Pranks på jobbet

För massor av år sedan hade jag ett arbete på ett företag där det rådde uniformstvång och alla bar namnbrickor. Uniformerna gick det inte att göra så mycket åt. Vi med smått rebelliska anlag la ner krutet på namnbrickorna.
Vi skulle ha med både för- och efternamn var det bestämt. Jag varierade mig därför med olika varianter med namnskylt med enbart initialer, namnskylt med alla mina namn, inklusive mitt andranamn som alla tror är ett efternamn, utskrivna eller namnskylt med någon kollegas namn.

Under en period körde vi en kampanj, som hade anknytning till Bingolotto. Som ett hån klistrade jag fast en liten bild av Loket på min namnbricka. Ironisk humor var emellertid inget som slog an någon sträng hos våra inavlade kunder. De blev glada, pekade på min skylt och utbrast lyckligt: ”Åååh, där är ju Loket!”
Loket åkte ner i papperskorgen efter ett par dagar.

Allra roligast var dock att ändra kollegornas namnskyltar. Det gick ju förstås att byta så att Lars hette Barbro och vice versa i några timmar innan någon humorlös, trist kollega påpekade för Lars/Barbro och Barbro/Lars att någon sorts skämt hade utförts.

Den mest lyckade namnskyltsattacken vill jag själv ta åt mig hela äran för. (Vilket ger er en idé om hur fruktansvärt rolig/barnslig jag är.)
Föremålet för namnskyltsskojet var Nicklas. På skylten hans stod det givetvis NICKLAS. En tisdagsförmiddag petade jag ut papperslappen med han namn på och ersatte den med en ny lapp, där det med tryckbokstäver stod: TESTICKLAS.

Nicklas, eller Testicklas, gick runt med den skylten i två dagar. När jag hörde mitt förnamn vrålas från omklädningsrummet så visste jag att det roliga var över, eller snarare börjat.
För sedan kunde vi ju garva åt honom och försöka få honom att räkna ut hur många hundra människor som hunnit läsa hans TESTICKLAS-namnskylt. Han gömde ansiktet i händerna, när han insåg det.
Stackars Testicklas!

Var vi så löjliga att vi gjorde om samma skämt? Jajamen!

Skojar ni på era arbeten också?

Fred Åkerström - Två tungor

Min bror har invalidiserat mig igen

2006 när vi skulle testa hur det var att bo i husbil under Sweden Rock Festival så fick min bror ett överambitiöst ryck. Han är nämligen ständigt fixerad vid tanken att inte behöva gå längre än nödvändigt; dvs den typen av människa som hellre kryssar runt på parkeringen utanför ICA i 30 minuter i väntan på att någon plats nära ingången ska bli ledig än att ställa sig 30 meter längre bort.
Därför skrev han till killen som administrerade husvagnscampingen och försökte reservera en plats så nära festivalområdet som möjligt. För att ge lite extra tyngd åt sin begäran så angav han skälet att hans bror, dvs jag, var lätt rörelsehindrad och inte skulle behöva gå så långt.

Med några tangenttryck hade han alltså gjort mig till någon sorts invalid.

Nu visade sig man inte vara så intresserade av att underlätta för oss handikappade, utan svarade något i stil med att ”det har vi ingen möjlighet att ordna”, och tur var väl det. Tänk om man hade konfronterat mig för att kontrollera hur illa ställt det var…

Jag hade hoppats att det var sista gången som jag skulle omnämnas som någon som haltade sig fram genom tillvaron. Icke!
Inför årets festival har vi dumt nog tagit tag i reserverandet av campingplatsen alltför sent. Nu är det fullt på "vår" camping. Det finns visserligen plats kvar på ett par av fulcampingarna, men det är ju inte där som vi vill stå.

Jag tog tag i saken och mailade iväg en beställning som om jag inte läst på hemsidan att det är fullbokat. Tillbaka kom ett svar som innehöll det väntade beskedet om att det var fullt. Jag svarade bums med ett mail i en trevlig ton. Jag skrev att vi hade missat att boka i tid men att vi var mycket intresserade av att bo på deras förträffliga camping. Gick det måhända att ställa sig på någon väntelista? I den händelse att en plats skulle uppenbara sig så lovade jag en omedelbar överföring av likvida medel till campingens konto.
Ett hövligt svar kom tillbaka om att vi nu stod på väntelistan men att man givetvis inte kunde lova något.
Så långt kändes det ändå bra. Vi hade en kommunikation igång och det fanns någon sorts hopp. Inom ett par dagar tänkte jag återkomma med en artig förfrågan om det "rörde på sig i kön".

Jag borde underrättat min bror om mailväxlingen. Han satt dessvärre på sitt kontor och tyckte att han skulle dra sitt strå till stacken. Dessvärre var det ett lögnaktigt strå. Dessvärre var jag åter invalidiserad.
Jag svor högt när jag läste mailet som han hade skickat till samma snubbe som jag mailväxlat med någon timme tidigare. Det hela inleddes med några taffliga halvsanningar som sedermera ledde fram till detta:

"Som om inte detta vore nog så är min bror dessutom nyopererad i ena knäet och kommer därför att få stora problem med att ta sig från och till området. 300-500 m är egentligen också på gränsen men ännu längre bort är i princip otänkbart.
Jag vädjar nu till er att ta detta argument (knäskada) i beaktan för att undersöka om det inte finns en liten plats kvar till oss."

Min bror och jag har ett ovanligt efternamn. Om killen som vi mailat till inte är väldigt glömsk och/eller väldigt korkad så kommer han att inse att jag är den "nyopererade" brodern. Konstigt att jag inte nämnde det i mitt mail då.

Jag tror att vi ska se oss om efter plats på en annan camping, där jag inte är känd som han som simulerar knäskador. Jag ska dessutom fundera ut ett sätt att hämnas på min bror.

Farmor 90 år

Idag för 90 år sedan föddes en liten flicka, yngst i syskonskaran, i Vårgårda utanför Alingsås.

Stor kram och grattis till dig, älskade farmor!

Divine

Minns ni Divine? Har ni försökt glömma Divine? Vem kan glömma en sån kristallklar röst och en så fantastisk utstrålning?

Det finns för få svenska medelklassbarn

När jag gick i grundskolan 1975-1984 fanns det, såvitt jag vet, inga skolor som hade någon sorts dödskallebetäckning på sig; skolor med så dåligt rykte att föräldrar tog mått och steg för att flytta sina barn till en annan skola. Visst fanns det privata skolor även då, men det var snarare av ideologiska skäl som barn placerades där.

Idag är läget ett helt annat. Jag kan inte namnen på skolorna men jag vet var de ligger: Skolorna som mina döttrar aldrig skulle gå få i. Det tragiska är att mina döttrar behövs i dessa skolor. Man skriker efter elever från medelklassen. Man suktar svårt efter elever som för vilka språket är en självklarhet. Elever vars föräldrar har ekonomiska förutsättningar och/eller tillräckligt med initiativkraft placerar sina flyttar till andra skolor för att de ska få den undervisning som de behöver för att "bli något". De som blir kvar halkar ännu längre efter.

Oavsett etnicitet och klasstillhörighet brukar en överväldigande majoritet säga att de vill att deras barn ska ha svenska medelklassungar som klasskamrater. Vi från medelklassen borde alltså dela med oss.

Nu är jag emellertid så jäkla självisk att jag sätter mina döttrars rätt till en lugn och harmonisk skolgång framför deras eventuella medverkan i vårt gemensamma samhällsbygge. Jag skulle aldrig "offra" mina döttrar. De kommer med stor sannolikhet att gå i en skola med andra svenska medelklassbarn.

Är det varje människas plikt att sätta allas ve och väl framför dem man är allra mest rädd om?

Halleluja... på riktigt!

Just i dagar som dessa, när min tro vacklar, kommer det till sist ett tecken!

Jag sitter i min trädgård, solen skiner och jag spelar gitarr. Jag drar de inledande ackorden till Owner of a lonely Heart och hör plötsligt bakom mig: "Det där är ju Yes!"

Det är min granne, kyrkoherden, som har klivit in på mina ägor.

Jag: Du känner till dom?
Prästen: Det är en av mina favoriter. Det är vad jag kallar intelligent rock.
Jag: Sätt dig!

Ni ser, det artar sig men det ska komma att bli ännu bättre.

Han undrar vad vi gör på Valborg. Då vi inte har några som helst planer så kommer det en inbjudan:

– Kom över till oss. Vi ska sätta eld på den stora rishögen. Sedan ska vi grilla och dricka öl!

Om någon säger att jag ska få lunta och sedan belönas med bränt kött och kall öl så är den människa min vän för evigt.

Just när jag inte tror att jag kan bli gladare så kommer detta:

– Och den 15 maj får du hänga på ner till Tyskland. Då tar vi minibussen och köper på oss årets ranson av öl och lådvin.

Ack, denna barmärtiga samarit! Jag kisar med ögonen för att se om det möjligen sitter änglavingar på hans rygg.

Min tveksamhet till religionen är som bortblåst! Jag borde låta döpa mig. Fast det vore onödigt eftersom jag är döpt. Däremot så är jag inte konfirmerad. Det kanske vore läge att slå till med en konfirmation? Då skulle jag nog få åka på läger. Det får de alltid. Sånt verkar skoj. Några medsmugglade folköl avnjuts i lönndom bakom en sovbarack och därefter skulle det nog bli lite hångel.
Nu är jag inte så sugen på att hångla upp någon 14-åring. Det finns väl för övrigt bara någon gammal kokerska tillgänglig på ett sånt där läger… Jag tror att jag väntar lite till med konfirmation.

Det ska emellertid bli roligt att få fira Valborg!

Ormar i fångenskap

Om man håller ormar i fångenskap så tycker jag att det viktigt att man håller dem i en miljö som så långt som det är möjligt efterliknar naturen, där de lever vilt.

Därför har jag lagt ner mycket tid och kraft på inredning av mina terrarier.

Denna film bör ge er en god idé om hur mina skyddslingar har det.

Halleluja... not!

Jag har alltid tyckt att så kallade kristna rockband varit otroligt beiga. Oftast kommer de från Jönköping, där pingstkyrkan bedriver hjärntvätt av den yngre delen av befolkningen.

Det finns dock gradskillnader i himlen helvetet. Om man plockar bort rock ur kristen rock så kan det sluta så här illa:

Vår värld blir bättre och bättre

Vissa saker gör mig glad. Jag tänker på sånt som får en att inse hur långt mänskligheten har kommit.

Imorse upptäckte jag att det är såna där prickar på medicinförpackningar. Det innebär att hörselskadade kan läsa vad det är för sorts medicin!

Är inte det fantastiskt så säg?

När kameran blir granne med penis

Vi har alla varit med om det: Vi har genom en osannolik räcka av händelser navigerat in i den oundvikliga situationen när vi blir tvungna att sitta med en kamera innanför byxorna i nära tre timmar. Jag förstår att ni liksom hoppar upp och ner på stolen i er iver att få berätta hur ni hamnade i en sån tokig och obekväm situation.
Lugn! Er tid kommer. Nu är detta min blogg så jag börjar.

Detta var år 2004. Jag hade med tåg rest upp till den Kungliga Hufvudstaden för att tillsammans med några tusen andra nördiga killar med smak för avancerad rock; dvs progressive rock, avnjuta en konsert med Yes på Globen.

Alan White, trummis i Yes. Han spelade även trummor på en viss låt av John Lennon – Imagine
Eftermiddagen gick i triumfens tecken. Svenska Yessällskapet hade på Hotel Sheraton arrangerat en förträff, dit samtliga medlemmar i Yes anslöt för att skriva autografer och posera för bilder.
När kvällen försommarkvällen sänkte sig över Stockholm tog vi tunnelbanan ut till Kulan (Just det alla stockholmare! Så nedsättande kallar vi jag ert skrytbygge. Kulan! Ha ha!)

Kvällens utmaning bestod i att smuggla in en kamera. Redan då hade ju många kameror i sina mobiler men en apparat som enbart fungerade som kamera fick man inte ta in (och det är väl fortfarande förbjudet?)
Såvida du inte står, iförd endast kallingar, inne i förhörsrummet som tullen har på flygplatser, så vet du att ingen som visiterar dig kommer att ta dig på k*ken. Det är liksom en fredad zon.
Ska man föra in gods någonstans så lämpar sig därför skrevet som tillfällig förvaring.

Jodå, en slentrianmässig sökning gjordes på min övre del av kroppen och vips så stod jag inne i Globen Kulan med min kamera i byxorna.
Nu är ju en kamera inte något som man tar upp och hänger om halsen så den fick bli där den var.

Det finns flera fördelar att genom Svenska Yessällskapets försorg hamna på första raden på en Yes-konsert. Man ser bra, man hör bra och man känner sig väldigt privilegierad.
Det visade sig också finnas en nackdel. Tre meter framför mig, på en stol vänd åt mitt håll, satt en vakt med uppgift att se till att ingen tokdåre rusade upp på scen samt att ingen idiot fick idén att plocka fram en kamera och bränna iväg ett femtiotal bilder med blixt mot musikerna i övre medelåldern.

Kameran fick bli kvar innanför gylfen.

Jag tror inte att jag behöver argumentera speciellt länge för mitt påstående att det är obekvämt att sitta med en kamera i brallorna i närmare tre timmar. Kameran och jag fick visserligen några minuters frist, när vakten släntrade bort och ropade några ord i örat på en kollega. Kameran kom upp och fick lufta sig en aning och jag hann knäppa tre-fyra bilder. Sedan fick den snällt återvända till mina mer intima regioner för en ytterligare en stunds kontemplation.

När sista extranumret hade startat så sket jag i konsekvenserna och halade upp en svettig kamera och tryckte helt ogenerat av några bilder. Vakten såg vad jag höll på med men lät det passera. Varför slänga ut någon när det ändå bara återstår minuter?

Yes bockar och tackar efter konserten. Min kamera drar en suck av lättnad.

Kaffebryderi

Idag är det ett sorts löpande föräldramöte på dagis. Det innebär att man, om man har möjlighet, stannar kvar en stund i samband med hämtning, tar sig en kopp kaffe och äter bullarna som barnen har bakat och pratar med personalen.

Mitt problem med det här upplägget är att jag fikar vid 12-tiden. Jag har nu att välja på att ta en liten stödkopp vid 12 och sedan fika på dagis. Risken är dock att jag sammantaget stjälper i mig mer kaffe än vad som är bra för mig. Det i sin tur resulterar kanske i att jag sover dåligt och får ont i magen.

Å andra sida skulle jag kunna skjuta på dagens kaffedebut till kl 14, då det är meningen att jag ska hämta ungarna på dagis. Risken är dock att jag kommer att vara på riktigt surt humör och kanske morra åt fröknarna, fräsa åt barnen och panikdricka tre koppar på raken.
Jag är kaffesugen redan nu…

Förstår ni hur stora problem som jag brottas med?

Det är synd om Fulkissen

Förmiddagens inlägg var med avsikt lite tillspetsat och provokativt. I verkligheten så är ju allt inte svart och vitt. Inte sällan är saker och ting lite mer komplicerade också.
Djur är djur. De är inte onda eller elaka. Man bör akta sig för att överföra mänskliga egenskaper på djur.

Fulkatten befinner sig någonstans i gråzonen mellan att vara tamkatt och vildkatt. Eftersom han har gott hull så är det någon som sätter ut mat åt honom.
Dock är det osäkert om han har någon mysig korg att sova i på nätterna. Vad som får mig att tro att han inte har någonstans att bo är att det där med veterinärbesök är inte ingen som verkar ordna för honom. Han är alltså inte kastrerad och när jag kom nära nog för att knäppa några bilder för ett par månader sedan så såg han ut så här:

Typiska skador efter slagsmål

Öronskabb

Det är alltså de som ger den här katten mat utan att ta ansvar fullt ut, som bör ha en hink vatten över sig.

Kisse ska dö!

Om du hyser en stor, villkorslös kärlek till katter så gör du klokt att sluta läsa här. (Det vet jag att du inte gör, så skit samma!)

Anklagad:
Fulkissen

Anklagelserna:
Fulkissen, som den okastrerade loppcirkus som han är, stått och jamat (läs skrikit) utanför mitt fönster vid ett flertal tillfällen.
Har sprayat ner buskar och andra växter i trädgården med urin.
Är på sannolika skäl misstänkt för att ha skitit i en av rabatterna. (Som bevis hävdar jag att min hund är löjligt intresserad av just den rabatten)
Har vid otaliga tillfällen spöat den timida (kastrerade) Sigge i grannhuset. (Alltså inte inne själva huset utan mer i anslutning till grannhuset. Sigge bor i grannhuset. Det är i skrivande stund oklart huruvida Sigge är döpt efter skådespelaren Sigge Fürst. Vi kan nog emellertid helt avfärda idén att Sigge Fürst har döpt Sigge. Det utförs inte så värst många kattdop i Sverige och det är föga troligt att Sigge Fürst hann med sånt mellan filmer och diverse teaterframträdanden. Visste ni förresten att Sigge Fürst var programledare för den då så populära Frukostklubben? Det vet nog varken Sigge eller Fulkissen.)

Jag yrkar på:
En hink med iskallt vatten som tippas över fridstöraren nästa gång han sjunger, pinkar eller slåss i min trädgård. Skulle någon av traktens alla jägare en gång för alla tröttna och tömma båda piporna i ett hagelgevär efter honom så skulle jag inte starta namninsamlingar mot det oprovocerade våldet.

Hej!

Det är flera saker som jag tycker är bättre med att bo på landet jämfört med att bo i stan. Förutom de uppenbara som renare luft, mindre buller, egen trädgård, djur och natur inpå knuten, böljande ängar som utsikt etc, så finns det en annan sak.

När jag i ett annat liv reste runt i en stor arkipelag på andra sidan jorden, upptäckte jag något intressant. På huvudön där den enda egentliga staden låg, var folk som folk är mest i och i anknytning till städer. Man skyndar fram och är noga med att inte möta någon med blicken. På de angränsande turistöarna såg det ungefär ut på samma sätt.
Det var först när jag ifrån dessa öar begav mig ytterligare ett snäpp bort, som skillnaden blev uppenbar. När jag anlände till öar med färre invånare och öar utan flygplats så började folk hälsa. Inte sällan kom man fram också och skaka hand och prata. Bäst var om de kunde engelska men jag kunde fuska mig fram lite lätt på min dammiga skolfranska.

Det lustiga är att jag ser detsamma här en bitt norr om Göteborg. Folk hejar om man möter dem ute på rundan med hunden. Människor stannar och pratar. Fullständiga främlingar ger mig en nick eller vinkar när de kör förbi med sina bilar.

Vi ser varandra istället för att bara skynda förbi.

Eriksberg re-visited

Idag har jag varit nere på Norra Älvstranden i Göteborg. Där, på Eriksberg, bodde vi från 1996 till 2007. Jag parkerade bilen uppe vid köpcentret och tog en promenad ner till vattnet. Det kändes inget speciellt. Inte ens lite nostalgi infann sig. Jag drog mig till minnes att jag redan de två sista åren där, kände mig ganska färdig med stan. I tanken hade jag redan lämnat Eriksberg för länge sedan, när vi väl flyttade.

Det var först när jag kom ner till kajen som det kändes lite i bröstet. Jag gillade verkligen att promenera längs med vattnet. Det är något visst med vatten även om det är en älv med ganska mycket trafik på. Båtarnas dova brummande var i och för sig ganska trivsamt. Ofta kunde jag på natten höra hur någon båt var på väg in eller på väg ut. Om jag tittade på klockan så visste jag vilken båt det var.

Inne på vår gård såg det ut som det brukade. Jag pratade med några grannar och fick höra att "vår" lägenhet var till salu igen. Det var ett ungt par som köpte. Vi såg oss själva i dem och mindes hur glada vi hade varit, när vi flyttade in. De var glädjestrålande när vi skulle skriva hos mäklaren, och hade till och med tagit med sig en tårta. How about that; de hade just förbundit sig att ge oss en stor hög pengar och ville att vi skulle fira det med prinsesstårta!
Nu hade han blivit arbetslös och de hade inte råd att bo kvar. Det kändes väldigt sorgligt. Jag såg hur de satt på uteplatsen men jag lät bli att gå fram. De hade säkert berättat sin ledsamma historia tillräckligt många gånger redan.

Därefter var jag borta på gitarrmässan i Eriksbergshallen. Det var som vanligt roligt. Jag såg många fina gitarrer och några halvkändisar. Tyvärr hade jag ingen med mig. Det är alltid roligare när man kan gå ett par stycken och prata om allt som man ser.
Jag hittade en effektbox för ett löjligt lågt pris och slog till. Jag är fortfarande inte säker på vad det var som jag köpte. Jag får återkomma om det.

Hoppas att ni har haft en bra lördag.

En fredagsintervju

Eftersom jag inte kan komma på något bättre så intervjuar jag mig själv lite stillsamt så här på fredagsförmiddagen.

God dag på sig, Pseudonaja! Det är något spänstigt och ungdomligt över dig denna dag.
Det där var ingen fråga utan ett påstående; ett påstående som kan komma att belönas med en kall öl någon gång ikväll.

Vad har du för helgplaner?
Jag ska fixa lite i trädgården och plinka lite på mina gitarrer och midikeyboarden.

Hur kommer fredagsmyset att firas i det pseudonajska huset?
Idag siktar vi på färska skaldjur – räkor och ett par krabbor.

Du som är så musikintresserad; vad lyssnar du just nu på?
Jag njuter just nu av Heaven&Hell, dvs Black Sabbath med Dio på sång. Det är en upptagning från Radio City Music Hall från 2007. Den är ruskigt bra och jag blir nästan lite flickfnissig när jag tänker på att jag ska se dem om mindre än två månader.

Vad önskar du dig allra mest nu?
Fred på jorden? Eller kanske att någon kunde ge mig pengar för att skriva. GE MIG PENGAR FÖR ATT SKRIVA!

Är det speciellt realistiskt?
Nej, kanske inte. Men någon kanske kunde tänka sig att betala för att jag inte skulle skriva. Ge mig bara ett bud! Vi ska säkert komma överens.

Är det roligt att bli intervjuad?
It’s a dirty job but someone’s got to do it?

Är det något som du likt en vis man skulle vilja säga till dina läsare?
Ja, Astrid Lindgren var inte nazist. Sluta och tjata om det!


Där reser sig Pseudonaja upp. Han sträcker på sig lite lättjefullt men spänner samtidigt sina kraftiga muskler, som för ett ögonblick verkar leva sitt eget liv. Med målmedvetna steg går han bort till spisen, fyller på sin tekopp och går ut i trädgården.

Är det måhända någon av mina läsare som skulle vilja bli intervjuad?

Deuce – Kiss

Hurra och grattis för Howdy Sailor som hörde att det var Kiss gamla örhänge Deuce som spelades. En CD med lite musikaliskt blandgodis kommer att skickas till en brevlåda nära dig inom en inte alltför avlägsen framtid.

Deuce fanns med på Kiss debutalbum från 1974 och spelas fortfarande live. Bassisten Gene Simmons, han med tungan, skrev den och sjunger den också.
Själv tycker jag att detta är den enda sång som han skrev, som håller än i dag. Givetvis har det inget som helst att göra med min något ansträngda relation med Simmons…

Originalgitarristen Ace Frehley har detta att säga om Deuce:
"It's my favorite KISS song. When I auditioned for KISS, they said, "We're going to play you a song for you to listen to, and then try playing along. The song was 'Deuce,' and they played it as a three-piece and the song was in the key of 'A.' I thought, 'That's easy enough,' so I got up and wailed for four minutes playing lead work over it."

Så här kunde det se ut och låta när Kiss spelade Deuce på sin återföreningsturné 1996.

Jag fnissar lite när jag ser detta klippet för de är så fruktansvärt otighta. Jag gissar på att varken Ace eller trummisen Peter Criss var nyktra. Simmons röst låter förskräcklig...

ÖversättarHelena: Ja, det är en Flying-V som jag spelar på. Det är den äldsta av mina gitarrer som jag har kvar. Jag köpte den på Musikbörsen 1983. Jag hade fortfarande någon sorts idé om att jag skulle lira hårdrock och vad passade bättre än et flygande V. Givetvis hade jag inte råd med en Gibson utan det fick bli en gitarr av det obskyra märket Vantage. Jag tror att jag gav 1300 kronor för den. (Och det var ju massvis med pengar på den tiden…)
Den ser ganska tuff ut men ganska snart kom jag på en sån dum kropp den har. De två ”hornen” gör gitarren instabil. Dessutom måste man stå upp när man spelar. Sitter man ner glider den av benet hela tiden.
Dock är halsen väldigt skön att spela på. Den är bred och den är lackad. Det känns bra.

Gissa låten 6

Som vanligt vill jag veta titel och artist.

Övrig info kan komma att belönas med stilpoäng. Man får gärna berätta minnen kring sången i fråga om man har några. Måste bäste (och snabbaste) bloggläsare vinna!

Tävlingsdags!

Nu är det verkligen hög tid för en ny tävling!

Imorgon klockan 09.00 hänger den förskräcklige gitarristen på sig en hårdrocksyxa och misshandlar ännu en klassiker.

Det kommer på er att gissa vad han försöker spela (annars kanske han fortsätter...)

Jag höjer på mina ögonbryn

Jag tycker att lyteskomik är ganska lågt. Nu tänker jag dock göra ett undantag.

Det här är en norsk affärsman vid namn Jan Petter Sissener. Ett av hans ögonbryn är stämt i dur - det andra i moll.

Det syns meg grejt!

Några bilder som vi kunde ha klarat oss utan

Ibland ställs vi inför bittra fakta som är svåra att bortse från. Det går ju i och för sig alltid att låtsas som att det regnar.


Tyvärr blir man ibland påkommen i situationer då man egentligen vill vara för sig själv.

Men det kan å andra sidan alltid bli värre.

Visst kan det?

Mycket värre!

Med Google till Brasilien

Jag faller lite diskret på knä och tackar än en gång Google för all den informativa konsumentrådgivningen.
Jag har gått i flera veckor och funderat på hur jag ska tackla min hårighet inför Beach ’09. Som ett brev på posten dyker den här annonsen upp i en blogg som jag läser:

Brasiliansk dessutom! Kan det vara så att man får åka till Brasilien och vaxa sig? Jag skulle inte ha något mot det alls.
Nu står det visserligen "i lyxig salong på Östermalm", men man kanske bara kvitterar ut biljetterna där.

Vad säger ni? Ska vi träffas på Copacabana?

Intervju med Jimmie Åkesson

Vid den här tiden nästa år är valrörelsen i full gång. Mona och hennes vicesheriffer ska göra sitt bästa för att sno åt sig majoriteten i Sveriges Riksdag. Redan till sommaren är det emellertid val till EU-parlamentet.
Med anledning av dessa viktiga politiska händelser stämde jag träff med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Detta parti vinner ju alltfler sympatier i vårt avlånga land. Jag tyckte därför att det inte är mer än rätt att de får lite utrymme på min blogg.


Jag träffar Jimmie Åkesson utanför uppgången till hans lilla tvårumslägenhet i Rosengård. Han hälsar glatt på grannar som dyker upp och pekar sedan stolt upp mot balkongen som är hans: ”Där uppe brukar jag sitta på eftermiddagarna och kvällarna. Det är trevligt att sitta och titta ner på gården, ropa åt kompisar som kommer förbi och njuta av allt exotiskt matos som strömmar ut ur lägenheterna. Sedan jag satt upp parabolen är det visserligen lite trängre men det funkar ändå.”

Vi fortsätter till kvarterets servicebutik som drivs av Jimmies kusin, Istvan. Med varsin cola med polsk text på etiketten sätter vi oss på en soldräkt gräsmatta och pratar. Flera gånger under intervjun kan Jimmie inte hålla sig utan rusar upp och sparkar lite boll med de mörkhåriga ungdomarna, som trixar och har kul med en sliten läderkula.

Jag: Jösses, jag måste medge att det kom som en överraskning att få veta du valt att bosätta dig här i Rosengård. Hur hamnade du här?
Jimmie Åkesson: Jag tror att om man ska ha en massa åsikter om invandring så bör man närstudera ett område, där det bor många invandrare. Jag flyttade hit till Rosengård i maj 2008 och stortrivs. Jag har aldrig bott på ett bättre ställe.

Jag: Vad är det som är så bra med att bo i Rosengård?
Jimmie Åkesson: Det finns en stor gemenskap mellan människor som jag inte mött på något av de ställen där jag tidigare bott. Visst finns de typer som man inte vill möta i en gränd efter mörkrets inbrott, men de allra flesta människor här är såna som du och jag; dvs de vill ha ett jobb så att de kan försörja sin familj. Dessutom måste jag erkänna att jag är helt såld på all den goda maten som finns att köpa här i kvarteren. Blir jag sugen på en falafel så finns det att inhandla nästgårds. Vill jag klämma en kebab till Bingolotto så ringer jag bara till killarna på 37:an så får jag det hemlevererat. Känner jag för några dadlar så sträcker jag mig bara över till grannens balkong och plockar dem direkt från trädet. Det finns dock en baksida och det är att min mage inte ännu riktigt är överens med den etniska maten. Vissa dagar måste jag sitta i timmar på toaletten och där inne kan det gå så hett till att jag måste trycka en kvast mot taket för att jag inte ska lätta från klosetten.

Jag: All den omtalade brottsligheten som man läser om i tidningarna; märker du inget av den?
Jimmie Åkesson: Det är inte så farligt som man tror. Håller man sig bara väl med rätt killar så har man inget att frukta. Sedan så måste man givetvis etablera en viss respekt bland de omkring en. Om man plockar ett par plånböcker och mobiler varje vecka så vet dom att det inte är någon idé att jiddra med en.

Jag: Du har naturligtvis hur mycket som helst att göra i partiet, men vad sysslar du med annars? Arbetar du? Pluggar du?
Jimmie Åkesson: Det är ju ganska svåra tider. Jag går på A-kassa sedan 2001. Du vet, det är ju inte som på 80-talet innan alla invandrare kom hit och snodde våra jobb. Det är sannerligen inte lätt att hitta en anställning. Jag brukar dryga ut pengen genom att åka över sundet och inhandla lite öl och andra feta grejorna, som jag sedan säljer till ungdomarna här i Rosengård. Dom får ju ändå tag på det, så varför inte vara en god kompis och hjälpa till lite?
Jag brukar också stå lite i Istvans butik. Det är ju svarta pengen. Vi tycker båda att det blir lite för micket pappersarbetet om man ska köra vitt.

Jag: Definiera ordet svensk för mig.
Jimmie Åkesson: Alltså, det är någon som blir lite extra glad när den svenska flaggat vajar för vinden. Och köttbullar är god. Jag tror också att språket är viktig. Det är överviktig att du pratar svenska jättefint när du ska söka jobbet.

Jag: Vad ser du dig själv göra om två år
Jimmie Åkesson: Du krabbet, då sitter jag i den svenska Riksdaget och har ett jävla feteskrivbord med krukväxten i fönstret. Kanske har jag huvudduket på när jag jiddrar i talarstollet. Jag ska jobba för att mattorna finns för Meckabönet fem gångerna om dagarna och att vi öppnar gränset och alla tuggar kat.

När intervjun är färdig klappar Jimmie om mig och ger mig två kindpussar; en på varje kind. När jag startar bilen för att köra hem ser jag att Jimmie nappar åt sig två navkapslar. Jag ser ingen anledning att stanna och prata mer med denna man.

Roger Hodgson - Hungry

Och som ett svar till mig själv och ett tack till Howdy Sailor och Pysseliten:

Min framtid

Jag har varit arbetslös i ungefär tre veckor. Jag har varit väldigt ineffektiv i mitt arbetssökande. Jag lallar runt i en värld, där jag hela tiden intalar mig att allt kommer att ordna sig. Det gör det ju säkert också men det vore nog bra om jag vidtog steg och mått för att det verkligen ska ordna sig.

I och för sig så gör jag ju det. Jag nätverkar, jag är involverad i ett spännande om än obetalt projekt och jag ska delta i ett tre dagar långt starta-eget-seminarium.

Jag önskar bara att jag visste redan nu vart det bär hän. Jag behöver lite tankero och jag behöver hitta en yrkes/karriäridentitet. Jag saknar att kunna berätta för människor som jag möter vad jag sysslar med på dagarna. Jag saknar att kunna dra roliga anekdoter från jobbet.

Jag vill sluta oroa mig.

Glad Påsk!

Jag ger mig! Ni får som ni vill! Här kommer en bild på kopulerande hönsfåglar. Ännu ett steg bort från god smak och sedlighet har tagits på denna blogg. Kom inte och säg att jag inte varnade er.

Själv har jag packat det nödvändigaste och flyr till Tjörn för att påska till det lite extra. Ha det bra!

Huka er gubbar - Nu laddar han om!

Jag jobbade på ett ställe en gång som hade en innergård där en alltför stor skara duvor stortrivdes. Det diskuterades lite från och till vad man kunde göra åt saken, men problemet ansågs inte speciellt stort eller akut.

Jag har i tidigare inlägg konstaterat att om man är fler än 20 personer på en fest, gruppresa, skolklass, arbetsplats eller dylikt så är minst en person i sällskapet spritt språngande galen. Så också här.

Denna person hade, innan min tid tack och lov, under en fikapaus visat en videoupptagning av sin hemorrojdoperation. Han hade även på sitt rum en frystorkad hund som stod och stirrade dystert.
I många avseenden var detta även en handlingens man; inte nödvändigtvis en eftertänksam, handlingens man, utan kanske mer de överilade handlingarnas man. Givetvis gick duvproblemet att lösa; med våld.

En dag hördes skottlossning på jobbet. De som satt i kontor som vette mot innergården kunde i efterhand vittna om att rikoschetterna smattrade muntert mot husväggen.
Javisst, min kollega stod nere på gården och gav eld med ett salongsgevär. I ett moln av fjädrar lyfte en handfull duvor och flög iväg i panik för att inte återses på flera minuter.

Man tycker att huvudskyddsombudet på arbetsplatsen skulle ha haft en del att säga om detta tilltag. Dessvärre var han upptagen med att skjuta med salongsgevär.

Påskliga karameller

God morgon på dig, Pseudonaja. Även denna dag skiner ditt ansikte av ungdom och hälsa. Hur bär du dig åt?
Stora mängder koffein varvat med öl gör underverk.

Vi närmar oss med hastiga steg påsken. Låt oss gå igenom dina planer för denna helg.
Så gärna så:

Stjärttorsdag
Av gammal hävd och tradition är detta dagen då jag för första gången på året springer naken i trädgården och skriker åt grannarna. I år ser det dessutom ut att bli behagligt springväder. Tyvärr verkar denna aktivitet inte sammanfalla med någon husvisning nära inpå den här gången.

Långfredag
Denna dag kommer att gå i stillhetens tecken. Dödsmetall kommer att spelas på en låg, respektfull volym när jag reser stegen mot huset för att klättra upp på taket med fårskallen som skall placeras på skorstenen. På vägen ner brukar barnen kasta sten.

Påskafton
Jag har köpt några Wunderbaum att sätta i påskriset. Jag ska se om vi har några ägg som vi kan tina upp. På kvällen ska vi knäcka nötter.

Påskdagen
Jesus uppstod på påskdagen och det ska firas. Jag lämnar inte sängen ens för toalettbesök.

Annandag påsk
Det är en annan dag men ändå påsk. Jag tänkte besöka nära och kära. Men inte i år. Ett annat år. Och andra nära och kära.

GLAD PÅSK!

Tolerans

Det finns alldeles för många människor som har så mycket tid och tankekraft över, att de kan unna sig att inte bara tänka på utan också döma andra människor och deras livsstil.
Jag förstår inte hur de tänker. En sak hade ju varit om någon hade velat tvinga dem till att lägga om sina liv också. I så fall hade jag också reagerat.

Om vi tar ett uppenbart exempel så är jag fullständigt till freds med att vara hetero. Jag har för den saken inga problem med att det finns folk som är homo- eller bisexuella. Det finns dock folk som retar sig på detta. Jag förstår inte varför det är ett problem så länge vi som inte är av den läggningen skulle tvingas bli homo, och varför skulle vi det? Och varför vill vissa människor att homosexuella ska bli hetero?

Vi behöver mer tolerans i vårt samhälle.

Pumpaläns!

Här har vi ett litet guldkorn som jag känner att jag måste dela med mig av.

Det finns många som gjorts sig en smärre förmögenhet (Ja, flera hundra kronor) på att sjunga mer eller mindre käcka sjömansvisor. I revyerna på 40- och 50-talen var det nästan standard att någon skulle komma in på scen i sjömanskläder och klämma fram något om styrbords halsar till ackompanjemang av dragspel.

Nu har jag hittat en förmåga som var okänd för mig. Bland en stor hög stenkakor som jag ropade in på en dödsboauktion förra sommaren låg den här skivan. Den har titeln Pumpaläns och artisten kallar sig Ångbåts-Osborn.

Jag tycker att detta är nästan lika bra som Evert Taube. Vad tycker ni?

Natruligt

Vart man än vänder sig i vårt samhälle utsätts man för reklam. Är det något som är "gratis" så är det oftast reklamfinansierat.

På Facebook, som är "gratis", ligger annonserna ute till höger. Där hittade jag igår den här annonsen.
Om jag lade ut en hyggligt stor peng på marknadsföring skulle jag bemöda mig att korrekturläsa innan min annons publicerades.

Det känns bättre nu!

Någon från Drottnings Silvias barnsjukhus ringde oss och sa att ”det är antagligen ingen fara men scanningen visade en sak som vi vill titta närmare på.”

I fredags var vi på sjukhuset med 6-åringen. Fantastisk personal mötte upp. Med fantastisk personal menar jag människor som satte sig ner på huk och hälsade på vår dotter och pratade med henne en stund innan de reste sig och hejade på oss. Med skämt och beröm som ackompanjemang togs röntgenbilderna och efteråt blev det Bamseklistermärken. När en sköterska upptäckte att 3-åringen också var med, fick även hon en klistermärke.

Igår var det återbesök och träff med läkare för att diskutera vad som framkommit av röntgenbilderna.
Det tog ett par minuter att förklara att allt var normalt. Två föräldrar, som kände sig lite helare än stunden innan, lämnade sjukhuset med sina två underbara flickor.

Man kan dra ihop orden fruktansvärt och lätt till ett ord:

– Pappa, min nya cykel är fruktanslätt att cykla på!

SD föredrar vit makt

Här kommer ännu en karamell ur struten märkt Sverigedemokraterna. Där här gången sjunger man vit maktmusik på sin partikryssning och partiledaren Jimmy Åkesson skrålar med.

Var fanns partistrategerna när de behövdes som bäst? (Antagligen på båten sjungandes om Palmemordet.) SDs försök att likna vilket parti som helst går väl så där just nu.

Frågan är om det påverkar väljarna. Ni som funderar på att rösta på SD, minns den här gamla, fina låten med Alan Parsons Project:

You lie down with dogs, you get up with fleas

Begravningsentreprenörer och piprökning

Jag skrev för ett par dagar sedan ett frågande inlägg om det fortfarande finns folk som röker pipa nu för tiden.
Åsna skyndade sig att berätta att hennes pappa faktiskt röker pipa, och som ett brev doftande av Borkum Riff på posten, fick jag igår se en man som faktiskt rökte pipa. Han dök upp på det mest oväntade ställe: I min backspegel när jag körde om en begravningsbil (likbil). Bakom ratten satt entreprenören själv och sög på en pipa. Det såg ganska trivsamt ut, om än aningens dimmigt där inne.
Det gick givetvis inte att avgöra om han var ensam i bilen. Eller… han var ensam om att sitta upp i alla fall.
Det för oss in på vad man egentligen får göra i en likbil om man har någon i bagaget.


Jag har kontaktat en av de större lirarna i begravningsskrået och ställt några frågor mailledes för att reda ut ett och annat om denna bransch, som vi alla vill ha så lite att göra med som möjligt:

Är det ok att röka pipa i likbilen?
Egentligen inte. Vi tycker inte att rökning och begravningar hör ihop även om det förra inte sällan leder till det senare. Dock har vi några medarbetare med endast en kortare tid kvar till pension (och begravning). De är samtliga piprökare och trots diverse påstötningar bolmar de vidare i våra bilar. Vi är medvetna om att det kan se illa ut men räknar med att denna olägenhet kommer att försvinna inom 4-5 år.

Dessa förare med pipdispens; vilken sorts pipa bör de använda?
Vi förespråkar definitivt den så kallade snuggan, dvs den böjda pipan, som ger ett respektfullt intryck. Den raka pipan för tankarna till en mer lättsam sinnesstämning med ekivoka undertoner. Kort sagt: Det är strängt förbjudet att suga på en rak pipa i något av våra fordon.

Får man äta hamburgare samtidigt som man kör på väg till en begravning?
Om det görs snyggt och om föraren inte äter slarvigt. Dressing i ansiktet eller på kavajslaget är högst opassande. Ett så kallat matkrig bör heller inte startas.

Får man ha på radion över huvud taget?
Ja, men på låg volym. Alla reklamfinansierade kanaler går bort. På våra bilar går det endast att lyssna på P2.

Är det i sin ordning att peta näsan vid ett rödljus?
Ja, om man håller upp en kistbukett som skydd för att inte stöta sig med andra trafikanter.

Nu har vi rett ut detta. Nu hoppas jag slippa fler frågor på detta tema. (Jag räknade till 35 stycken i inboxen idag.)


Graham Chapman hade fått pipdispens hemma hos mig om han hade skrikit ”BURMA” med tantröst.

Jag levererar dåliga nyheter

6-åringen kommer springande. Hennes ansikte utstrålar oförställd glädje.

– Pappa, pappa! Tamagotchin har lärt sig att flyga! Den har vingar!

Jag är inte överdrivet intresserad av hennes leksak, men en sak vet jag:

– Då är den död.

Bellas blogg ballar ur

Jag känner efter om jag är skadeglad och kommer fram till att det är jag inte alls. Å andra sidan så drar jag lite på munnen när jag läser detta från Aftonbladet:

Isabella Löwengrip berättar för aftonbladet.se att hon har haft en tung vecka. De senaste dagarna har både skatteverket och konsumentverket inlett granskningar av Blondinbellas blogg.

Usch för att under samma vecka ha Skatteverket och Konsumentverket bankandes hårt på din dörr... "VI KRÄVER SVAR!"

Tänk dig själv att allt du har skrivit i din blogg har raderats och det är högst oklart om det går att få tillbaka. Jag skulle känna mig ganska olycklig just för att alla mina knepiga tankar och funderingar skulle ha gått förlorade.
Blondinbella ser saken på ett annat vis:

"Mitt största problem är att annonsörerna inte får det vi har kommit överens om."

I rest my case…

Touch down - We've made contact!

Det har tjatats något så enormt. Är du inte med?

"Nej, för 17 jag hinner inte, jag vill inte och jag orkar inte", har jag svarat.

Igår gick jag faktiskt till sist med i Facebook och knackelibank på dörren:
Jag hade knappt avslutat medlemsregistreringen innan två tidigare kollegor, båda gay, skyndade sig att be om min vänskap. De måste ha legat i… bakhål(l).

Jag har karltycke!



(Detta är nog det närmaste fylleinlägg som jag har presterat här.)

Är det någon som röker pipa nu för tiden?

Vad har hänt med alla piprökare?

När jag var liten såg man ofta män som rökte pipa. Pappa hade flera vänner, som när de var på besök förr eller senare skulle plocka upp pipan, stoppa den och bolma. Nu var det ju inte som att tända en cigarett. Piprökande var och är ett större och mer långvarigt projekt.
Tydligen kunde pipan slockna varpå den kunde tändas igen. Uppenbarligen fanns där några tobakssmulor som kunde brinna lite till. Slutligen knackades den ut för att sedan stoppas med tobak igen och tändas.

Jag minns inte om pappas piprökande vänner var speciellt smarta eller spirituella, men jag har bilden av en piprökare som en man som sitter där och suger tankfullt på sin pipa för att sedan säga något vist.
Det kan ha pågått en diskussion, som han lyssnat på en längre stund, och nu fäller han orden som avgör det hela: ”Vet ni, det var faktiskt James Cook som kartlade Nya Zeeland” eller något liknande.

Vad har hänt med alla piprökare? Kanske har de flesta lämnat jordelivet i en lungcancerdroska? Det verkar dåligt med återväxten också och det kanske är lika bra det.



Graham Chapman - berömd och rolig piprökare

Pseudonajas språkskola

"Du är allt en pikant bandit!"

Ett scoop

För att läsa om de riktigt viktiga nyheterna - gå till Aftonbladet!

Jag hittade huggorm

Ett stenkast från Volvo Lastvagnar i Tuve på Hisingen finns ett väldigt bra huggormsställe. Dit begav jag mig vid lunchtid och träffade där en kompis från reptilföreningen. Vi scannade av den långa gärdesgården och hittade en hona och två hanar.

Ingen av dem hade ömsat skinn sedan vinterdvalan så de såg lite grådaskiga ut. (Klicka på bilderna för förstoringar!)

Yrvaken och grå

Två huggisar på min ära!

Det var roligt att komma ut i fält. Det blir mer i nästa vecka.

Are you talking to me? Are you really talking to me?

Leta orm!

Och nu då tusentals hobbyfiskare är ute och njuter av öringpremiären, så åker jag på huggormsjakt.

Jag återkommer med en rapport senare idag.

SD på båtoffensiv

När Ny Demokrati härjade som värst i svensk politik i början av 90-talet var det påtagligt hur grund partiets organisation var. Med det menar jag hur kort det var från partiledarna ner till människor som med en mikrofon under näsan kunde säga de mest otroliga saker.
Bland dagen riksdagspartier är det Kristdemokraterna som generösast bjuder på den sortens underhållning. Man behöver inte gå många steg ner i hierarkin innan man hittar stolpskott som sprider hat.

Det finns dock en bubblare, som kan komma bli en allvarlig konkurrent. Jag talar givetvis om Sverigedemokraterna. Sveriges Radios Kaliber har kommit med en rad avslöjanden de senaste dagarna.

Jag kan i vissa avseenden förstå den politik som SD driver. De vågar ställa frågor som övriga partier inte ställer. De vågar ta diskutera saker som diskuteras i lunchrum runt om i Sverige.

Å andra sidan så är de en bunt ganska otäcka människor. Deras främsta vapen är rädsla och hat, och med lite (o)flyt kommer de snart att komma in i en riksdag alltför nära mig.

Tyvärr.