Detta är sista inlägget i trilogin om en liten, grön leksaksvisselpipa, vars läte tränger genom märg, ben och allehanda hörselskydd. (Du skulle höra dess ilskna ton även om du vore död och begraven.)
Ståendes med en söndertuggad visselpipa i handen, stångades jag med problemet om jag skulle ta tjuren (dottern) vid hornen och förklara att lillasysters tandrad gjort så svåra skador på sagda tingest, att den ej kommer att frambringa några glada visslingar hur hårt man än blåser, eller om jag helt enkelt skulle kasta skiten i sophinken och låtsas som om det regnade.
Som den fina och omtänksamma far jag är, så slängde jag visselpipan utan ett ord till dess ägarinna.
Det regnar en hel del här så jag behöver inte låtsas heller…
Hoppas att ni har haft en trevlig helg.
Australienbloggen flyttar till Vagabond
11 år sedan
2 kommentarer:
Jag skulle också slängt den.
Väntar med spänning! Jag har inte lyssnat på ELO på år och dag. Det var det första band jag någonsin hörde live, på Scandinavium i slutet av sjuttiotalet, 1978 förmodligen. Och sedan Violinski med Mik Kaminiski något år senare på något dansställe. Det kan väl inte ha varit originaluppsättningen du hörde, va?
Du är en god far! En förebild när det gäller att lösa konflikter. Jag går blott i din skugga ty jag lagar sönderlekta dragkrokar till små plastbilar med gem.
Skicka en kommentar