En ny sheriff i byn

Det har kommit en ny chef till oss. Man diskuterar om hans bakgrund i det där statliga företaget kommer att spela in i de förändringar som han väntas göra. För förändringar blir det. Det blir det alltid när det kommer en ny chef. Den chef finns inte som inte vill sätta sitt lilla märke på organisationen.
Ingen har väl någonsin hört talas om att en chef kommer ny till ett företag, ser sig omkring, nickar gillande och utbrister i ett: "Faan va bra! Ni är så jävla bra. Ni arbetar ju som… som gudar för helvete! Och organisationen, herre Jesus, en vältrimmad skapelse med rätt gubbe på rätt plats. Jag tänker inte ändra ett enda jävla dugg. Vi kör vidare som tidigare! Nä, nu tar vi en kaffe på det här!"

Nej du gosse! Vi snackar bekymrade miner och rynkade pannor här. Omorganisation är där man för det mesta hamnar. "Ni ska inte längre arbeta i team utan alla ska arbeta med alla".
Två år senare och ny chef med sammanbiten blick: "Ni ska inte längre arbeta alla med alla utan i team".
Två år senare och ny chef: "Nu ska ni byta skrivbord med den till vänster om er och det blir nya uniformer." Och så vidare…

Det roligaste av allt är att mycket av denna slughet inte kommer från chefen själv utan från inhyrda konsulter för massor av pengar i timmen. Det skänker ju också en viss möjlighet att skylla ifrån sig:
"Ja, jag kanske inte vill gå den här vägen, men konsultrapporten talar sitt tydliga språk: 590 anställda ska bort."
"Men vi är ju bara 370?"
"Nog för att vi har högt i tak här men detta är inte rätt tillfälle att peka finger!"

Ja ja, jag överdriver som vanligt men lite så blir det i alla fall.
Jo hur som, chefen anlände och försvann in i ett konferensrum med en samling utvalda. Själv satt jag lugnt vid min plats och jobbade vidare. Samtidigt kastade jag en blick bort mot konferensrummet och fick där se något kul. En handfull kollegor som inte var inbjudna till mötet, men som hade kunnat offra ett finger för att få vara med, skaffade sig ärenden bort åt den glasade väggen. Visserligen var gardiner fördragna men små glipor gick att se genom. Var det månde någon Powerpointpresentation som man kunde få en glimt av? Små kostymnissar promenerade förbi gång på gång med långa halsar.
Påläggskalven var väldigt kissenödig. För att komma till toaletten måste man gå förbi, just det; konferensrummet. Hur tittar man in i ett konferensrum utan att verka desperat nyfiken? Man kan ju inte ställa sig och fånstirra. Istället för man gå många gånger på toa.
Superviktiga nippertippan, som en dag kommer att finnas långt upp i organisationen på Företaget, var ännu smartare. Hon kombinerade frekventa besökt till kaffemaskinen med damrumsbesök. Det var ju både logiskt och mänskligt på en och samma gång.

Nu väntar jag bara på omorganisationen.