Mina döttrar

Dagen börjar inte bra. Jag vaknar och känner mig så hemskans trött och vill bara sova vidare. Istället stapplar jag upp och väcker döttrarna.

– God morgon, nu ska vi upp så att jag kan ta er till dagis!

2-åringen gnäller och 5-åringen morrar. Sedan följer en hård kamp.

På något vis får jag upp dem ur sängarna. 2-åringen får en ny blöja, men när det är dags att sätta på kläder så brister det för henne. Hon blir vansinnig och samarbetar inte det minsta. Hon är stel som en pinne ena stunden för att sedan bli alldeles lealös. Hon bjuder på örongodis i form av skrik och gnäll blandat med höga NEJ-rop.

5-åringen vill inte vara sämre (eller bättre) utan står och surar över kläderna som jag har lagt fram. Hon ska ju ha den där rosa blusen som hon hade igår.

– Glöm det! Den är lortig, säger jag medan jag kränger på ett par byxor på en vilt sprattlande 2-åring.

5-åringen ger sig inte så lätt utan punktmarkerar mig och matar mig med argument för att rosa smutsblus ska på istället för skinande ren blå blus med blomma.
Till sist ger hon sig faktiskt men orerar hela tiden om hur fruktansvärt ful den blå blusen är och hur ful hon kommer att vara hela dagen i den.

Med stor dos tålamod krånglar jag på 2-åringen overallen. 5-åringen får på sig sin själv men är fruktansvärt trumpen och muttrar surt.
Sedan kommer jag ihåg:

- Tänderna. Jag har glömt deras tänder!

2-åringen ligger raklång över mina knän, när jag sticker in tandborsten i hennes mun. Lyckligtvis skriker hon fortfarande vilket gör det förhållandevis lätt att borsta hennes tänder. Det är sällan hon gapar så fint annars för tandborsten.

När båda illbattingarna sitter fastspända i bilen andas jag ut med en djup suck.

Under den korta redan till dagis försöker jag pigga upp dem med lite sång och roliga ramsor. 2-åringen har slutat att gnälla men det är isande tyst, trots mina försök att få igång allsång och konversation.

Det är en stukad pappa med två sura döttrar som kommer in på dagis, men då händer något plötsligt. Jag känner det när jag hjälper dem av med kläderna; vi är vänner igen. Vad som än gjorde deras morgon så jobbig, trötthet eller någon sorts allmän olust, är nu borta.
När jag sedan sätter mig på golvet för att säga hej och försöka stjäla mig en kram och kanske en puss, så lutar sig 5-åringen fram och viskar i mitt öra:

- Pappa, jag älskar dig!

2-åringen böjer sig också fram och viskar

- Pappa, jag älskar dig!

När jag går förbi vinkfönstret så står de båda där och vinkar så häftigt att händerna är liksom dimmiga.

Jag sätter mig i bilen och vet att detta kommer jag att leva på hela dagen.