Uppstånden

Jag är kluven till stå-upp. Det där med "en rolig sak hände mig på vägen hit" och prat om flygplansmat hänger som en skugga över genren.
Det är en svår konst att leverera ett bra stå-uppframträdande. Det finns en hel del bra stå-upp och det finns ännu mer erbarmligt dålig stå-upp. Min favorit här i Sverige är nog Peter Wahlbeck. Å andra sidan lär han vara ganska ojämn. Klippet här är väldigt roligt; speciellt delen om Pizzeria Pingvin.
"Aha, här är det bra!" :-D



Så hur är det egentligen med den där Björn Gustafsson, som väl trots allt ändå inte är en docka, som jag lät påskina i ett inlägg igår? Är han så där extra speciellt rolig? Nu vill jag för all del inte på något som helst vis förringa en så intelligent humor som att spela berusad, då det dessutom aldrig har gjorts tidigare*, men ärligt; i stort sett vem som helst hade spridit lite ljus i melodifestivalmörkret.

Någon gång på 90-talet var jag bjuden på en kick-off tillsammans med kollegor på min dåvarande arbetsplats. Lite smålyxigt var att man hade bokat två stå-uppare.
Först ut, eller som förband om man så vill, var Anna-Lena Brundin. Hon fick oss att gapskratta. Folk flabbade så tårarna rann.
Kvällens huvudakt var en herre som vi kan kalla Johannes Borst. Han stod en stund och drog vitsar och vi skrattade pliktskyldigt och undrade om inte Anna-Lena borde ha gått på efter Johannes. Borst var dessutom inte helt nykter, om han nu inte var någon sorts pionjär på området och spelade full.

Det allra värsta var ändå, när jag tvingades genomlida ett uruselt testa-isen-för-att-se-om-den-håller-försök. Den höll inte. Den brast och "komikern" sjönk långsamt ner i djupet inför våra ögon.
Det var på en halvprivat fest med folk från hela landet. Vi hade alla som mål för kvällen att prata med varandra, eftersom vi inte sågs så ofta, samt att därtill äta gott och dricka några öl.
Vi hann inte mer än att sätta oss förrän arrangören annonserade att nu skulle det bli underhållning. En kusin till henne med stå-upp-ambitioner ville pröva vingarna.
Vi genomled ett framträdande som präglades av en nervositet som gick att ta på, usla skämt och en stigande känsla av olust bland oss, som var tvungna att lyssna på eländet.
Det var inte ens halvkul. Det var som man säger på engelska; a train wreck.
Till sist skrattade vi av artighet, eftersom det var så himla synd om killen. När han till sist tackade för sig, fick han en duktig applåd, som andades lättnad, medlidande och ett rungande: "Don't quit your day-job!"


* Ja, det är ironi