Barncancerfonden

Tyskungen, eller Klaus som han egentligen heter, har skrivit ett fint och angeläget inlägg om människor som stod honom nära som checkade ut alldeles för tidigt pga sjukdom. Man kan buda på en dator som han vunnit i Blogg-SM och han skänker sedan pengarna till hjärt/lungfonden och barncancerfonden.

Själv har jag just skänkt 200 kr till Barncancerfonden. Det gjordes lätt via den här länken.
Vi bloggare kan ju mer än att skriva navelskådande inlägg och protestera mot FRA-lagen. Vi kan ta fram plånboken också! Om vi alla hjälps åt så kommer kanske färre småttingar att drabbas av cancer i framtiden.

Här är förresten länken till Hjärt-Lungfonden också.

Min fredag

Jag blir er fylleinlägget skyldig. Istället kommer här en redogörelse för min fredag i bild.

Jag startade dagen med att skriva mitt blogginlägg om mitt jobbproblem.

Sedan var det dags att sätta sig i bilen för att åka in till Kungälv för att handla.

Min resemusik blev senaste släppet från Porcupine Tree.

Kungälv är väl en ok by. Tyvärr ligger de vackraste husen i den delen av staden som man sällan besöker.

Jag handlar oftast på Ica Maxi. Det är en opersonlig affär, där jag efter ett år fortfarande inte lärt mig att hitta. Det finns en Willys på orten också. Den kan jag rekommendera till dem som gillar en smått klaustrofobisk känsla när man handlar. Gillar man att lyssna på gräl mellan kassörskor och kunder är Willys ett bra ställe också.
Jag handlar som sagt oftast på Ica Maxi.

Här är ett par middagsförslag till er som har gäster som ni helst inte vill att de kommer tillbaka:

Sedan blev det bråttom och jag körde in i McDonalds drive-in. Jag ångrar mig alltid efteråt. Att äta McDonalds mat är som att … ja, äta riktigt tråkig mat. Jag borde kanske ha tagit den där pölsan i alla fall?

Snabbt hem igen för att slafsa i mig maten och ta ut hunden. Detta är vägen som jag oftast tar med vovven på promenad.

Därefter tog jag bussen in till Göteborg. I Nordstan har man haft julpyntet upp i en månad redan. Varför???

Detta är uppgången till kontoret, där jag arbetar.

Här är min arbetsplats. Jag fick löst problemet. Glad kollega påstod att jag var hennes nya favorit. Hej hopp!

Sedan promenerade jag ett par hundra meter till konsultkontoret dit jag var bjuden på After Work. Göteborg hade blivit julpimpat. Synd bara att vädergudarna inte hade fattat galoppen. Regnet strilade ner.

Jag satte mig tillsammans med en tidigare kollega från Företaget. Vi drog lite skvaller för varandra om gemensamma bekanta. Allt prat gjorde att man blev väldigt torr i halsen. Tur att det fanns öl!

Någon vänlig själ hade riggat ett Playstation vid storbilds-TV:n. När jag väl testade så visade sig det inte vara någon fördel att kunna spela riktig gitarr. Att vara spik nykter kan nog vara en fördel. Jag ska pröva det någon gång.

Det bjöds på mat också, förresten. Det var någon sorts medelhavsbuffé och det smakade mums.

På bussen hem kände jag mig glad och positiv. Konstigt nog blev bilden ett negativ. Jag ser ut lite som roboten i I robot.


En glad liten trall på promenixen sista biten hem.

Gör om och gör rätt!

Som ni kanske minns så är mitt nya uppdrag på ett företag i finanssektorn.
På måndag morgon ska en försändelse gå iväg till en större grupp människor som av anledningen betalningssvårigheter ska få en liten påminnelse av Firman.
Ärendet att från databasen göra det urvalet av ”lyckliga” mottagare av dessa försändelser hamnade på mitt skrivbord.
Under mina timmar på jobbet igår fixade jag fram kodraderna, testkörde på en urvalsgrupp och konstaterade att det funkade! Hurra!
Beställaren kom förbi för att kolla hur det gick och fick ett självsäkert tummen upp av mig: "Imorgon knyter vi ihop säcken!"

Man ska ju egentligen inte göra så, men dum som jag var gjorde jag det i alla fall, dvs kollade en sista gång innan jag skulle gå hem. Den här gången testkörde jag mot hela databasen. Inte en siffra stämde.
Varför gjorde jag det? Nu har jag ju haft ågren igår kväll, inatt och idag på morgonen. Dumt gjort av mig.

Nu ska jag strax åka in till jobbet och då gäller det att jag fixar detta.

Ikväll så är det after-work på mitt konsultkontor. Det har utlovats öl och tilltugg. Jag kommer alltså få tillfälle att tröstöla eller segeröla beroende på hur jag löser mitt problem under eftermiddagen.
Jag återkommer med en rapport (läs fylleinlägg).

Ha en trevlig fredag!

Across the Universe

Heja Linda du är bäst! Hurra och grattis till dig!

Visst var det Beatles Across the Universe.
Så här låter den:


Stilpoäng går till Ö-Helena för att hon hörde att det skulle föreställa sitar.
Sitaren ligger i bakgrunden och ger hela anrättningen en österländsk touch. Det är en vanlig akustisk gitarr, spelad av Lennon, som inleder sången.
Låten skrevs av Lennon strax innan killarna åkte till Indien och mediterade. Allra mest tagen av Indien blev George Harrison som därefter knappt kunde skriva en sång utan att Krishna nämndes i texten. En inte alltför vågad gissning är väl därför att det är han som spelar sitar här. En annan inte alltför vågad gissning är att man var lätt pårökta när Across the Universe spelades in. Det är liksom en känsla som jag får …

Gitarren som jag använde i detta klippet är en Line 6 Variax som modulerar en massa olika gitarrmodeller (plus även banjo och just sitar).

Min Variax
















Bonuslänk: 10cc spelar Across the Universe och Paperback Writer

Gissa låten 5

Som sist vill jag veta titel och artist. Övrig info kan komma att belönas med stilpoäng. Man får gärna berätta minnen kring sången i fråga om man har några. Måste bäste (och snabbaste) bloggläsare vinna!

En sak till: Vad är det för instrument som gitarristens Variax Line 6 modulerar?

Tävling snart

Nej, vet ni vad? Nu är det dags för tävling igen!

Imorgon kväll 19.30 så ska gitarristen plinka lite på sin gitarr för er. Som vanligt ska ni gissa låten.

Den här bilden har inget med tävlingen att göra men den är rolig.


Nu ska jag dricka kaffe. Puss på er.

Mer om barnen

Tack för era kommenterer till mitt inlägg om mina döttrar!

En kompis sa till mig strax innan jag skulle bli pappa för första gången att "Du kommer uppleva lycka och stolthet som du inte trodde var möjlig, men du kommer också bli jävligt förbannad."

Det var huvudet på spiken, tycker jag. Mina barn ger mig så mycket lycka och gör mig så stolt, men de kan också göra mig heligt förbannad.

Idag har 2-åringen och jag haft det så mysigt tillsammans. Vi har bakat bröd ihop, promenerat och klippt hundklor. Hon bad om att vi skulle ta ut en orm så hon kunde få känna på den och då tog vi ut smyckesnoken en stund. Jag har fascinerats av hur stor hon har blivit och hur hennes språk utvecklats.

Sedan har vi haft en konflikt i samband med att vi skulle gå ut. Hon tyckte att det räckte med en tunn jacka, fastän termometern stod på ett par grader under nollstrecket. Inga argument bet. Dessutom hade hon rotat fram ett par *trumvirvel* sandaler. De dög alldeles utmärkt för en promenad med hunden.
"Du kommer att frysa", försökte jag. "Jaha, då får jag gå själv då", var dagens tomma hot. Hon låg kvar på golvet och verkade inte bry sig.
Till sist lyckades jag prata på henne overallen och vinterstövlarna, dvs med pladder som distraherade henne de sekunder jag behövde. Under den konflikten hann jag både att först bli frustrerad och sedan arg.

Nu var jag just inne och tittade på dem. 5-åringen skruvade oroligt på sig. Hon verkade drömma något. Bekymrar sig för saker och ting precis som hennes pappa?
2-åringen låg på sitt vanliga vis: På rygg med båda händerna under huvudet. Coola tjejen...

Mina flickor… ständiga källor till frustration och GLÄDJE!

Sweden Rock Festival 2009 (Uppdaterat)

Med mycket stor sannolikhet kommer jag att åka till Sweden Rock Festival i början av juni 2009. Ikväll presenteras de första banden. Nu strax efter 22 så har följande band annonserats:

Torch
Bullet
Stormzone
The Tubes
Enforcer
Soilwork
Seventh Wonder
Forbidden
The Outlaws
Riot
Uriah Heep
Europe
Blackfoot
Amon Amararth
Lita Ford
Hammerfall
... och

MARILLION ! ! !

Hurra!!!

Jag kan inte säga att jag känner mig speciellt upphetsad så långt. The Tubes är jag lite nyfiken på. Uriah Heep har jag sett en gång och var hyggligt imponerad efteråt. Europe är rena kräkmedlet…
Men Marillion! Hurra!!!

Uppdaterat: Efter läggdags annonserades bl.a:

Dream Theater (Skoj! Visserligen var dom väldigt tråkiga live sist jag såg dom men, dom gör ju intressant musik så det finns hopp.)

Motörhead (Motörhead är ju alltid Motörhead ...)

Black Sabbath (eller Heaven & Hell som dom kallar sig när Dio sjunger istället för Ozzy. Jätteroligt! Dom var jättebra på SRF 2007.)

Är det förresten någon av er som ska åka på festivalen?

Mina döttrar

Dagen börjar inte bra. Jag vaknar och känner mig så hemskans trött och vill bara sova vidare. Istället stapplar jag upp och väcker döttrarna.

– God morgon, nu ska vi upp så att jag kan ta er till dagis!

2-åringen gnäller och 5-åringen morrar. Sedan följer en hård kamp.

På något vis får jag upp dem ur sängarna. 2-åringen får en ny blöja, men när det är dags att sätta på kläder så brister det för henne. Hon blir vansinnig och samarbetar inte det minsta. Hon är stel som en pinne ena stunden för att sedan bli alldeles lealös. Hon bjuder på örongodis i form av skrik och gnäll blandat med höga NEJ-rop.

5-åringen vill inte vara sämre (eller bättre) utan står och surar över kläderna som jag har lagt fram. Hon ska ju ha den där rosa blusen som hon hade igår.

– Glöm det! Den är lortig, säger jag medan jag kränger på ett par byxor på en vilt sprattlande 2-åring.

5-åringen ger sig inte så lätt utan punktmarkerar mig och matar mig med argument för att rosa smutsblus ska på istället för skinande ren blå blus med blomma.
Till sist ger hon sig faktiskt men orerar hela tiden om hur fruktansvärt ful den blå blusen är och hur ful hon kommer att vara hela dagen i den.

Med stor dos tålamod krånglar jag på 2-åringen overallen. 5-åringen får på sig sin själv men är fruktansvärt trumpen och muttrar surt.
Sedan kommer jag ihåg:

- Tänderna. Jag har glömt deras tänder!

2-åringen ligger raklång över mina knän, när jag sticker in tandborsten i hennes mun. Lyckligtvis skriker hon fortfarande vilket gör det förhållandevis lätt att borsta hennes tänder. Det är sällan hon gapar så fint annars för tandborsten.

När båda illbattingarna sitter fastspända i bilen andas jag ut med en djup suck.

Under den korta redan till dagis försöker jag pigga upp dem med lite sång och roliga ramsor. 2-åringen har slutat att gnälla men det är isande tyst, trots mina försök att få igång allsång och konversation.

Det är en stukad pappa med två sura döttrar som kommer in på dagis, men då händer något plötsligt. Jag känner det när jag hjälper dem av med kläderna; vi är vänner igen. Vad som än gjorde deras morgon så jobbig, trötthet eller någon sorts allmän olust, är nu borta.
När jag sedan sätter mig på golvet för att säga hej och försöka stjäla mig en kram och kanske en puss, så lutar sig 5-åringen fram och viskar i mitt öra:

- Pappa, jag älskar dig!

2-åringen böjer sig också fram och viskar

- Pappa, jag älskar dig!

När jag går förbi vinkfönstret så står de båda där och vinkar så häftigt att händerna är liksom dimmiga.

Jag sätter mig i bilen och vet att detta kommer jag att leva på hela dagen.

Råttor i källaren!

Ja, det är faktiskt sant. Jag har råttor i källaren. Det hade jag inte väntat mig. Jag var där nere för att leta efter något annat när jag fick syn på dem; i en påse i frysboxen. Uppenbarligen hade jag tänkt ett par månader i förväg på reptilmässan i Kristianstad och köpt både mellanstora och fullvuxna.

Min nya orm tog två upptinade råttor på raken nu ikväll. Den andra lät bli eftersom den ska ömsa snart. (Då äter de sällan, fast jag hade en kobra en gång som alltid åt. Det var tacksamt, eftersom eventuell överbliven ormmat slängdes in i hennes terrarium och försvann. Jag fick till och med henne att äta fiskfilé uppskuren i sväljvänliga bitar. I övrigt var det en mycket otacksam orm, som alltid högg efter husse.)

En av mina smyckesnokar äter en liten mus

Ett senkommet tillfrisknande

I huset där jag bodde tidigare bodde två äldre herrar i en lägenhet. De gick bland oss andra under epitetet gossarna. I en annan lägenhet bodde de två kvinnorna i 40-årsåldern, som alltid vinkade till mig och barnen när de susade förbi oss på sina cyklar.
Sedan så var det Edvard på sjätte våningen i mittenuppgången. Edvard var en man i övre medelåldern. Edvard gillade att då och då klä ut sig till kvinna. Kom inte och säg att vi inte var en modern bostadsrättsförening!
Med sina modiga 190 cm över havet så var han minst sagt en imponerande kvinna de gånger då det begav sig.

Nu har han blivit friskförklarad, eller är på väg i alla fall. Vid årsskiftet kommer transor inte längre betraktas som sjuka. Detta har den nådiga Socialstyrelsen beslutat. Skulle han välja att söka för detta så har han alltså några veckor på sig. Jag undrar just vad behandlingen skulle bestå i. Terapi? Medicinering?

Ni som gillar lite hårdare tag i sängen, dvs s/m har nu också bara några veckor på er att bli friska med landstingets hjälp. Därefter får ni bota er själva.

Fast jag tror inte att speciellt många är så intresserade av att bli "friska". Man är som man är och det är inget man själv väljer eller kan/vill välja bort.

Själv hade jag ingen aning om att det var "sjukt" att klä sig i kvinnokläder. Jag har aldrig själv känt någon längtan, men om någon annan gör det så varsågod.
Det finns en skåning, vars namn jag inte kommer ihåg just nu, som reser runt, i syfte att öka kunskapen i htb-frågor, och berättar om att han ett par dagar i månaden måste bära kvinnokläder för att må bra. Hans fru och alla på hans arbetsplats är införstådda med det. Det lär vara en föreläsning med värme och många skratt.

2009 är alltså året då man i Sverige inte betraktas som sjuk längre om man är transa. Varför tog det så lång tid att komma fram till det?
Varför var det först 1979 som homosexuella friskförklarades?

Hur som, vi ska alla få leva våra liv som vi själva önskar, och vi är alla vackra!

Prinsessan Lilian bloggar 14

You all know what happened three months ago. I took a fall in my home, Villa Solbacka, was rushed to the hospital and the doctors had a go at my hip.
Prior to being put to sleep I had written down what I wanted to enjoy after surgery; just a humble list of things I thought I deserved:

Case of good old British lager
One bottle of Champagne + ice-bucket
Oysters. Loads of them
Lost DVD-box (First season). I never cared for the subsequent seasons. Things got a bit out of hands, didn't they?
Packet of fags

When I fell asleep my hip was dislocated but when I woke up again I felt disorientated. (Sounds like the lyrics to a song, doesn’t it?)
Anyway, I could hear the girls’ voices when I opened my eyes. Gretchen, Dorothy and Sheila were all laughing and clearly having a good time. It was just a plain Thursday afternoon. What were they so bloody happy about?
I raised my head a bit only to see them drinking Champagne - my Champagne.

- Oi! Hands off my Bollinger, you bastards!

They shrieked of laughter and helped themselves to a new round.

- All right then, I tried. Give us a drink for Christ sake!

- Sorry luv, you can’t have any. Doctors’ order.

Somehow their face expressions didn’t tell the story of three friends who felt sorry for me. They just kept on drinking and talking dirty to the male nurse who was supposed to look after me, not flirting with those old bags.

Gretchen lit a cigarette.

- Stop that, will you! This is a hospital. You can’t smoke in here.

- No worries, Lil. This is a private hospital and you’ve got a private room.

- Sweet, give us a fag then!

- Sorry luv, you can’t have any. Doctors’ order.

I told them to sod off but they couldn’t care less.

- Oh crap, I said and went back to sleep.

Two miserable weeks I had to spend there before being sent home. I was good to be back at my own place. I guess you wonder what I’ve been up to. I’ve just relaxed. I’ve leaned back and let my staff take care of everything, just like I’ve always done. I’m a princess, you know.

I’ve done some reading, I’ve had some Champagne, I’ve done some thinking and I’ve watched some TV.
Have you got Animal Planet at your places? It’s a bloody marvellous channel! The have programs whith animals humping. No seriously, I'm telling the truth!
And I’ll tell you another thing: They’ve got kangaroos in Australia! I’m not pulling your leg, they’ve got kangaroos there – the real deal! I mean, we’ve all seen them at the zoo but in Oz the roam freely.
I was amazed. You think you know it all, and then WHAM – you learn something new.
By the way, kangaroos are not reptiles; they’re marsupinals marziponials macedonians.


A couple of weeks ago Carl Philip inherited a mansion in Sörmland, a flat at Lidingö, some paintings and shares. All in all it was worth some 18 million kr. Article here.
This generous man met Carl Philip in the 90s when they both worked on a boat. Like many other… gentlemen, he grew really fond of the Prince and ended up making a few adjustments in his will.
You know, he could have given everything to the Red Cross that could’ve helped starving people in Africa, but he gave it all the Carl Philip! What a brilliant guy!

You see, we’re royal and we should have everything that’s coming our way.

And remember, I’m a princess and what I say goes. All right?

Luv,

Lil

Första gången

Jag har få bra idéer om vad jag vill blogga om just nu. Därför är det extra tacksamt när Lady Stalker uppmanar mig att skriva om första gången…


Första gången jag ...

1. ... åt tacos: För er som levt i förhoppningen om att jag ska med fantastisk detaljrikedom berätta om hur detta gick till, måste jag säga: "Tyvärr, jag minns inte."
Jag minns inte om det var i vänners goda lag eller kanske i ovänners mindre goda lag. Jag minns inte om jag tog av den starka såsen som väl egentligen inte är så förtvivlat stark. En mexare hade antagligen låtit mustaschen sloka i moll. Jag minns inte om jag kände mig lite osäker i magen dagen efter.
Dock äter jag fortfarande tacos med förtjusning.
Bonusinfo: En kär vän, tillika läsare av denna blogg, uttalar tacos [ta:kåås]. Det låter så gulligt.

2. ... körde bil: Det var på mitt första sommarjobb. Det fanns en tjänstebil som de med körkort kunde nyttja. En sen kväll tyckte en jobbarkompis att jag skulle testa att köra bil så vi tog en ryckig tur med Opeln, men inom inhägnat område, ska jag tillägga innan ni blir alldeles till er.
Bonusinfo: Sedan tog jag en tur på egen hand några kvällar senare. Det gick inte alls lika bra som på premiärturen; liksom trögt och eländigt. Efter tio minuters seg körning upptäckte jag att jag hade glömt att släppa upp handbromsen.

3. ... sov i tält: Det kan ha varit när min mamma tog med sin syster, min bror och mig till Danmark på campingsemester någon gång på sent 70-tal. Vi var på Legoland bl.a.
Bonusinfo: Moster var iväg på ett kuttrasju med campingchefen.

4. ... drack alkohol: Sent. Hade otrolig respekt för alkohol. Det kan ha varit på någon fest när jag var 17. Om jag inte minns fel så var det något sött dessertvin.
Bonusinfo: Jag tror att jag var 19 när jag kalvade för första gången pga en beklaglig överservering.

5. ... fick ett jobb: När jag var 14 fick jag giget på Stora Teatern i Göteborg som gatubarn i La Boheme. Samtidigt hade jag ett extrajobb som reklamutdelare. Gissa vilket av de två jobben som jag hatade.

6. ... stod på en scen: Det var nog i någon skolpjäs.
Bonusinfo: Jag gillar att stå på scen.

7. ... svimmade: Har aldrig hänt. Jag har blivit snurrig några gånger i samband med blodprov, men klarat av att hålla mig vid medvetande.

8. ... svarade på en fånig enkät: Detta var den första. Jag känner mig så levande!

Den där musen

Jag hör från ett angränsande rum hur döttrarna diskuterar morgonens utbud på Bolibompa. Tydligen är det en film med Disneys storörade mus.

5-åringen: Titta! Det är Musse Pigg. Du gillar ju Musse Pigg.
2-åringen: Ja, jag gillar Pisse Pigg!

Så trist livet hade varit utan de små änglarna i pyjamas.

Coca-Cola - Det hjälper inte att kleta läppstift på en gris.

När jag var barn så talades det om Coca-Cola som djävulens påfund. Eller i alla fall talades det om drycken som Gud glömde (eller gömde). Eller var det kanske drycken som man skulle undvika att dricka, eftersom om man lade tänder i ett glas så skulle dessa vara upplösta morgonen därpå. Cola-fen skulle komma och fräta bort dem.

Det var då på 70-talet som någon marknadsstrateg på Coca-Cola Company borde ha vaknat. Man borde ha ryckt ut med allt man hade:

Coca-Cola är nyttigt.
Coca-Cola ger rena, vita, friska tänder
USA vann Vietnamkriget.
Gud drack Coca-Cola när han skapade jorden.
The South will rise again!

Istället satt man lugnt på sina amerikanska, feta ändor och lät oss skandinaver tro att man kunde lika gärna slå ut sina tänder med en hammare som att dricka Coca-Cola.

-Ge mig Cola, kvinna!

Nu, 30 år senare, har man vaknat. Kanske har man insett att vi som då var barn nu har egna barn, och förlorade man vår generation så baske mig tänker man inte förlora nästa!

5-åringen har beställt Coca-Cola till fredagsmyset. När jag ska hälla upp den bruna drycken åt henne och hennes lillasyster så får jag syn på en ny text på flaskan:

Utan tillsatta konserveringsmedel. Utan konstgjorda smakämnen. Sedan 1886.

Den textraden borde någon ha kört genom MS Words grammatikkontroll. En mening ska ha ett verb för att vara fullständig. Det är väl marknadsföringsspråk men inte ens någon som blev avlad på en reklambyrå och kanske till och med föddes inne på en reklambyrå mellan ett ljusbord och en scanner, kan väl tycka att meningen "Sedan 1886." har ett existensberättigande? Jag anar svagt hur min svensklärare från högstadiet rister oroligt i sin grav.

Låt oss titta på budskapet. Det finns inga tillsatta konserveringsmedel och man har rört ihop denna läsk utan att slänga med några konstgjorda smakämnen.
Så lättad jag känner mig! Här har jag gått omkring och trott att det är onyttiga ingredienser i Coca-Cola, och så visar det sig att det är rena hälsodrycken.
Varför går man inte lite längre? Kan man inte sätta dit ett nyckelhål också? Går det att få en svanmärkning? Kan någon imam intyga att det är en halal-producerad dryck?

Sedan så kommer jag ihåg. Både på det plyschinklädda 70-talet och idag innehåller ett glas Coca-Cola nog med socker för att orsaka en stunds hyperaktivitet hos vilket barn som helst.

Tack för det … not!

Won’t get fooled again?

Det är lagom när ytterkläderna ska på som 5-åringen säger: "Pappa, jag mår inte riktigt bra."
När jag frågar vad problemet är så säger hon: "Magen, det gör liksom lite ont och så mår jag illa." För att understryka allvaret så tillägger hon: "Och halsen – jag har ont i halsen."

Vis av bluffen som hon drog i våras så lutar jag mig fram och ger henne en puss på pannan, (Det är så jag snabbkollar hennes temp), och minsann känns hon inte lite varm.
Jag kapitulerar, ringer till dagis och meddelar att vi inte kommer och ringer till jobbet för att tala om att jag är hemma med sjukt barn.

Jag plockar fram frukost åt 2-åringen och mig. Mest för sakens skull så frågar jag 5-åringen om hon vill ha något. Istället för det väntade nejet kommer en stor och ingående frukostbeställning och sedan äter hon som en häst.
Efter maten busar hon runt ordentligt med lillasyster och jag känner mig duktigt blåst - igen. Jag påminner henne om den svåra sjukdomen som plågat henne tidigare på morgonen. Hon tar hela 30 minuters paus från lekandet för att ligga på soffan med ett lätt plågat ansiktsuttryck. Sedan kan hon inte hålla sig längre utan lekar vidare.

Till lunch äter hon fler plättar än jag och sedan efter en kort stunds dvd-tittande är det dags att leka tafatt med 2-åringen.

Har jag lärt mig något nu? Jag hoppas det.


Här är the Who med Won’t get fooled again.

Jag minns var jag var när Bambis mamma dödades

Jag tittar in från min tillfälliga bloggexil för att hoppa på Comvidares katastrofminnen:

Jag minns var jag var när...

...jag hörde att Anna Lind mördats?
Jag hörde att hon blivit attackerad inne på NK på radion på eftermiddagen. Först trodde man inte att det var så allvarligt, och så dog hon senare på natten. Ofattbart.
Nu sitter sossarna där med Mona. Ofattbart.

...jag hörde att flygplan hade kraschat in i Twin Towers?
Slog på radion nyss hemkommen efter en föreläsning. Ett flygplan hade flugit in i ett av tornen. Man trodde att det kunde handla om en terroristattack…

...jag hörde om Princess Di's olycka?
Satt på bussen okristligt tidigt på morgonen på väg till mitt dåvarande arbete. Chaffisen hade på radion. Det verkade handla om Prinsessan Diana men jag fick inte ihop detaljerna.
När jag kom fram till jobbet så fick jag hela storyn.

...jag hörde att Olof Palme mördats?
Jag var på skidweekend i Sunne. Radion (alltid radion) stod på men det var något konstigt med det som sades. ”Jag tror att det har hänt en stor olycka eller något” sa mamma.
Jo, så var det ju.

Brist på tid och inspiration

Hej på er!

Jag har mycket att göra och har lite tid för bloggande.
Idag kom nya terrarier och nya ormar. Möblerar om för att allt ska få plats.

Har inte heller så mycket som jag känner för att skriva om nu. Ska försöka göra någon sorts omstart om ett par dagar eller så.

Till dess; ha det bra!

Mycket nu

Jag sitter på jobbet och har mycket att göra. Har inte så mycket inspiration just nu heller så det blir inga "putslustiga" inlägg.
Är ni intresserade av internationell politik i största allmänhet och konflikten mellan Israel och Palestina i synnerhet, så kan ni kolla i kommentarfältet i mitt förra inlägg. Där har Jonas och jag svårt att komma överens.

No more Bush!

USA har valt en ny president.

Jag hoppas att med Obama i Vita Huset att USA kan växla in på en annan väg. Dels måste de ju komma tillrätta med sin stapplande ekonomi och dels måste de ta tag i sin katastrofala attityd till resten av världen.
De har två krig, som de måste avsluta på något vis. Oklart hur bara. De har att en gång för alla sätta ner foten i Israel-Palestina-konflikten, och tvinga parterna (eller snarare tvinga Israel) att seriöst gå in för en tvåstatslösning. Kan USA ta rollen som opartisk medlare i den konflikten skulle det förbättra deras anseende i hela Mellanöstern.


Det finns krafter i USA, speciellt inom försvaret och inte minst i försvarsindustrin, som anser att man måste utkämpa åtminstone ett krig varje decennium. Gör man inte det kommer det att väckas krav på nedrustning, vilket skulle innebära minskade vinster för dem som tillverkar krigsmateriel och förlorade jobbfällen. Försvarsindustrin och försvaret sysselsätter flera miljoner människor i USA. För dem är det ”viktigt” att det finns fiender som hotar USA.

Är Obama rätt man för detta. Det är naturligtvis för tidigt att säga, men det kan väl inte gå sämre än med Bush? Det kan inte det va?

Jag fick det här skickat i ett mail igår. Det är roligt så jag delar med mig!




One sunny day in 2009 an old man approached the White House from across Pennsylvania Avenue, where he'd been sitting on a park bench. He spoke to the U.S. Marine standing guard and said, 'I would like to go in and meet with President Bush.'

The Marine looked at the man and said, 'Sir, Mr. Bush is no longer president and no longer resides here.'

The old man said, 'Okay' and walked away.

The following day, the same man approached the White House and said to the same Marine, 'I would like to go in and meet with President Bush.'

The Marine again told the man, 'Sir, as I said yesterday, Mr. Bush is no longer president and no longer resides here.'

The man thanked him and, again, just walked away.

The third day, the same man approached the White House and spoke to the very same U. S. Marine, saying 'I would like to go in and meet with President Bush.'

The Marine, understandably agitated at this point, looked at the man and said, 'Sir, this is the third day in a row you have been here asking to speak to Mr. Bush. I've told you already that Mr. Bush is no longer the president and no longer resides here. Don't you understand?'

The old man looked at the Marine and said, 'Oh, I understand. I just love hearing it.'

The Marine snapped to attention, saluted, and said, 'See you tomorrow, Sir!'

Det började med en skakning på nedre däck

När jag köpte min första bil 2004 var min inställning att jag aldrig skulle sätta mig i en bil, som jag själv hade bytt däck på. När det var dags för första däckbytet så blev det ett missförstånd om när däckfirman skulle ha öppet, så det slutade med att styvfar och jag bytte. Tänk, det var ju inte så svårt.

Därefter åkte till honom och mamma var gång det var dags för sommar- eller vinterdäck. De däcken som inte satt på bilen förvarades där, så givetvis passade det bra att göra bytet där också.

När vi flyttade till hus för ett år sedan tog jag däcken med mig och i våras genomförde jag det första bytet i egna garaget! Jag hade en ny domkraft och en ordentlig bultdragare med massor av hävstångskraft. Gissa om jag kände mig som kung resten av den dagen efter att ha bytt till sommardäck på båda bilarna. Killen hela dagen, liksom…

Jag hade nog inte sträckt så på mig, om jag hade vetat vad jag hade gjort.

I förra veckan skulle succén upprepas. Den lilla bilen fixade jag lätt. Sedan var det stopp. Man kan säga att jag gick in i däckväggen; att jag gick i däck.
På den stora bilen hade jag dragit åt skruvarna något alldeles enormt. Speciellt låsmuttern gav mig problem och när jag kom till det andra hjulet så var den så gott som obrukbar. Jag kunde helt enkelt inte få ut den skruven. Det kändes väldigt snopet att behöva plocka av det vinterdäcket som redan satt på och dra på sommardäcket igen.

Igår åkte jag bort till en däckfirma i närheten. Jag skämdes en del för vad som hänt och hade det inte varit för att andra väntade efter mig, så hade jag nog tagit en promenad för att slippa blickarna, som jag var rädd att jag skulle få.
Det blev en tuff kamp till och med för proffsen. Till sist så stod jag där med de fyra låsmuttrarna i handen och fick en sträng förmaning att aldrig sätta på dom igen.

Däckkille: Då får du inte av dom!
Pseudonaja: Jag lovar att låta bli! Heders!

Bytet kostade 199 kr och för de fyra ersättningsmuttrarna ville de ha 100 kr. Det var värt vartenda öre.

New kid on the block

För en vecka sedan påbörjade jag mitt nya uppdrag. Som jag redan skrivit så är jag numera i finanssektorn. Jag har också nämnt det faktum att det är dresscode på det nya stället. Det var det visserligen också på Företaget, men där var det ingen som brydde sig; inte bland it-folket i alla fall.
Här bryr man sig, fick jag ju redan höra av min chef, när jag skulle iväg på intervju.
När beskedet sedan kom att de ville ha mig som konsult där, så gick jag ut och köpte ytterligare två par ”riktiga” byxor.

På morgonen första dagen jag skulle dit kom jag ner i köket i mina nya kontorskläder. 5-åringen fick ett skrattanfall.

– Men pappa! Så där kan du ju inte gå till jobbet!

Jobbkläder för henne är jeans; ibland i kombination med munkjacka. Det var ju sådan som jag åkte till jobbet i 2,5 år.

Sedan på väg ut till bilen inträffade en smärre katastrof. 2-åringen bestämde sig plötsligt för att det inte var någon bra idé att åka till dagis. Inte ens att sätta sig i bilen var det tal om.
Det var inte superbråttom men tillräckligt bråttom för att jag skulle känna mig stressad. Man vill ju inte komma sent första dagen.
Därför lyfte jag 2-åringen för att bära henne till bilen. Det var ingen bra idé alls. Hon satte nämligen bums en smutsig stövel på mitt vänstra lår; dvs rakt på mina nya här-klär-vi-oss-lite-finare-byxor. Eftersom jag är en lugn och trygg pappa som inte låter små motgångar provocera mig, så ställde jag ner henne på marken och röt: "Dumma, dumma, DUMMA dig!" Ni ska veta att jag kände mig väldigt vuxen då.
Snabbt rusade jag in och fick på mig ett par andra byxor.

Alla går verkligen i strikt klädsel. De flesta killar har kavaj och många har till och med kostym. Tydligen får man gå i jeans på fredagar "om man inte har något kundmöte då, men fortfarande gäller 'hel och ren.'"
Eftersom jag inte ska börja på heltid förrän om ett par veckor så har jag ännu inte sett om folk verkligen kommer i jeans på fredagar. Bäst att kolla så att det verkligen stämmer, så man inte själv dyker upp i jeans.

Vad gäller arbetsuppgifter så är det mesta fortfarande väldigt nytt och aningen diffust. Jag har ännu inte sett någon helhet utan koncentrerat mig på att lösa de uppgifter som jag har fått.

Jag minns en kollega på stället där jag arbetade under en stor del av mitt liv. Hon var gammal i gården. Om man undrade något så var det bara att fråga henne. Det kunde gälla var en viss sak fanns. Det kunde vara en bokningskod för något hotell. Det kunde vara ett telefonnummer som man behövde. Nog 17 visste hon.
Det låg nog en ganska stor trygghet och inte så lite stolthet i att vara en auktoritet. Hon tog nämligen modet till sig och lät sig rekryteras till ett annat jobb på ett annat företag. Hon kom tillbaka efter några månader. Hon klarade inte av att hela tiden behöva fråga sina kollegor. Hon var van vid att vara den som fick svara.

Jag förstår henne ganska bra. Jag saknar Företaget lite nu. Det känns jobbigt att behöva ställa en massa frågor till min kollega. Tänk om han tycker att jag är alldeles för grön. Som konsult har du ju ett outtalat krav på dig att börja leverera bums och vara självgående. Man betalar stora pengar per timme för mina insatser på kontoret.

Jag tänkte när jag gick hem i torsdags att jag skulle behöva en framgång; en liten seger, för att få lite mer självförtroende. Igår kom den lilla segern. Jag lyckades skriva en programsnutt som var smart. Det handlade om att jämföra data i en databas och min lösning kändes ganska snygg. Jag fick lite beröm också och det kändes bra.

Ett passande soundtrack är givetvis One Little Victory med Rush. Draken är cool och Neil Peart är världens bästa trummis.

Ofrivilligt ful i mun

Efter en jordenruntresa 1990 återvände jag till mitt gamla extrajobb. Egentligen var dealen att om man skulle få extratimmar under lågsäsong så var man tvungen att arbeta på högsäsongen innan, dvs sommaren. Just denna sommar hade jag som sagt inte varit hemma. Kanske var det därför som min chef skickade mig till sin chef för någon sorts godkännande.

Jag kom upp på hennes kontor och med kaffemugg i handen fick jag berätta lite om vad jag skulle syssla med i Göteborg den närmaste tiden. (Jag skulle plugga.)
Sedan pratade vi naturligtvis jobb en stund.

När jag sedan, uppenbarligen med en imaginär OK-stämpel i pannan, på väg ut från hennes rum får frågan: "Du drar väl inte iväg på någon långresa snart igen?" så säger jag en av de dummaste saker som jag sagt i jobbsammanhang.

– Nej, nu blir det ingen resning på ett tag!

Om hon hörde vad jag sa så kommenterade hon inte det. Själv hade jag velat dunka huvudet i väggen i hissen på väg därifrån.

Sju år senare var vi båda i Sollefteå för att utbilda folk på ett callcenter. På hotellet tog vi några öl på kvällen och då kände jag till sist att jag vågade fråga om den där resningen. Givetvis hade hon inget som helst minne av min felsägning. Hon skrattade dock och hämtade mer att dricka åt oss.

Sju saker om Pseudonaja

Pseudonaja har blivit utmanad av Lady Stalker, som skriver en rolig blogg, där jag är flitig besökare. Rekommenderas!

Utmaningen lyder som följer:

* Länka till den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.

* Berätta sju saker om dig själv, alldagliga som knasiga.

* Utmana sju stycken bloggare i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.

Hej och hå!

Sju saker om "Pseudonaja", som ni kanske inte visste

1. Jag är 176 cm lång

2. Jag har arbetat som tidningsbud, reklamutdelare, barnskådespelare i operauppsättning, reseförsäljare, internutbildare, svenskalärare för en tysk student, servitör, bartender, översättare och it-konsult. (”Pappa var inte konsul – han var konsult!”)

3. Anser att Bladerunner är den vackraste film som gjorts.

4. Jag läste ekonomi i några år. Big mistake!

5. Jag tappade min första mjölktand när jag var nio år. Den sista drogs ut av tandläkare när jag var 17 år.

6. Jag är sifferblind. Har svårt att komma ihåg telefonnummer och dylikt. Om jag ska skriva upp en nummerföljd, som jag får rabblad för mig, måste jag ofta fråga en gång till. Inte sällan har jag "hört" fel.

7. Jag har fräknar.


Utmaningen skickas vidare till:

Comvidare

Ullah

Mrs. Li

PaljettenQ

Stationsvakt

Linda

Pysseliten

Jag minns er!

Igår kväll kunde jag se genom fönstret hur kyrkogården fylldes av ljus.
Idag är det Alla Helgons Dag; en dag att minnas på. Vi som går med tiden minns dem som har gått ur tiden.
Jag kommer att minnas mina mor- och farföräldrar samt Ulf, som dog i oktober 2007.

Det var den förste av mina kompisar som checkade ut. Tiden går...
Ulf var en glad människa med ett stort hjärta. Tyvärr slutade hans hjärta att slå alldeles för tidigt. Å andra sidan så hann han nog med betydligt mer under sina 50 år än vad en "vanlig" människa hinner på 85 år. Han hann också med att glädja väldigt många under sitt liv, och det är något väldigt fint.
Lustigt att de som var med, då ambulansmännen gav upp hjärt- och lungräddningen, tyckte att det såg ut som Ulf log. Kanske tänkte han på något roligt när han dog. Vi kan väl säga att han gjorde det?

Just nu så är det någon uppe i himlen som skrattar åt något som Ulf just har sagt.