När inget händer

Idag vaknade jag och kände mig lite under isen. Eftersom jag inte druckit något igår kväll så hade jag inget att skylla på. Höll jag månne på att bli sjuk? När jag rörde lite på mig gjorde det ont i leder och nacke. Halsen kändes lite öm. Jag kom genast att tänka på rapporterna om att influensan nu tar ett hårdare grepp om landet och speciellt Västsverige. Var det min tur/otur nu? Ja, så måste det vara!
Jag förskansade mig i sängen tillsammans med böcker och tidningar, beredd på hög feber och frossbrytningar. Jag låg en stund och blundade och somnade nästan. Sedan läste jag en bit i en bok.
Framåt lunchtid kunde jag dels konstatera att det doftade nybryggt kaffe från köket, samt att jag inte hade det minsta tillstymmelse till feber. Dags att stiga upp och ta itu med dagen!

En annan som väntade "förgäves" var min morfar.
När han i slutet av 80-talet, 79 år gammal, en dag sjuknade in plötsligt, ringdes hans barn in till sjukhuset. Det var kanske så att det inte var så långt kvar.
Mamma och hennes syster satt där på varsin sida av sängen med en illa medtagen pappa mellan sig.
Med svag röst bad han dem att be tillsammans med honom. De annars inte så gudfruktiga döttrarna kunde ju inte neka honom detta, så de bad en stund. Därefter infann sig en smula tvivel hos min på äldre dagar mycket religiöse morfar: "Tror ni att jag blir mottagen?"
Jodå, jodå! Visst skulle han bli det!
Med det avklarat dåsade morfar till och mamma och moster beredde sig på det värsta. Timmarna gick dock utan att något hände.
Plötsligt ser mamma hur morfar öppnar ena ögat försiktigt. Sedan öppnas det andra. Med en blick som säger "Va, är jag fortfarande kvar?" ser han sig om med förundran.
Morfar dog inte den natten och inte dagen därpå heller. Han levde ytterligare tre år.