För en vecka sedan påbörjade jag mitt nya uppdrag. Som jag redan skrivit så är jag numera i finanssektorn. Jag har också nämnt det faktum att det är dresscode på det nya stället. Det var det visserligen också på Företaget, men där var det ingen som brydde sig; inte bland it-folket i alla fall.
Här bryr man sig, fick jag ju redan höra av min chef, när jag skulle iväg på intervju.
När beskedet sedan kom att de ville ha mig som konsult där, så gick jag ut och köpte ytterligare två par ”riktiga” byxor.
På morgonen första dagen jag skulle dit kom jag ner i köket i mina nya kontorskläder. 5-åringen fick ett skrattanfall.
– Men pappa! Så där kan du ju inte gå till jobbet!
Jobbkläder för henne är jeans; ibland i kombination med munkjacka. Det var ju sådan som jag åkte till jobbet i 2,5 år.
Sedan på väg ut till bilen inträffade en smärre katastrof. 2-åringen bestämde sig plötsligt för att det inte var någon bra idé att åka till dagis. Inte ens att sätta sig i bilen var det tal om.
Det var inte superbråttom men tillräckligt bråttom för att jag skulle känna mig stressad. Man vill ju inte komma sent första dagen.
Därför lyfte jag 2-åringen för att bära henne till bilen. Det var ingen bra idé alls. Hon satte nämligen bums en smutsig stövel på mitt vänstra lår; dvs rakt på mina nya här-klär-vi-oss-lite-finare-byxor. Eftersom jag är en lugn och trygg pappa som inte låter små motgångar provocera mig, så ställde jag ner henne på marken och röt: "Dumma, dumma, DUMMA dig!" Ni ska veta att jag kände mig väldigt vuxen då.
Snabbt rusade jag in och fick på mig ett par andra byxor.
Alla går verkligen i strikt klädsel. De flesta killar har kavaj och många har till och med kostym. Tydligen får man gå i jeans på fredagar "om man inte har något kundmöte då, men fortfarande gäller 'hel och ren.'"
Eftersom jag inte ska börja på heltid förrän om ett par veckor så har jag ännu inte sett om folk verkligen kommer i jeans på fredagar. Bäst att kolla så att det verkligen stämmer, så man inte själv dyker upp i jeans.
Vad gäller arbetsuppgifter så är det mesta fortfarande väldigt nytt och aningen diffust. Jag har ännu inte sett någon helhet utan koncentrerat mig på att lösa de uppgifter som jag har fått.
Jag minns en kollega på stället där jag arbetade under en stor del av mitt liv. Hon var gammal i gården. Om man undrade något så var det bara att fråga henne. Det kunde gälla var en viss sak fanns. Det kunde vara en bokningskod för något hotell. Det kunde vara ett telefonnummer som man behövde. Nog 17 visste hon.
Det låg nog en ganska stor trygghet och inte så lite stolthet i att vara en auktoritet. Hon tog nämligen modet till sig och lät sig rekryteras till ett annat jobb på ett annat företag. Hon kom tillbaka efter några månader. Hon klarade inte av att hela tiden behöva fråga sina kollegor. Hon var van vid att vara den som fick svara.
Jag förstår henne ganska bra. Jag saknar Företaget lite nu. Det känns jobbigt att behöva ställa en massa frågor till min kollega. Tänk om han tycker att jag är alldeles för grön. Som konsult har du ju ett outtalat krav på dig att börja leverera bums och vara självgående. Man betalar stora pengar per timme för mina insatser på kontoret.
Jag tänkte när jag gick hem i torsdags att jag skulle behöva en framgång; en liten seger, för att få lite mer självförtroende. Igår kom den lilla segern. Jag lyckades skriva en programsnutt som var smart. Det handlade om att jämföra data i en databas och min lösning kändes ganska snygg. Jag fick lite beröm också och det kändes bra.
Ett passande soundtrack är givetvis One Little Victory med Rush. Draken är cool och Neil Peart är världens bästa trummis.
Australienbloggen flyttar till Vagabond
11 år sedan
9 kommentarer:
Bra jobbat!
Jag är så stolt över dig!
Ps. Är det du som är Mr Finans i En älskarinnas bekännelsers blogg? Börjar hitta ledtrådar....
Du Pseudo är som Fridolin. Du talar med barn på barns vis ("dumma dig!") och med finansmän på --- kanske inte latin, men åtminstone klädd i dresskod.
Åh, vad jag älskade DUMMA DUMMA DIG! Kan du inte ge tvååringen en videokamera så att vi kan få ta del av era morgonbestyr.
Visst är det rätt kul att vara konsult. Jag gillar att vara den där mystiska främligen på en ny arbetskraft. Hur länge ska du vara där?
IA: Tack! :-)
Comvidare: Hade det inte varit lite väl snabbt marscherat efter bara en vecka?
Ullah: Så långt har jag mest talat med min it-kollega och vår chef. Har inte frotterat mig med finansgänget. Jag gissar att jag får anledning att återkomma i det ärendet.
Howdy Sailor: Jag vet inte hur länge det här uppdraget blir. Egentligen är det en misslyckad rekrytering i botten, vilket gett min arbetsgivare möjligheten att sälja in mig som konsult.
Mitt uppdrag varar alltså tills de hittar någon som passar. Det är ju inte omöjligt att den personen kan bli jag, men jag tar inte ut något i förskott. Det lär pågå intervjuer.
Dessutom är det ju inte säkert att jag trivs där, även om de vill ha mig.
Låter som om dagen slutade bra trots den nervösa starten:)
Sitter här och funderar på om det finns någon klädsel som vore rent opassande i mitt jobb (vid kundkontakt och förahandlingar)... som konstnär kommer man kanske lättare undan? Ju knäppare desto bättre?
Vore kul att testa olika outfits... trots att det smakar ju gott att få jobb också ;)
Jag ler igenkännande.
Dom där mornarna är bara att ta sig igenom. Och det är ju lättare i jeans oc luvtröja ;)
Jag har aldrig haft ett jobb där man ska klä sig strikt. Lite halvsnyggt kanske.
När jag skulle ha min första klass som lärare klädde jag mig i vit blus och svart kavaj i några veckor. Som ny i skolan fick jag nämligen ta över den "värsta" fyran någonsin... jag behövde lite klädkraft...
Det gick bra. Fast jag svettades floder i sensommarvärmen. Klassen och jag blev ett bra team.
PaljettenQ: Du skulle kanske hållas för geni om du kom i väldigt udda kläder.
På Företaget var det människorna som sysslade med stordatorer som klädde sig sämst. Antaligen var det så svårt att få tag på folk som kunde sånt att de inte behövde vara rädda för att åka ut pga dålig klädsel (mysbyxor, träskor och solkiga tröjor).
Mrs Li: Så du har jobbat som lärare. Jag funderade på det ett tag, men insåg att jag nog skulle ha svårt att tackla de elever som inte var så intresserade. (eller kanske att jag skulle tackla dom en aning för hårt...)
En av våra chefer (stort företag, många chefer) klär sig i jeans och nitbälte utom dagar då han har besök, då är det kostym och slips som gäller. Vi har en skönt slapp dress-code, mao! Men jag har hört att man på samma företag förr i tiden fick tillsägelse om man kom orakad, och var man 2 minuter sen mer en två gånger på en månad blev man kallad till chefen. Var det bättre förr?
Skicka en kommentar