I väntan på stormen

För andra gången figurerar en leksaksvisselpipa i denna blogg.

Scenen är soffan i vardagsrummet. Båda döttrarna har gått in i depå en bit in på eftermiddagen. Äldsta dottern brukar vilja ta det lugnt en stund då och yngsta dottern, som hemma inte sover middag längre, tycker också att det är skönt att varva ner lite. För att binda upp det hela har jag satt på en film: Tjorven och Skrållan. Båda tittar trollbundet.
Harmoni.

Jag går förbi en kvart senare. Yngsta dottern har något i munnen. Jag går fram och tittar. I munnen på henne sitter en liten, grön visselpipa. Hon blåser inte i den. Hon biter. Stora tjejen, som visselpipan tillhör, är helt inne i äventyren på Saltkråkan och inser inte vad som har hänt bara en meter från henne.
Visselpipan är nämligen helt sönderbiten. Man behöver inte vara visselpipsexpert (jo, det vore just ett yrke) för att inse att inte en ton kommer att blåsas i den pipan någon mer gång.

Jag fylls av motstridiga känslor.
Dels så är det en glädje att jag aldrig mer kommer att hoppa ur skinnet, när det blåses i visselpipan för full kraft en 30 cm från mitt öra.
Dels startar det nu en nedräkning fram till det att dådet upptäcks av storasyster. Jag fasar inför stormen som kommer att bryta ut då.