern, klädd förförisk leopardbikini, förälskar sig i en västerlänning. Han ser ut att vara en trevlig prick. Man ska ju inte döma folk efter utseendet men låt oss göra ett undantag: Killen är förmodligen boxningspromotor. Nu har han mellan två stora tungviktsgalor i Las Vegas hittat den stora kärleken, Meheta Mgwahne. Tyvärr så är detta en kärlekssaga med förhinder. Meheta är nämligen dotter till hövdingen, Bwana Mgwahne, och att han är duktigt pissed kan man tydligt se. Om blickar kunde döda så hade en handfull lovande boxare blivit utan promotor.
Inte nog med det. Mehetas mamma, Lowinda, är om möjligt ännu mer upprörd. Hon hade ju lovat bort sin dotter till grannbyns reslige getskötare, Mbutholeze Kwalinga. Nu är hon så arg att hon har fått tillbaka sin acne från tonåren. Dessutom sprutar hon eld av ilska, eller kräks hon? Svårt att se. Hur som helst så är hon ruskigt arg. Hade en kvällstidning skrivit om detta så hade rubriken varit: "Lowinda Mgwahne rasar."
Att detta är en relation som kommer att sluta med gråt och tandagnisslan försöker även högre makter visa oss. Det slår blixtar ner i bakgrunden, och det från en blå himmel. Då vet man bestämt att det är kört. Tydligare kan det inte bli.
Gå och se den. Kommer snart till en bio nära dig. Eller till en bio i alla fall. Eller kanske inte det heller, men se den!

En bild - den första dessutom

Här nedan ser ni världen första fotografi. Det togs av en kemist som hette Joseph Nicéphore Niépce.
Uppe på sitt tak i Paris ställde han en tennplåt preparerad med asfaltemulsion (be mig inte förklara vad det är!) i en kamera. Exponeringstiden var åtta timmar. Året var 1826!



Ett par år senare ställde han upp kameran på exakt samma ställe och tog en ny bild:

Godis

Jag sitter här och är sötsugen. Det verkar vara ett konstant tillstånd de senaste månaderna. Tänker bara på choklad och annat godis. Tidigare kunde jag ju ha godis hemma i veckor utan att röra det. Sedan för all del så unnade jag mig ett par dagars frossande.
Nu känns det som de där dagarnas frossande liksom har flutit ihop till en enda lång godisfestival.

Igår hade jag verkligen planerat att inte äta godis alls. En bit in på eftermiddagen, då det brukar vara som värst, kände jag mig fortfarande stark i min övertygelse att jag inte skulle ner till kiosken.
Jag klarade det faktiskt. Jag gick aldrig ner till kiosken. Jag behövde inte det. Det kom ett stort påskägg från en av konsultbyråerna. Fasen! Det var fullt av smaskigt godis. Jag var där och hämtade flera gånger.
Var detta nödvändigt? Det är ju dessutom över en vecka kvar tills påsk.
Nästa vecka kommer antagligen att bli ännu värre. Förra året så förutom alla ägg som kom från de andra konsultbyråerna så kom min chef upp med ett gigantiskt ägg som hon ställde i fikarummet. Sedan fick jag ett ägg alldeles för mig själv också. Jag undrar om hon är lika generös i år. Man får nästan hoppas att hon inte är det…

Trummis

Visst är det något speciellt med trummor? Här får ni en liten inblick i hur det går till att lägga på trummor i studio med klickljud och allt. Den sömnige Andy Edwards, till vardags i IQ, ska här spela trummor på den kommande CD med Frost*. (Ja, man skriver det med en *)
Andy Richards är en fantastisk trummis. Kolla hur han går loss ordentligt på det lilla trumsetet. Hör de andras glada utrop 4.57 och 8.20 när han visar vad han går för.

Brainstorm

När jag var i 18-19årsåldern så var jag med i ett band som hette Brainstorm. Vi var inte precis jättetighta på något sätt, men eftersom vi var kända för att spela högst av alla band som repade på fritidsgården så åtnjöt vi någon slags respekt i alla fall.

Vår första spelning råkade bli på Borås Djurpark. Bara faktumet att vi spelade på en djurpark är ju aningen suspekt och lite kul. Spelade ni för djuren då? undrar ni.
Riktigt så illa var det inte men nästan.
Egentligen skulle vi ha spelat på en utomhusfestival i metropolen Mölndal men av någon anledning blev hela arrangemanget inställt med kort varsel. Som någon sorts kompensation eller något så hade istället ett gig i en cafeteria på Borås Djurpark ordnats.

”Ska ni hänga på?”
”Eh, visst. Sa ni djurpark?”

Det visade sig vara just en cafeteria alldeles fullsatt med folk som hade kommit dit för att enbart se och lyssna till lite coola band……… inte!
Det visade sig vara en halvfull cafeteria med barnfamiljer som åt medhavd matsäck.
”Hallå, vi är Brainstorm å vi e från Götteborgggg” inledde jag med att säga lite osäkert i mikrofonen innan trummisen bankade igång första låten.

Om det var fem-sex stycken som tittade upp från kaffet, festisen eller ostsmörgåsen, så tar jag nog i. De flesta fortsatte lugnt med att äta och prata om att det kunde vara kul att se elefanterna sedan. Inte ens bland de tillresta från fritidsgården fanns något stöd att få. De andra banden hade dragit iväg, antagligen för att kolla elefanterna. Ett par ledare satt och stampade takten pliktskyldigt men det var också allt.
Vi spelade sex låtar tror jag. På den sista låten missade trummisen att komma in på ett ställe och allt kollapsade för några sekunder. På något sätt lyckades vi sparka igång sången igen och kunde slokörade gå av scenen till ackompanjemang av kaffekoppsslammer och barnskrik.

Denna gigantiska triumf följde vi sedan upp med en spelning på hemmaplan, dvs fritidsgården i Mölndal. Eftersom vi visste hur man vinner en svårtflörtad publik, spelade vi enbart eget material, dvs låtar som tonåringarna i publiken aldrig hade hört, och av ansiktsuttrycken att döma så hade de helst levt vidare i okunskap.
Vi fick i alla falla några artiga applåder efter varje låt, och kunde med något reparerat självförtroende dra oss tillbaka till en efterfest i Johanneberg som en gemensam vän till trummisen och mig hade ordnat. Han var förresten inte helt straight och alltför förtjust i mig för att det skulle kännas helt bekvämt. Detta utnyttjade jag skamligt när jag behövde någon som köpte ut eller ordnade efterfester efter skitspelningar på fritidsgårdar…

Hur som helst så kraschade bandet kort därefter. Anledningen var att keyboardisten knullade trummisen. Det var inte riktigt så spännande som det låter eftersom trummisen var tjej. Det var bassisten också, vilket dock inte föranledde några ”idéer” från min sida.
Anledningen var väl egentligen inte att keyboardisten knullade trummisen, utan att han slutade att göra det. Det var inte bara förhållandet, som de hade hållit hemligt, som tog slut, utan veckan efter så stod trumstolen tom i replokalen.

En kort tid efter så flyttade bassisten till London. (Bättre att förekomma än att förekommas.) och keyboardisten och jag började se oss om efter andra bandmedlemmar. Under ett eller två rep hade vi en kompis till mig på bas. Det blev inte mer än så och sedermera hamnade han som bassist i ett av Sveriges största band, onekligen ett uppköp.
Vi hade också ett slags rep med en ny trummis, som spelade elektroniska trummor, och en bassist som vägrade ta en ton. Jag behöver väl inte säga att det inte höll det heller?

Efter några krampaktiga rep med trummaskin så självdog Brainstorm, när jag packade väskorna och drog till Australien.

Sedan dess har jag spelat i betydligt roligare konstellationer så allt var inte bättre förr…

Gilmore Girls och jag 2

Jag gjorde slag i saken häromdagen och skrev till innehavaren av Gilmore Girls-bloggen. Det är en tjej som heter Anna, som skriver den. Anna letade sedan upp mitt inlägg här och blev lite stött, så jag skrev tillbaka för att gjuta lite olja på vågorna. Ni kan följa det som skrivits så långt här.
Förresten så skriver hon om mer saker än TV-serier och jag skriver ju om mer än "djupa saker" så jag borde akta mig för att generalisera.

Bloggtoppen ger sig dock inte. När jag går in på min sida idag på morgonen så mötte mig åter detta:

Våra bloggar hör ihop! :-)

Monsterpigan på väg till Sverige

En kollega och jag får syn på den uppslagna tidningen i fikarummet samtidigt. En färgglad nyckelpiga syns på bild. Det handlar om harlekinnyckelpigan; en nyckelpiga som är giftig, äter bladlöss och allt annat som kryper.
Den har kommit till Norge och därmed är den alltför nära Sverige för att det ska kännas riktigt bra. Dess giftighet gör att de djur som vanligtvis äter nyckelpigor, låter harlekinnyckelpigan vara. På engelska skulle man kanske sagt: "The usual predators let this bug mind its own business."
Det är ju egentligen ett helt överflödigt påpekande eftersom jag just förklarat hur det ligger till på svenska. Å andra sidan så låter det lite roligare på engelska; speciellt mind its own business. Jag ser framför mig hur nyckelpigan sitter på ett blad och sippar lite stillsamt på en kopp te. Eller hur den i lugn och ro driver vidare en affärsrörelse; kanske en mindre firma som importerar elektronikvaror från Sydostasien.

Jag märker hur jag glider iväg en aning…

Hur som, kollegan och jag skrattar båda åt tidningsrubriken som är den samma som rubriken på detta inlägg. Förenklingen, som rubriksättaren har valt framför ordet monsternyckelpigan som det står nere i brödtexten, ger i sig roliga associationer.
Jag: Jag kommer att tänka på "Nanny on crack". (Kan förstås inte låta bli engelskan igen.)
Kollegan: Ja, eller en porrfilmstitel; Monsterpigan.
Jag: Ja, det skulle kunna vara en uppföljare till Fäbojäntan.
Kollegan: Gudars, den filmen har jag försökt glömma och nu påminner du mig om den.
Jag: Ha ha, eller som den marknadsfördes när den kom på dvd för några år sedan: "Falukorven är tillbaka."
Kollegan: Hur kommer det sig att det finns få svenska killar som inte har sett det eländet?
Jag: Jag såg den i lumpen. Svenska försvaret borde på allvar ta till sig det gamla talessättet och göra det till en officiell slogan: "Vi gör pojkar av män".

Hur som, Öystein Störkelsen vid Direktoratet för naturförvaltning, säger att man ska ta livet av en monsterpiga ögonaböj om man ser den. Allvarligt, om man tvingades byta namn till Öystein Störkelsen, så vore det mindre skoj.
Å andra sidan kan det bli ännu värre. I Danmark så finns det ganska många som heter Bögballe i efternamn. Då är nog Störkelsen ändå att föredra. Bög på danska betyder förresten bok. Vad balle betyder minns jag inte men det är inte samma som i Sverige. I danskeland så ser man balle ibland som en del av ortsnamn.
Danskarna har i sin tur roligt när de tar Riksväg 40 österut från Göteborg. Efter några mil så passerar man nämligen Bollebygd. Bolle på danska betyder... kn*lla.

Jalta 2

Allt har sin förklaring. Efter idoga efterforskningar visade det sig att de allierade var tvungna att träffas ytterligare en gång under våren 1945. Stalin hotade att dra sig ur överenskommelsen från Jalta om han inte fick in en option att resa en mur i Berlin "när så jag helst önskar".

Nu stod mycket på spel. Churchill strävade emot så det kom på Roosevelt att medla.
Till sist kom man överens om att träffas i Nebraska, USA. Den samlingssal som var tänkt som möteslokal hade olyckligtvis dubbelbokats. Turligt nog hade Edna Grey nycklarna till bowlinghallen, där hon och hennes systrar brukade spela, och hela sällskapet möttes där för signering av nya dokument med efterföljande handskakningar.
Någon knäppte en bild på de samlade och visst är Edna med den här gången också.

Jalta

Jag ramlar över en bild på det stora internätet. Det är ett fotografi taget i samband med förhandlingarna på Jalta i februari 1945. Då gjorde de allierade upp om hur gränserna och ockupationszonerna skulle se ut efter krigsslutet. Med på konferensen var Winston Churchill, Franklin D. Roosevelt, och Josef Stalin.

Jag funderar lite på vem mumien snett ovanför Roosevelt är. Han ser ju ut som att han skulle kunna ha varit med i det amerikanska inbördeskriget. Churchill var förvisso ingen ungdom heller när bilden togs. Han var krigskorrespondent i Sydafrika under boerkriget.
Men se där, ett känt ansikte kikar fram bakom Stalin. Det är en av systrarna Grey från mitt bowlinginlägg. Antagligen är det Edna, som ju rörde sig i storpolitiska kretsar 15 år senare. Kanske var hennes blivande make med i den amerikanska delegationen. Frågan är varför hon fick vara med på bilden tillsammans med ledarna och deras generaler. Jag får nog ta och kolla upp detta lite närmare.

Bowling

Bowling är en underlig sport. Är det över huvudtaget en sport förresten? Har det inte mer inslag av ett spel? Jag tänker lite på den sortens spel där man spelar med ena handen och har en öl i andra handen; ungefär som boule eller kubb. Det finns ju faktiskt numera också discobowling då man bowlar till musik, "häftiga" ljuseffekter och med just alkoholservering.

Nåja, bowling har ju ett seriesystem med lag som möter varandra, har jag förstått. Dessa lag består av inte sällan ganska bastanta damer och herrar i urtvättade träningsoveraller. På ryggen står klubbnamnet tryckt med flagnande text. Givetvis har de sina egna klot och skor. Inga lånegrejor här inte. De har också någon sorts handledsstöd vars funktion jag inte är riktigt säker på. Slår man fler strikes med ett sånt? Eller har dom bara bowlat så mycket att det är till för att lindra smärtan från förslitningsskadorna, som kommer av att ha slängt tusentals bowlingklot genom åren?

Bilden föreställer systrarna Grey från Nebraska. Från vänster ser vi Sybil, Violet, Edna och Esmeralda. Det är inte vilka systrar som helst. De är de enda bowlande fyrlingar som vunnit the National Bowling Championship tre år i rad. Med all rätt kallades de The Fabulous Grey Sisters. Detta var på 50-talet men fortfarande talas det om de fantastiska systrarna i bowlingkretsar.

Vad hände dom senare?
Sybil var gift med en kock med vilken hon hade fem barn (ingen av dom var dock fyrling). Efter att kloten var lagda på hyllan (Ja, jag menar bowlingkloten) öppnade hon en diner i tillsammans med maken.

Violet satsade alla sina prispengar på olja och blev stenrik. För de alla flesta hade det räckt men Violet investerade under 60-talet hårt i amerikansk vapenindustri. Som en liten hobby vid sidan om hade hon också intressen i diverse tobaksbolag. Vi hennes död i början av 80-talet kommenterade Ronald Reagan att Violet Grey var en "True, American hero".

Edna gifte sig med John F. Kennedys kampanjledare, Steve Newmark, och kom att resa med sin man land och rike runt inför presidentvalet 1960.
En sen kväll utanför Sacramento i Kalifornien förolyckades Edna, hennes man och Kennedys sekreterare Erica White i en bilolycka. Det ryktades att Steve Newmark, som satt vid ratten, hade kört berusad, men det hela tystades ner. Kennedy gjorde en dags paus i kampanjandet och deltog i makarna Newmarks begravning.

Esmeralda var en av de första som kom ut som flata i USA. Att hon dessutom gjorde det 50 år gammal och samtidigt bröt upp från sin make Earl, väckte en stor uppmärksamhet.
Bowling var en i många avseenden konservativ sport och Esmeralda tvingades lämna Midwesttouren mitt under pågående säsong. Det kom också att bli slutet för The Fabulous Grey Sisters osannolika framgångar. Detta bidrog säkert till att relationerna med de övriga systrarna kom att bli frostig i ganska många år.
Esmeralda hade dessutom varit den överlägset bästa bowlaren av de fyra, vilket skapade en del avundsjuka och konflikter systrarna emellan. De andra tyckte att Esmeralda blev alltmer uppblåst med tiden, vilket man faktiskt kan se om man tittar noga på bilden här under.

Sedan gick ju allt överstyr...

Lägg märke till avsmaken i de andras ögon.

En låt

Jag köpte en konsert-dvd med IQ för några veckor sedan. På den finns flera favoriter såsom The Seventh House, Guiding Light och Harvest Of Souls. Efter ett par genomtittningar och lyssningar så stack en annan låt ut. Jag var tvungen att lyssna igen. Och igen. Och igen. Nu är jag "beroende". Jag måste lyssna på den låten om och om igen flera gånger om dagen.
Den går i upptempo förutom de sista tre minuterna då den saktar ner. Just det sista partiet är helt fantastiskt. Medodin går rakt in i mig och jag måste stanna upp. I söndags när avnjöt låten hemma i soffan var jag tvungen att ställa mig upp mot slutet. 2-åringen som var med iaktog pappa noga, och när jag höjde händerna i luften under det mäktiga slutackordet så gjorde hon likadant och log mot mig.

Texten är väldigt speciell också. Den sista versen läser jag in mycket av mitt eget liv i.

Jag tänker inte säga vilken låt det är på ett tag. Jag väntar tills det finns en version upplagd på Youtube som gör den rättvisa. Just nu är det bara min låt. Min, min, min!

Vårt öde

Gud sa till åsnan:
- "Du är en åsna. Du skall slita och släpa dagen lång och bli kallad dum i huvudet. Du kommer att leva i 20 år."

Åsnan svarade:
- "Usch då, det låter inte som något bra liv. Kan vi inte säga att jag bara skall bli 5 år gammal?"

Gud accepterade åsnans förslag.

---------------------------------------

Sen skapade Gud hunden.

Gud sa:
- "Du skall kallas hund, leva ett liv i underkastelse, äta rester från middagsbordet och vakta huset. Du skall leva i 35 år."

Hunden sa:
- "Ojdå, det blir kanske inte så roligt. Kan jag inte få bli bara 15 år istället?"

Gud accepterade hundens förslag.

---------------------------------------

Därefter skapade Gud papegojan.

Gud sa:
- "Du kallas papegoja. Du kommer att sitta i ett hörn och upprepa allt som sägs, till stor irritation för alla. Du blir 75 år gammal."

Papegojan undrade:
- "Det låter väldigt enformigt... Kan vi inte säga bara 50 år?"

Gud accepterade papegojans förslag.

---------------------------------------

Till slut skapade Gud mannen.

Gud sa:
- "Du är en människa, en man! Du skall ha ett bra liv. Du är klok och intelligent, så du kommer att bestämma här i världen. Du skall bli 20 år."

Mannen svarade:
- "Det låter som ett riktigt bra liv, men kan det inte vara lite längre?"
(Nu visar mannen för första gången ett prov på sin intelligens...)
- "Kan jag inte få de där 15 åren som åsnan inte ville ha, de 20 som hunden tackade nej till, samt de 25 som blev över från papegojan också?"

Gud accepterade mannens förslag.

---------------------------------------

Därför lever mannen ett härligt liv tills han blir 20 år. Sen gifter han sig, för att slita och släpa i 15 år och bli kallad dum i huvudet.
Sedan får han helt underkasta sig den övriga familjens behov, leva på rester från bordet och vakta huset i 20 år. De sista 25 åren av sitt liv sitter han i ett hörn och upprepar allt som folk säger, till stor irritation för alla i sin omgivning...

Kravmärkt

Det är inte så skoj att i efterhand höra av sig till några som trodde att allt var uppklarat och färdigt. Nu blir jag ändå tvungen att göra det.
Pga ett missförstånd så är de som köpte vår bostadsrätt skyldiga oss drygt 2000 kr. Visst, det är inte mycket pengar i sammanhanget eftersom de gav snuskigt mycket pengar för vår lilla lägenhet, men rätt ska ju ändå vara rätt. Jag kan dessutom på rak arm räkna ut en hel del som jag lätt skulle kunna bränna 2000 pix på.

Därför återvänder jag till word-dokumentet, med titeln Krav, som jag påbörjade för flera veckor sedan. För att dämpa den i övrigt ganska kamerala tonen i brevet, inleder jag med ett "Hoppas att allt är bra med er och att ni trivs i lägenheten". Kanske kan det gjuta lite olja på vågorna.

Fantasihästar

Äldsta dottern, fem år, sitter och ritar. Först växer fyra ben fram på pappret, sedan en kropp och till sist ett huvud.

Dottern: När jag ska rita en häst så tänker jag på hur hästar ser ut. Sedan så ritar jag dom och då blir det hästar som inte finns i verkligheten och det tycker jag är underbart!

Musik på riktigt 4

Eftersom jag redan skrivit om Yes idag så följer jag upp med ett litet musiktips med dom istället för skräpet som kallas Andra chansen. Sanningen är ju att dom låtarna inte ens förtjänade en första chans. =)

Detta är musik när den är som bäst. Detta är musik som är på riktigt!
Låten heter Homeworld och är ett mästerverk. Den har en av ingredienserna som jag gillar allra mest med progressive rock; dom tar allt ett ytterligare varv; dvs när man tror att nu kan det inte bli bättre eller intensivare så trycker dom ner gaspedalen ett snäpp till och ett till!
Hela låten stegrar sig liksom mer och mer och när man tror att nu går det inte att ta ett steg till så kommer man till 06.37. Oj, oj! :-)

Yes!

Nu är det officiellt att Yes startar sin världsturné i sommar. Det blir det första dom gör tillsamman sedan 2004. Det blir också deras 40-årsjubileum.

Line-upen blir densamma som sist med undantaget att Rick Wakeman ersätts på merparten av spelningarna av sonen Oliver Wakeman.
Vågar man hoppas på Sverigedatum i slutet av året?

Gilmore Girls och jag

När jag kollade statistiken för min blogg idag så fick jag ett litet länktips. Där finns en rubrik som heter ”Om du gillar denna blogg kanske du även gillar...” Under där fanns en länk till en blogg med namnet If you love enough, you lie a lot. Det var ju onekligen en intressant titel på en blogg. Kanske kan man få sig ett sanningens (!) ord till livs där, tänkte jag.

Om ni inte redan har klickat på länken så kan jag berätta att det är en blogg som handlar om något så viktigt som Gilmore Girls. Jaha, så om man gillar det jag skriver så är man också intresserad av Gilmore Girls? Nu handlar den för all del också om musik och livet, men ändå… Vad är det jag missar här? Eller vad är det som Bloggtoppen missar?

Efter en ofrivillig omstart kommer jag in på sidan och får samma länktips en gång till. Det är alltså inte slumpen. Är det måhända så att ni som läser min blogg är die-hard Gilmore Girls-fans? Är jag själv tokig i Gilmore Girls utan att veta det? Räcker det med att jag tittar på ett halv avsnitt och sedan är jag fast?

Jag borde kanske höra av mig bloggaren i fråga och höra om hon (för det är väl en hon?) känner någon sorts band med en musikgalen neurotiker. Vi får se om/vad hon svarar.

Experten slår till

Idag på förmiddagen var jag på möte på en annan del i Företaget. Jag var inbjuden i egenskap av webbexpert. Hmmmm…
Jag hade vetat om det i flera veckor, men varför förbereda i god tid när man kan göra det i sista sekunden?
Ja, det blev inte riktigt i sista sekunden utan igår eftermiddag som jag satte mig och gick igenom punkterna som skulle tas upp. Jag kände mig ganska säker när jag åkte hem igår.

Idag på morgonen skulle jag finslipa och kolla upp ett par saker innan jag stack iväg till mötet. Då hör en kund av sig. Någon har fuckat upp en fil och inte bara förstört navigeringen på ett ställe utan på alla siter som låg under deras startsida. "Vi behöver hjälp nu!!!"
En febril felsökning tog nu vid. Efter en stund hade jag hittat felet, backat tillbaka "bandet" till 05.00 imorse och skrivit ett hastigt mail om att "nu är det ok igen".
Under tiden hade klockan blivit 5 minuter över dags-att-gå och allt kändes väldigt stressigt. I sista sekunden kom jag ihåg att ta med mig en bärbar dator och rusade ner till parkeringen.

Givetvis hittade jag ingen parkering utanför det andra kontoret och jag tvingades kryssa runt en stund innan det blev en ledig plats. Ut ur bilen och snabbt upp till konferensrummet. Som tur var skulle dom ta en bensträckare och det gav mig en stund att pusta ut och packa upp mina saker.
På vår våning har vi två laptops som man kan låna för möten och dylikt. Den ena har bara de mest elementära programmen och den andra har dom programmen som jag använder i mitt arbete. När jag packade upp datorn inför en förväntansfull skara webbredaktörer så insåg jag att jag hade fått med mig datorn som saknar dom programmen som jag skulle behöva för min genomgång. Scheisse!!!
Jag kände mig inte som webbexpert då, kan jag tala om. Snarare webbperplex kanske. Jag tror att det var då som min deodorant gav upp.

Fast det kändes snart bättre. Det fanns en dator där med rätt mjukvara och det blev ett bra möte, även om det dröjde en stund innan jag kände mig lugn.
Nu kom det precis ett mail, där hon som bjöd in mig, skriver att det var uppskattat och att dom gärna vill att jag kommer tillbaka senare i vår. Kul!

Nu är det snart dags att åka hem. Det ska bli skönt.

Terrordåd i Jerusalem

Som en hämnd för alla döda i attackerna mot Gaza i förra veckan har nu åtta pojkar på en skola skjutits ihjäl av en terrorist i Jerusalem. Efter detta frukstansvärda dåd hörs naturligtvis rop på hämnd. Israel kommer sannoligt att svara med fler attacker mot palestinska mål, vilket i sin tur skapar nya martyrer som kommer att hämnas av palistinierna.

Öga för öga gör alla blinda.

Rubank

Ordet ger mig både behagliga och obehagliga associationer.

Vi tar de obehagliga först. Jag tänker på träslöjden. Det är synd att säga att det var mitt bästa ämne. Det var snarare ett av mina sämre ämnen. Redan i späd ålder insåg jag att jag inte var speciellt händig. Eller också var det kanske slöjdmajjen som talade om det för mig.

Annars så luktade det ganska gott i en slöjdsal. Det var en doft av virke och trälim som var angenäm. Om man handslipade en bit trä så luktade det extra gott. I övrigt fanns det inte så mycket att glädjas åt den där uschliga dubbeltimmen på fredagsförmiddagen.
Föresten, varför hade alla slöjdlärare skägg? Alla mina hade det. Ja, inte tanterna som höll i syslöjden, så klart, men alla som hade trä- och metallslöjd. Metallslöjd förresten; hur ofta gjorde man något i metall? Jag tror att jag kan ha gjort någon sorts brosch i koppar men annars var resten i trä.

I en slöjdsal finns en rad olika maskiner, verktyg och redskap. Det flesta var sådana som man inte fick röra utan tillåtelse av läraren. Allt som var skittrist var helt ok att röra utan tillstånd. Till skittrista verktyg hörde definitivt hyvlarna. Med viktig min förklarade Bernt eller vad han nu hette vad man använde de olika hyvlarna till. En av dom hade det säregna namnet Rubank. Varför den hette så fick vi aldrig veta. Tråkig var den att använda hur som helt. Givetvis fanns det maskiner som kunde göra samma jobb, men vi var ju inte där för att göra saker och ting snabbt. Vi var där för att lära oss. Det gjorde man tydligen genom att stå och handhyvla ett stycke trä.

Eftersom jag då inte var speciellt intresserad alls av slöjd så valde jag ett vad jag trodde lätt projekt. Jag skulle göra en skärbräda som jag sedan kunde ge bort till någon lycklig/olycklig i julklapp. Det var ju bara att såga till en brädbit, hyvla lite och sedan finputsa med sandpapper.
Icke! Det där hyvlingsmomentet drog ut på tiden. Det var stört omöjligt att få trästycket plant. Jag lade min blivande skärbräda på ett bord. Undersidan hade luft under sig och gick att vicka upp och ner. Jag hyvlade lite försiktigt på den delen av brädan som var tjockare än resten. Testade igen. Samma visa, fast nu var det en annan del av brädan som låg i.
Så där höll jag på i veckor och träbiten blev tunnare och tunnare. Jag minns inte om jag fick hjälp på slutet men till sist blev eländet klart. Det blev en ganska fin skärbräda till sist, men i och med att dess tillverkning drog ut så på tiden kostade den mig min svaga trea i betyg.
Slöjd: 2
Jäkla rubank, jäkla träslöjd och jäkla Bernt!

Den behagliga associationen består i att Anekdoten, ett bra band, har en låt som heter Rubank. Jag minns inte riktigt men jag tror att den är instrumental och ganska brutal. En recensent skrev om Anekdoten en gång: "Det gör ont att lyssna på Anekdoten."
Det som gör dom lite häftiga är att dom växlar mellan fjäderlätta, spröda toner och blytungt, mördande sound. Kolla själva deras Myspace så får ni se.

And we have a winner!

Det behövdes inte mycket bryderi för att komma fram till vilket ämne jag skulle välja för min önskeblogg. Det kom nämligen in endast ett förslag. Det bloggar jag om ovan här.

Det var naturligtvis ett smått illasinnat förslag, som syftade till att sätta mig på pottkanten, eller möjligen att få mig så uttråkad att jag gav upp. Ni får själva avgöra om jag går iland med det.

"Grattis" till vinnaren. Hmmm.. Pris är under skapande och kommer inom kort.

Stol(l)ig

För en tid sedan slog jag sönder en möbel. För att göra det hela ännu värre så var det min dotterns möbel. Hon gjorde förvisso något väldigt dumt som hade kunnat sluta med att hennes lillasyster hade skadat sig, så att jag blev arg var egentligen inte så konstigt. Det kändes dock lite dumt efteråt.
Med skammens rodnad åkte jag till IKEA och köpte en ny stol dagen efter. Av en anledning som jag inte minns valde jag då en annan model.

Idag fick jag en länk skickad till mig. Stolen av den modellen som jag slog sönder, är tydligen farlig för barn pga tillverkningsfel. Se där! Inget ont som inte har något gott med sig. *Ser sig om efter något att slå sönder*

Photoshop

Man har inte roligare än man gör sig, så jag leker lite med Photoshop.

Nej ok, så jäkla bra blev det väl inte. Ska komma upp med något bättre snart.

No one dies, they just move to the other side

Sitter på jobbet och har tråkigt. Det är lite att göra och jag slösurfar lite. Sätter på Porcupine Trees mörkaste skiva, Deadwing, som handlar om en mor som förlorar sin son i en bilolycka. Ungefär samtidigt ser jag på en nättidning att ett barn var bland de förolyckade i en större krock utanför Alingsås.
Det är sorg i en familj idag. Hur klarar man att resa sig efter att ha förlorat ett barn? Varför händer det? Vad finns meningen i det?

Kommer att tänka på några rader ur Marillions Estonia, en sorglig men vacker låt.

Finding the answer
It's a human obsession
But you might as well talk to the stones and the trees and the sea
'Cause nobody knows
And so few can see
There's only beauty and caring and truth beyond darkness

No one leaves you
When you live in their heart and mind
And no one dies
They just move to the other side
When we're gone
Watch the world simply carry on
We live on laughing and in no pain
We'll stay and be happy
With those who have loved us today

Ni önskar – jag bloggar

Jag tänkte testa en grej. Ni får föreslå en rubrik och/eller ett ämne och så skriver jag ett blogginlägg om det.

Skicka ert förslag som en kommentar, med mail eller sms till mig så får vi se jag väljer. Den, vars förslag jag väljer, vinner något.

Airbus A380

Det är väldigt många som har hört av sig och undrar hur det ser ut i cock-pit på den nya Airbus A380. Så här ser det ut.

Sweden Rock Festival

Jag sitter och kollar lite då och då på Sweden Rock Festivals hemsida. Det är Sveriges största musikfestival (Ja, den är större än Hultsfred) och vi är ett gäng som åker ner varje år. Det är en väldigt trivsam festival på många sätt och vis, så egentligen är det inte väldigt viktigt vilka band som kommer. Eller jo, det är allt viktigt det också men det är roligt också att dricka öl i flera dygn i sträck och prata skit.

SRF är en hårdrocksfestival men det brukar slinka med några band som jag gillar också, dvs progressive rock. 2003 spelade t.ex. Yes där. Det var otroligt bra.
Startfältet i år är väl kanske inte det bästa så långt. De första banden presenterades i november och nu droppar det in ett par nya band i veckan. Totalt kommer det att bli ca 75 band.

Hittills så är det Triumph som är den roligaste bokningen. Jag lyssande mycket på dom under ett par år under det sena 80-talet. Dom har en gudabenådad gitarrist.
Electric Light Orchestra ska bli väldigt kul att se också. Tyvärr så spelar ju inte Jeff Lynne med dom längre, men annars är flera av gubbarna från 70-talet med.
Sedan ska det bli roligt att få se Judas Priest och Blue Öyster Cult också.

Någon gång idag ska ytterligare några band presenteras. Hoppas att det blir något bra.

Uppdaterat kl. 13.50
Nej, det var faktiskt bara skräp.

Vårtecken

För en vecka sedan mailade en tjej mig och berättade att hon hade blivit huggormsbiten. Att bli biten av huggorm är inte speciellt vanligt och än mindre i sista veckan i februari. Lyckligtvis så räckte det med en kortisonspruta på vårdcentralen för att svullnaden skulle gå ner och smärtan avta.

Ett andra vårtecken upptäckte jag i trädgården. Sedan några veckor blommar krokusar, men jag blev extra glad när jag fick syn på vårens första tussilago. Det är ändå något visst med att hitta en sån. Då är det snart vår.
Jag tog en bild med telefonen.

En fräckis

För att hålla måndagsångesten borta så drar jag till med en fräckis. (Tack till I.)

Det var dags för flickorna i åttende klass att förbereda sig för konfirmationen i kyrkan.

Prästen frågar den första: "Har du haft fysisk kontakt med en snopp?" Eftersom hon hade snuddat vid en med fingertoppen så fick hon stoppa ner fingertoppen i vigt vatten.

Nästa tjej hade greppat om en snopp så hon fick doppa ner hela handen i skålen med vigt vatten.

På detta uppstod ett visst tumult i skaran då en tjej med panik i ögonen tränger sig fram till vattnet med orden: "Jag måste få gurgla mig innan Anna ska tvätta arslet!"

Söndag den 2 mars

Inte så förtvivlat mycket att rapportera idag. Inte så förtvivlat idag...


Jag har spelat en del gitarr. Kul att vräka på lite. På bilden syns min "nya" Yamaha-förstärkare tillsammans med min Line 6 Variax; en gitarr som modulerar över 20 olika gitarrer.

Boys like their toys!

Musik på riktigt 3

Nu kan jag se framför mig hur ni sitter och undrar hur jag kommer att kontra kvällens musikaliska tragik, dvs melodifestivalen.
Jo, så här:



Rush är en av husgudarna och har så varit sedan i mitten av 80-talet. Jag skrev lite om Toronto i förra inlägget. I början av 90-talet var jag där och lustigt nog så kom en låt med Rush på radion samtidigt som vi körde in i stan. (Rush kommer från Toronto)
The Spirit of Radio är en av deras bästa och mest omtyckta låtar. Den spelas ofta som första eller sista låt på konserterna.

Audience participation: 3:56 då alla vrålar högt när Geddy Lee sjunger :”Concert Hall”. (Ja, vi gjorde det på Rush-konserten i höstas på Globen)

Min lördag

Jamenvisst, det blev en bra dag.
Jag sov till 8.30. Gick ut och hämtade morgontidningen. Åt frukost och läste tidningen. Drack tre koppar te. (Morfar gillade faktiskt te på riktigt, även om han inte importerade te. Han var förvisso sjökapten och seglade på Asien, så han kanske privatimporterade.)

Därefter satte jag mig och spelade spel på datorn en stund. Som bakgrundsmusik hade jag Anekdoten, som förresten kommer till Slottsskogen Goes Progressive i sommar.

Vid 11-tiden satte jag mig i bilen och drog upp till kompisen. Det var en dryg timmes lång bilresa dit men jag hade bra musik på i bilen. (Marillion)

Vi tog en fika och åt semlorna som jag hade med mig. Tusan, det har blivit alldeles för få semlor i år. Så går det när man inte längre bor 50 meter från ett bageri. Kanske lika bra det.

Därefter spelade vi gitarr och kollade hans djur. Jag kom på att jag nog inte ska avveckla min ormhobby utan kanske snarare utöka den. Musikhobbyn utökades idag i och med att jag köpte en av hans gitarrförstärkare.

Hemma igen gick jag ut och grävde igen halva rännan från mitt grävjobb för några veckor sedan. Tungt och trist.

In i duschen efteråt. En kall öl väntade på mig efteråt i ”syltburkskammaren” i källaren.

Gasade igång förstärkaren och pluggade in Variaxen och gick loss i några minuter.
Säljaren av förstärkaren ringde och ville försäkra sig om att kunden var nöjd:

Säljaren: Fick du tag i en säkring?
Köparen: Jajamen, jag stannade vid macken och köpte en 2,0 ampere. Funkade utan problem
Säljaren: Hur låter det då?
Köparen: Så här! *Spelar Sabbath, Bloody Sabbath på hög volym*
Säljaren: Bra tryck, va?
Köparen: Skojar du? Om jag spelar aningens högre så får jag plocka takpannor imorgon.

Sedan kom vi att tala om klimatet i Sydney, om hur herpetofaunan ser ut i Torontos omnejder samt hur lite vi saknar att bo i en stad.

Israel "försvarar" sig (Updated)

För knapp en vecka sedan dödades en israelisk student av en Qassamraket avfyrad från Gazaremsan. Alla som följt händelseutvecklingen i Mellanöstern de senaste decennierna vet att Israel tillämpar den gammaltestamentliga doktrinen med öga för öga, tand för tand. I klartext betyder det att man hämnas attacker.

Men vänta lite! Det är ju faktiskt inte öga för öga, tand för tand. Det är betydligt hårdare än så. Sedan raketattacken har Israels armé dödat 32 palestinier. Bland dom 32 döda finns fyra pojkar 8-15 år gamla som spelade fotboll samt en sex månader gammal bebis. Ett israeliskt liv mot 32 arabiska.

Om nu någon inte förstår budskapet så kommer raketattackerna mot Israel att orsaka Gazas palestinier en "större förintelse". Det är ord från Israels biträdande försvarsminister, Matan Vilnai. Hmmm, det där ordet förintelse… Ringer det inte någon sorts klocka när man hör det ordet?

There’s something rotten in Israel.


Kl. 18.00
Ni som följt med under dagen i nyhetsflödet vet att Israel idag har attackerat mål i Gaza på nytt. Man säger sig ha dödat 15 militanta Hamas- och Jihadmedlemmar. Totalt dog dock minst 42 palestinier. Bland dessa 42 finns tre kvinnor och fyra barn.