Brainstorm

När jag var i 18-19årsåldern så var jag med i ett band som hette Brainstorm. Vi var inte precis jättetighta på något sätt, men eftersom vi var kända för att spela högst av alla band som repade på fritidsgården så åtnjöt vi någon slags respekt i alla fall.

Vår första spelning råkade bli på Borås Djurpark. Bara faktumet att vi spelade på en djurpark är ju aningen suspekt och lite kul. Spelade ni för djuren då? undrar ni.
Riktigt så illa var det inte men nästan.
Egentligen skulle vi ha spelat på en utomhusfestival i metropolen Mölndal men av någon anledning blev hela arrangemanget inställt med kort varsel. Som någon sorts kompensation eller något så hade istället ett gig i en cafeteria på Borås Djurpark ordnats.

”Ska ni hänga på?”
”Eh, visst. Sa ni djurpark?”

Det visade sig vara just en cafeteria alldeles fullsatt med folk som hade kommit dit för att enbart se och lyssna till lite coola band……… inte!
Det visade sig vara en halvfull cafeteria med barnfamiljer som åt medhavd matsäck.
”Hallå, vi är Brainstorm å vi e från Götteborgggg” inledde jag med att säga lite osäkert i mikrofonen innan trummisen bankade igång första låten.

Om det var fem-sex stycken som tittade upp från kaffet, festisen eller ostsmörgåsen, så tar jag nog i. De flesta fortsatte lugnt med att äta och prata om att det kunde vara kul att se elefanterna sedan. Inte ens bland de tillresta från fritidsgården fanns något stöd att få. De andra banden hade dragit iväg, antagligen för att kolla elefanterna. Ett par ledare satt och stampade takten pliktskyldigt men det var också allt.
Vi spelade sex låtar tror jag. På den sista låten missade trummisen att komma in på ett ställe och allt kollapsade för några sekunder. På något sätt lyckades vi sparka igång sången igen och kunde slokörade gå av scenen till ackompanjemang av kaffekoppsslammer och barnskrik.

Denna gigantiska triumf följde vi sedan upp med en spelning på hemmaplan, dvs fritidsgården i Mölndal. Eftersom vi visste hur man vinner en svårtflörtad publik, spelade vi enbart eget material, dvs låtar som tonåringarna i publiken aldrig hade hört, och av ansiktsuttrycken att döma så hade de helst levt vidare i okunskap.
Vi fick i alla falla några artiga applåder efter varje låt, och kunde med något reparerat självförtroende dra oss tillbaka till en efterfest i Johanneberg som en gemensam vän till trummisen och mig hade ordnat. Han var förresten inte helt straight och alltför förtjust i mig för att det skulle kännas helt bekvämt. Detta utnyttjade jag skamligt när jag behövde någon som köpte ut eller ordnade efterfester efter skitspelningar på fritidsgårdar…

Hur som helst så kraschade bandet kort därefter. Anledningen var att keyboardisten knullade trummisen. Det var inte riktigt så spännande som det låter eftersom trummisen var tjej. Det var bassisten också, vilket dock inte föranledde några ”idéer” från min sida.
Anledningen var väl egentligen inte att keyboardisten knullade trummisen, utan att han slutade att göra det. Det var inte bara förhållandet, som de hade hållit hemligt, som tog slut, utan veckan efter så stod trumstolen tom i replokalen.

En kort tid efter så flyttade bassisten till London. (Bättre att förekomma än att förekommas.) och keyboardisten och jag började se oss om efter andra bandmedlemmar. Under ett eller två rep hade vi en kompis till mig på bas. Det blev inte mer än så och sedermera hamnade han som bassist i ett av Sveriges största band, onekligen ett uppköp.
Vi hade också ett slags rep med en ny trummis, som spelade elektroniska trummor, och en bassist som vägrade ta en ton. Jag behöver väl inte säga att det inte höll det heller?

Efter några krampaktiga rep med trummaskin så självdog Brainstorm, när jag packade väskorna och drog till Australien.

Sedan dess har jag spelat i betydligt roligare konstellationer så allt var inte bättre förr…