Jag vikarierar på dagis

Äntligen, tänker nog flera av er när ni läser rubriken. Jag bjuder på det.

Imorse hade äldsta dottern och jag en konflikt rörande vad man får ta med sig till dagis. Dekretet från personalen är att leksaker inte får tas med. Det blir mest en massa bråk om någon tar med någon skojig grej, som sedan ingen annan får låna.
Bra, säger jag. Låt barnen leka med grejorna som finns på förskolan. Det är ju inte så att det saknas leksaker där.
Dottern hade dock problem med att inse att visselpipan, som skulle med, kunde klassas som leksak.

Dottern: Det är ju en visselpipa.
Jag: Jo, fast du får inte ta med den.
Dottern: Varför inte?
Jag: Men det är ju en leksak.
Dottern: Det är en visselpipa.
Jag: Det är en leksaksvisselpipa.
Dottern: DUMMA PAPPA!

Väl framme på dagis hade missnöjet med att visselpipan utvidgats till ett missnöje med tillvaron i stort och dagis i synnerhet. Min vanligtvis dagisglada dotter storgrät helt enkelt.

På något vänster lyckades jag lämna av yngsta dottern på sin avdelning och kunde sedan ta itu med projektet att få stora tjejen att acceptera att bli lämnad och att bli på bra humör.

Med henne på armen vandrar jag in på avdelningen, hittar en gitarr och sedan sätter vi oss ner i soffan. Jag plinkar fram några toner och strax har jag en liten publik på en 7-8 barn som står och kikar lite blygt på håll. "Hennes pappa är här och han spelar gitarr."
Jag ropar till dem "Ska vi sjunga lite?"
Jodå, det kan de allt tänka sig och de kommer bort och sätter sig i soffan hos dottern och mig. Sedan börjar jag lite försiktigt med Bä bä vita lamm och Ekorren satt i granen, fast det hade ju inte varit jag om jag inte smög in lite ord som inte hör hemma.

Jag: Helgdagsrock åt far och Pokemon åt mor.
Barnen: Neeeej, söndagskjol ska det vara.
Jag: Hoppsan då! Och två par strumpor åt lille, lille Skutt.
Barnen: Neeej, lillebror. Det ska vara lillebror!
Jag: Oj, oj. Jag har så svårt att minnas texter. Ekorrn satt i skolan skulle plugga matte.
Barnen: Neeeej!

De älskade det. När jag försökte sjunga barnvisor med riktiga texter kom genast önskningar om att jag skulle skoja till det igen.

Dottern, som början suttit tätt, tätt inpå mig, flyttade efter en stund bort och satte sig hos sin kompis. Efter 20 minuter kände jag att jag vågade annonsera min avfärd mot jobbet.

Jag: Massor av tanter och farbröder väntar på mig där.
Barnen: Ska du sjunga där också?
Jag: Vem vet?

När jag gick så var det tio barn som stod i fönstret och vinkade.

Jag inser att jag slår mig massor för bröstet i det här inlägget, men det kändes bara så bra efteråt.