Mer om barnen

Tack för era kommenterer till mitt inlägg om mina döttrar!

En kompis sa till mig strax innan jag skulle bli pappa för första gången att "Du kommer uppleva lycka och stolthet som du inte trodde var möjlig, men du kommer också bli jävligt förbannad."

Det var huvudet på spiken, tycker jag. Mina barn ger mig så mycket lycka och gör mig så stolt, men de kan också göra mig heligt förbannad.

Idag har 2-åringen och jag haft det så mysigt tillsammans. Vi har bakat bröd ihop, promenerat och klippt hundklor. Hon bad om att vi skulle ta ut en orm så hon kunde få känna på den och då tog vi ut smyckesnoken en stund. Jag har fascinerats av hur stor hon har blivit och hur hennes språk utvecklats.

Sedan har vi haft en konflikt i samband med att vi skulle gå ut. Hon tyckte att det räckte med en tunn jacka, fastän termometern stod på ett par grader under nollstrecket. Inga argument bet. Dessutom hade hon rotat fram ett par *trumvirvel* sandaler. De dög alldeles utmärkt för en promenad med hunden.
"Du kommer att frysa", försökte jag. "Jaha, då får jag gå själv då", var dagens tomma hot. Hon låg kvar på golvet och verkade inte bry sig.
Till sist lyckades jag prata på henne overallen och vinterstövlarna, dvs med pladder som distraherade henne de sekunder jag behövde. Under den konflikten hann jag både att först bli frustrerad och sedan arg.

Nu var jag just inne och tittade på dem. 5-åringen skruvade oroligt på sig. Hon verkade drömma något. Bekymrar sig för saker och ting precis som hennes pappa?
2-åringen låg på sitt vanliga vis: På rygg med båda händerna under huvudet. Coola tjejen...

Mina flickor… ständiga källor till frustration och GLÄDJE!