Det är alltid smickrande när det jag skriver får folk att reagera, förhoppningsvis positivt, i stil med någon som skrev: "Jag önskar att jag skrivit det där." Sedan finns det bloggare, som faktiskt skriver det, som de har läst här.
Det hela hade sin upprinnelse i en debattartikel, som Anna Toss gjorde mig uppmärksam på i en vidarelänkning på Facebook. Artikeln var utmärkt skriven; den handlade om det absurda i att tolka allt som står i Bibeln bokstavligt och var upplagd som skriven av en troende som undrar hur han ska bära sig åt för att i 21:a århundradet kunna efterleva påbud om stening och villkoren för ägande av slavar. Smart och elegant skrivet och till stora delar lånat av ett amerikanskt original. Även West Wing (Vita Huset) lät sig inspireras i ett av de bättre avsnitten. (klippet länkade jag till i februari 2009).
Nu var originalet så pass känt att ”stölden” därför får anses som ringa. Dessutom initierade det en debatt som borde hållas igång bara så mycket som det går.
En liten scrollning ner på sidan fick mig däremot att hoppa till ordentligt. Där utan någon som helst källangivningar fanns en artikel om Carsta Löck. Det var mitt två år gamla inlägg om just Carsta Löck komplett med min avscannade bild ur boken om Astrid Lindgrens filmer (Krösa-Maja med cigg) samt fotot på en ung Carsta Löck. Texten var "varsamt" omskriven men hade till stora delar samma uppbyggnad som min ursprungstext med samma information och "lustiga" vändningar.
Det var en ganska uppenbar stöld. Jag blev på en gång smickrad, för ett sorts erkännande var det ju trots allt. Samtidigt blev jag lite putt. Man nallar inte på det viset utan att nämna källa. Just den texten gillade jag att skriva extra mycket och lustigt nog är det inlägget ansvarigt för en stor del av trafiken in på den här bloggen, nu när jag inte skriver så mycket nytt.
Jag beslöt mig ändå att med glimten i ögat lägga en kommentar om att recycling är bra och länka tillbaka till mitt Carsta Löck-inlägg. Jag hade kanske hoppats på en ursäkt och en officiell länk från hans inlägg till mitt. Uppenbarligen var mitt avslöjande alltför pinsamt. Inlägget togs bort utan ett ljud. In too Dieb? (Du måste förstå tyska för att fatta den vitsen)
Jag har inte riktigt fattat det ännu, men på måndag börjar jag arbeta igen. Lustigt nog är det min tidigare arbetsgivare som har gett mig chansen igen. Jag kommer att skickas ut på uppdrag till... ett ställe med många databaser. :)
Åter igen sitter jag och väntar. Jag måste gå till mappen på datorn med alla ansökningar för att se vilket jobb i ordningen, som jag väntar besked om. Det har varit en lång resa och en ganska trist sådan också. Ingen i stil med och när jag klev på tåget visade det sig att just den dagen bjöds alla passerare på gratis champagne. Snarare har det handlat om inställda avgångar, otrevlig personal och tåg som lämnat stationen med mig stående kvar på perrongen.
Jag försöker rannsaka mig själv. Har jag sökt rätt arbeten? Hur beter jag mig på intervjuerna? Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte komma på någon anledning till att det gått så dåligt. Kvar finns otur och dålig timing.
Nu väntar jag alltså på att telefonen ska ringa. Det var sagt att de skulle bestämma sig i torsdags eller senast på fredagen. Det luttrade och cyniska i mig visste att det antagligen skulle dröja en bit in i nästa vecka, och här är vi nu. Jag borde lägga energi och tankekraft på något annat så länge. Ändå stirrar jag på en telefon som inte ringer.
En intervju på OnyxMagasin fångar mitt intresse och får mig sedan att fundera. Dels på hur man reser sig efter att ens partner lämnat en plötsligt och utan en vettig förklaring. Det måste tyda på styrka och livsvilja. Att sedan dessutom lyckas vända allt till något positivt är fantastiskt. Heja Christina! Samtidigt blir jag nyfiken på hans historia. Jag inser att jag aldrig kommer att få reda på hans anledning; det som fick honom att packa väskan.
Det fick mig i sin tur att tänka på att vi ofta hör bara ena sidan. Vi har någon som anförtror sig till oss, och vi köper hans eller hennes sanning som sanningen utan att få tillfälle att ta del av vad partnern har att säga. För tio år sedan hade jag faktiskt möjligheten att få ta del av båda sidorna. Ett par kompisar till mig gick in en kris. Det blev att båda anförtrodde sig till mig och berättade vad som hänt. Jag hörde historier om en människa som var gift med jobbet och en annan som var otrogen. Det berättades om häftiga humörväxlingar som rörde sig i gränslandet av psykisk ohälsa och ett alltför avslappnat förhållande till alkohol. Det talades också om en uppgivenhet och ovilja att göra något för att förbättra förhållandet. Därpå följde en dans som varade i nära ett halvår. De turades nämligen om att dra separationståget. Ena månaden grät han ut mot min axel och ville förlåta och ta tillbaka henne medan hon kände sig trött på hela skiten och helst ville loss. Nästa månad ville hon gå i relationsterapi medan han letade efter lägenhet. Till sist skiljde de faktiskt sig. Det var en ganska lätt separation. Inga barn fanns och hon hittade snabbt en lägenhet. Vad som slog mig när det var över, var hur rätt de båda hade haft. Han var sannerligen ingen lätt människa att leva med. Att hon till sist gav upp och ville separera var helt i sin ordning. Hon var å sin sida heller ingen lätt människa att dela ett liv med. Att han med ett leende till sist gick vidare, var bara naturligt. Hade jag å andra sidan kanske bara hört hans version så hade antagligen avfärdat henne som en skitstövel och vice versa. Det är svårt med relationer. Det är lätt att döma sedan, när det går åt skogen och ofta har man inte hela bilden. Hur gick det för mina kompisar? De lever båda med nya partners och bildat familjer. De verkar mycket lyckliga.
Kolla gärna in OnyxMagasin – nättidningen för dig som inte vill läsa fler bantnings- eller inredningstips. Jag har skrivit en artikel till det aktuella numret och hade med en i "sommartidningen" också.
Jag tycker faktiskt synd om Mona Sahlin. Inte om politikern Mona Sahlin utan om människan Mona Sahlin.
Jag tror helt ärligt att för snart fyra år sedan, när Mona valdes till Socialdemokraternas ledare, skålades det i de borgliga leden. Man visste att sossarna hade valt en partiledare som få egentligen ville ha. Rörelsen hade helst av allt velat väcka liv i Anna Lind, men eftersom det givetvis inte gick så suktade man efter Margot (roligt namn) Wallström, som hade rykte om sig att ha uträttat stordåd i EU-kommissionen. (Det hade hon tydligen inte alls, menade en engelsk journalist, som till skillnad från svenska journalister punktmarkerat kommissionen och EU i största allmänhet, men det är en annan historia.) Wallström ville inte och dessutom ville Göran Persson inte ha henne. Han ville ha Per Nuder, vilket både är roligt och konstigt. Varför vill man välja något som är så suddigt i konturerna att föremålet riskerar att försvinna om det placeras framför en något orolig tapet? Det verkade rörelsen också fråga sig och som en sista knäpp på näsan åt den blivande godspatronen, fnystes det föraktfullt åt den nomineringen.
Historien skulle alltså komma att upprepa sig; Socialdemokraterna valde en ledare som de egentligen inte ville ha, vilket ju lustigt nog hade varit fallet med just Persson, som hade varit tredjehandsvalet med få vänner i partitoppen. Den gången var Mona förstahandsvalet, men tobleronade bort sig. Då gick frågan till en Jan Nygren som ingen minns längre och när han svarat nej så tackade Göran Persson ja efter några dagars tjat.
Nu stod alltså Mona där som partiledare till sist. I Arbetarpressen skrevs krönikor om att det där med Tobleronen väl fick anses som preskriberat, och ingen på andra sidan blockgränsen sade emot. Man visste ju att det fanns mer än några chokladtrianglar, och att det skulle komma en tid då allt skulle dras upp igen.
Jag tänker inte räkna upp allt. Det har andra gjort och meningen med detta inlägg är inte att racka ner ännu mer på henne. Det går dock inte att förvånas över att man ändå vågade välja henne. Någonstans borde väl man ha förstått att man skulle hamna där man nu är? OK, en sak måste ju bara nämnas. Hur kan en person som påstår att det är häftigt att betala skatt strunta/glömma att lämna in sin självdeklaration? Nu har alla de där misstagen; de flesta från en tid då våra årtal började på 19, börjat bubbla upp igen och i och med det ifrågasätts den personliga lämpligheten. Jag minns inte heller att man inför förra valet över huvud taget fokuserade så på person. Nu handlar det mycket om vem vi vill se som statsminister. Inte var det väl så inför valet 2006? Anledningen till detta är att det finns fyra partier till höger om blockgränsen, som tjänar på att påpeka att Mona blir nästa statsminister om alltför många följer sitt hjärta och röstar på Miljöpartiet eller snubblar över från Folkpartiet till Socialdemokraterna. Snälla Mona och snälla socialdemokrater: Mona Sahlin passar inte som partiledare; en lugn trygg figur som ska säga rätt saker vid rätt tidpunkt. Mona är visionär; någon som fungerar perfekt som idéspruta. Visserligen kommer en del konstiga idéer också, men var tionde idé är alldeles lysande och med ett bollplank i partiledningen skulle man antagligen kunna vaska fram det guldet som Mona säkert hade kunna bidra med. Men partiledare…
Som sagt: Jag tycker synd om Mona och det är inte ett sånt där nedlåtande tycka-synd-om utan ett uppriktigt tycka-synd-om denna människa som hamnat i ett läge, där folk står i kö för att pissa på henne. Fattade ni inte att det skulle bli så här? Fattade du inte själv, Mona, att det skulle komma att handla mer om person än om politik. Jag hoppas att det finns någon som kan ta hand om dig, när de gamla gråsossarna stöter kniven i din rygg om några dagar. Om några dagar förresten. De har ju redan börjat.
Dina insatser som politiker får mig att rysa av obehag, men det finns ingen människa inom politiken som jag skulle vilja krama så mycket som Mona Sahlin. Jag hoppas att ditt parti gör ett uselt val, men att du landar mjukt.
Jag surfar runt lite bland bloggkompisar. På en del ställen är det full verksamhet på samma sätt som det var där (och här) 2009. På andra ställen har tåget börjat sakta in. En viss trötthet anas; både i inläggens karaktär och i frekvensen som de publiceras. Slutligen finns bloggarna som dragit sin sista suck; en del med ett tydligt tack och adjö medan andra bara har upphört.
Jag anser mig höra till mittenkategorin; vi som saktar in. Jag frågar mig också allt oftare om jag ska fortsätta. Jag har en känsla av att jag har börjat upprepa mig. Jag skriver sånt som jag redan har skrivit om. Jag använder uttryck som jag nött ut. Det går liksom lite på tomgång. Det ekar lite av rundgång. Jag vill dessutom lägga mer krut på den andra bloggen, vilket skulle ge ännu mindre tid åt Pseudonaja.
Hur är det med er? Har ni slutat och i så fall varför? Är bloggandet en dinosaurie som förvånat konstaterar att det blivit väldigt mycket kallare på sista tiden? Om ni fick väcka en blogg/bloggare till liv igen; vem/vilka skulle ni välja?
Nu när sommar smyger över till att vara höst har jag dragit mig undan i några dagar. Jag finns på Tjörn och sitter för mig själv och skriver, spelar musik och gör vad jag har lust med. Jag tar små promenader med hunden och försöker tänka ljusa, positiva tankar.
Ibland när jag inte nynnar på något, spelar gitarr eller har musik på datorn så är det faktiskt alldeles tyst; en alldeles fantastisk känsla. Jag försöker ladda batterier och sånt.
Vi är uppe tidigt som vanligt; lillpojken och jag. Han är på sitt mest strålande humör. Jag hukar mentalt och vill att det mörka, oroliga ska blåsa över. En vän har kommit ut som deprimerad; någon som jag minst av allt trodde skulle hamna där. Nu kan jag för all del inte påstå att jag känner den här människan på djupet, men han förefaller inte vara "typen". Snarare verkar han lugn och trygg och har också ganska många anledningar att vara det: Fast jobb, söta barn och ett lyckligt äktenskap. Uppenbarligen har den stackaren ändå en del demoner som plågar honom.
I kölvattnet av denna nyhet frågar jag mig själv hur jag mår. Jag tyckte nog att saker och ting fungerade bra fram till mitten av juli. Sedan dess har det gått utför. Det har varit en ganska maklig takt och det var egentligen först igår som jag på allvar frågade mig själv "hur mår du?" Jag svarade något i stil med att det är olika från dag till dag, men det går utför. Samtidigt kan jag ändå se ett slut på utförsbacken; en yttre omständighet som kommer att förändras om ett par veckor. Som det är nu så får jag alldeles för lite av det mesta; för lite sömn och för lite egentid t.ex. När jag summerar en dag; vad jag hunnit med, så är det bara det mest basala och ibland inte ens det. Jag glömmer saker och känner mig dement när tvättmaskinen står där full med kläder, som skulle tvättas. Jag konstaterar att jag hann sitta med en kopp kaffe en kortare stund, men sedan drog allt igång igen. Jag har så mycket som jag skulle vilja göra; läsa böcker, promenera, spela in musik (allt finns där; instrument, inspelningsprogram etc.), skriva på den andra bloggen och åtminstone en enda gång i sommar få ligga en lite längre stund i hängmattan. På kvällarna när jag egentligen skulle hinna med lite sånt, är jag för trött och hamnar i soffan framför tv:n. Hängmattan är för all del ett alternativ, men ett mindre attraktiv sånt då daggen gör den fuktig och inte så skön. Nu är hösten inte långt bort. Folk pratar om hösten och tecknen i vädret och naturen finns där. Jag tycker inte om hösten. Jag vill ha mer sommar. Jag vill ha tillbaka min sommar.
Jag måste få lite roliga saker att tänka på. Jag vill kunna känna mig glad igen. Jag vill ha något att glädjas åt. Det måste komma en förändring snart.
Jag skrev för några månader sedan ganska raljerande om ordensällskap. Nu har det inte burit sig bättre/sämre än att jag fått ett gig hos just ett ordenssällskap. Jovisst, tack vare bloggen, som jag länkar till här intill, är jag inbjuden att hålla ett föredrag om Australien i slutet av september. I dealen ingår att jag pratar och visar bilder i 50 minuter ("absolut max!") och erhåller för detta middag och en slant att ta med hem.
Nu funderar jag dock på om jag behöver anpassa mig till publiken. Det ska man ju egentligen alltid göra, så frågan är mer hur mycket ska jag anpassa mig? Jag tänker mig mina åhörare som en lite mer konservativ del av samhället. Om man ger sig in i detta grupprunk, som enligt mina fördomar ett ordenssällskap är, röstar man antaligen på moderaterna eller KD och får något fuktigt i blick när någon pratar om traditionella värden, familjen, stormaktstiden, gammal mat såsom syltor, grisfötter och fläskkorv, samt FN-tjänstgöring; gärna i Kongo på 60-talet. Just militärer, denna svagt inavlade yrkesgrupp, kommer antagligen vara överrepresenterad, när jag står där och pratar. Mannen som engagerade mig såg ut som en typisk, pensionerad yrkesofficer: Stram i ryggen och en perfekt lagd frisyr. Han talade dessutom forcerat och lät lite som han gav order. Orden utmärkt och överenskommet återkom flera gånger under vårt samtal. I ett ögonblick av självplågeri föreställde jag mig hur krystat vårt samtal hade kunnat bli om vi varit tvungna att resa en längre sträcka i bil tillsammans. Han skulle gå ut med något i stil med detta som en samtalsöppnare: "Hitler skulle aldrig ha försökt sig på tvåfrontskrig. Det var dömt att misslyckas. Hans generaler vågade inte avråda honom, vet du. Inte sade man emot Hitler, fast han egentligen bara hade en korprals grad." Jag skulle artigt tvingas lyssna på ett stycke militärhistoria och han skulle under tiden spela fjantig marschmusik på cd-spelaren.
Nå, tillbaka till föredraget. Bör jag alltså tona ner min lite lössläppta, sinnliga stil? Jag brukar prata om hur det känns att vara i Australien, försöka beskriva dofter och hur skönt det är att från en alltför luftkonditionerat hus trippa ut i den 30-gradiga värmen och bli varm igen. Denna samling med strikta, allvarsamma gubbar kanske bara kommer att stirra på mig. Jag får nog se bestämd och koncentrad ut. Jag bör nog också inkludera lite fler kartor i föredraget. Kartor går alltid hem hos män i alla åldrar. Jag får se till att klämma in lite historiska fakta; gärna med anklytning till andra världskriget: Japanerna bombade Darwin och skickade ubåtar in i Sydneys hamn.* Hitler surfade på Bondi Beach.** I minglet före och efter föredraget ska jag påpeka att jag har en officersgrad (fänrik) och avsluta så många meningar som möjligt med på min ära:
Det var trevligt att få hålla en muntlig framställning för er ordensbröder, på min ära! Kan du vänligen skicka saltet, på min ära. Nej, bilderna har jag tagit själv. Äras den som äras bör, på min ära! Innan jag åker hem tar jag nu ett ärevarv genom salen, på min ära!
You gotta have faith! Man skulle kunna tro att vi automatiskt gick bort, när ökenråttorna skulle ackorderas ut under Ölandsresan. Ett hus där det bor fyra pytonormar och två snokar inte just är ett ställe, där man vill att ens gnagare skall tillbringa semestern.
Ändå kom samtalet från en av prästerna i församlingen. Kunde vi tänka oss att ta hand om råttorna i en vecka. Givetvis, svarade jag. Det är så trevliga människor och säkert är råttorna trevliga också. Mina döttrar jublade högt, när de utsågs till extramattar till dom små liven.
Nu tror ni väl mig inte men jag har, så här på femte dagen med ökenråttor i köket, insett att det är kristna råttor. Varje gång som man fyller på matskålarna eller slår friskt vatten i vattenskålen så ber de en liten bön. Den mest händige av de två har dessutom tvinnat ett litet kors av det hö som jag slänger ner en näve av varje morgon. Smyger man försiktigt fram till buren vid 19-tiden kan man få se kvällsandakten, då det dessutom blir nattvard. Lyssnar man noga kan man sedan höra späda små pip, som kvider fram en liten psalm.
Det har dessvärre blivit lite oroligt idag på eftermiddagen. Råttorna har fått reda på att mössen i källaren är sjundedagsadventister, och det har inte fallit i god jord. Jag misstänker att de planerar en nattlig räd en trappa ner för att omvända de bokstavstrogna mössen. Jag har inga planer på att hindra dem.
Vi var på vår vanliga promenad nere på fältet, när han plötsligt skrek till. Min lilla hund liksom hoppade till och satte sedan av i en rush som jag inte sett på länge. Han är ju ändå 14 år. Till sist stannade han till och jag hann ikapp. Problemet verkade sitta någonstans på bakbenen och jag fick lagt honom på rygg för att se om det syntes något. Nog syntes det något. Det satt en geting på ett av hans ben och den viftade jag bort så klumpigt så att även hunden fick sig en dask varpå han skrek till för andra gången under samma promenad. Det blev en dyster kväll för vovven. Han var verkligen hängig och jag misstänkte att han kanske fick mer än ett stick. Turligt nog hade jag smärtstillande för hundar hemma.
Nu planerar jag massmord. Alldeles i närheten av där getingattacken ägde rum har jag nu hittat ett jordgetingbo. Det är ett hål i marken och det susar getingar ut och in hela tiden. Ständigt sitter ett par getingar på vakt i öppningen, så jag måste vara försiktigt när jag slår till. Bäst är antagligen, när det regnar, då getingarna inte är lika pigga och på alerten. Jordgeting är förresten inte en speciell art utan endast just getingar som byggt sitt bo i marken. Det finns tre, fyra arter i Sverige, som gör det. "Jordgetingar" har rykte om sig att vara extra aggressiva. Det stämmer delvis. Det är nämligen så att de lättare känner fridstörare, som människor, närma sig, eftersom vibrationerna i marken förvarnar om annalkande fara. Getingarna i ett bo i ett träd är lika aggressiva men lockas inte ut lika lätt, eftersom de inte på samma vis känner människa eller hund komma klampades. Varför bara inte låta getingarna vara? Jag har inget allmänt emot dessa insekter, men de råkar ha byggt sitt bo utmed min favoritpromenad med hunden. Och visst, lite hämndlysten är jag också. Min hund är gammal och trött och det gjorde ont att se honom ha ont. Det vore också väldigt fjantigt om han strök med pga att 30 getingar ger sig på honom nästa gång han råkar komma för nära getingboet. Jag återkommer med en rapport om hur det går i getingkriget.
Förresten undrar jag om rubriken på det här inlägget får någon liten alarmsignal att klinga någonstans…
Det är en härlig sommardag och jag blir sugen på en sommardrink; den bästa som finns faktiskt: Campari och apelsinjuice med massor av is. Det saknas en ingrediens. Det hade varit lättare att acceptera, om det vore alkoholen. Flaskan med Campari står dock i skåpet. Det finns emellertid ingen juice.
Ta med apelsinjuice och kom hit! Resten fixar jag!
Det var en rolig tisdag eftermiddag/kväll. Det är ju inte ofta som jag åker in till Göteborg längre. Staden som tills för tre år sedan var min är numera ett ställe där jag nästan känner mig som gäst ibland. Affärer har flyttat, upphört eller bytt namn. Restauranger har bytt ägare och inredning. Dock känns det fortfarande som att Göteborg är en bra sommarstad; vad nu det är. En stad som känns bra på sommaren, kanske? En vänlig stad?
Jag hittade mitt sällskap och vi hade en mycket trevlig kväll, som innehöll gott att dricka, gott och starkt att äta samt många intressanta samtal. Det är roligt att umgås och jag blir glad av möten som detta.
Sedan bar det av hemåt med buss i natten. I Kungälv var det stopp. Inga bussar går upp till min by på vardag kvällar efter Bolibompa. Jag visste att det gick en buss 30 minuter senare till grannbyn men då det ändå är nästan lika långt hem därifrån som från Kungälv så promenerade jag. Det blev en sån där skön promenad med tid att tänka och att njuta. Tänka på livet; som det var, som det är och som det kanske kan bli. Njuta av att promenera i en ljummen sommarnatt. Titta på rådjuret som gick parallellt med vägen och mig i säkert 100 meter, kolla in de stjärnorna som inte skymdes av lätta slöjmoln och förundras över att skor utan strumpor i inte ger skoskav. Dessutom somnar man gott efter nästan sju kilometers vandring.
Jag hade två kollegor, som skulle komma att ha två saker gemensamt: Dels var de så odugliga i det de var satta att göra på företaget att deras karriärer där tog slut. (För att sedan förvisso fortsätta på andra ställen). Dels dog de båda med endast en dags mellanrum, varpå ett väldigt konstigt telefonsamtal ägde rum. Samtliga heter/hette i verkligheten något annat…
Siw var en av marknadscheferna och på henne låg bl.a. att ansvara för Katalogen. Katalogen var vårt främsta säljverktyg. Detta var pre-internet så det fanns inga webshoppar eller något liknande. Katalogen, som kom en gång om året var alltså superviktig. Den var också säljarnas manual. Med tusentals produktkombinationer var en bra säljmanual A och O. Alla, kunder, återsäljare och personal var mycket nöjda med hur katalogen hade varit upplagd de senaste åren. Från år till år bytte man lite bilder och gjorde andra smärre ändringar, men grundkonceptet var alla rörande överens om att det inte fick micklas med. Nu köptes emellertid Siw över från en poppig reklambyrå i Stockholm. Siw kom med flera nya, "fräscha" idéer om hur kataloger skulle göras och av någon anledning fick hon hållas. Kanske var tanken att de i Stockholm hade en bättre koll på kataloger än vi bonnläppar i Göteborg hade. När kunnigt folk med mångårig erfarenhet hade invändningar, viftades dessa bort. Jag minns att vår närmaste chef kom med en packe med de nya katalogerna, som delades ut med orden: ”Nu får ni inte bli arga. Ge det en chans åtminstone!” Vi gav denna styggelse till katalog; denna förolämpning till allt vad kataloger hette, en chans och sedan blev vi inte arga, vi blev rasande. Den var så svår att arbeta med att man sedermera var tvungen att ta fram en separat säljmanual. Kunderna var förbannade eftersom inget var sig likt: ”Vi hittar inte i katalogen!” Hade Facebook funnits hade det skapats hatgrupper till katalogens "ära". Återförsäljarna var förtvivlade. De hade förutom våra produkter en massa annat, som de var tvungna att sälja, och de behövde all hjälp de kunde få att hålla saker och ting så enkla som möjligt. Vid ett stormöte, där företagsledningen satt med, slaktades katalogen. Den mer eller mindre leddes ut på stallbacken och sköts. Inte ens Siws chef kom till hennes hjälp utan menade att nästa år skulle katalogen vara lätt att läsa och använda igen. Siw själv hade där ett jätteläge att göra en full pudel och erkänna att hon goofat. Istället sade hon truligt med ett kroppsspråk, som andades trots, att hon minsann tyckte att katalogen hade blivit bra. Några månader senare slutade Siw. Det förnekades att det på något vis hade att göra med katalogkatastrofen. Hon hade av en händelse fått ett erbjudande om ett jobb i Stockholm. Jomenvisstsörru!
Till skillnad från Siw var Gunilla någon som jag pratade med ganska ofta i mitt arbete. Hon hade ett ganska kargt sätt och många tyckte illa om henne för det. Jag hade i en period av kris fått mycket stöd av henne och hade därför stor respekt för henne som människa. Dock var vi alla överens om att hon var fullständigt värdelös i sin yrkesroll. Gunilla hade nämligen för vana att strunta i att utföra vissa arbetsuppgifter. Hon kunde lova att fixa fram några viktiga papper eller att leverera en muntlig framställning en viss dag på ett visst klockslag för att sedan bara utebli. Det var också fullständigt omöjligt att få tag i henne på telefon. Jag gissar att hon under större delen av dagen körde unplugged. Det var ett mysterium att hon fick jobba kvar i så många år som det faktiskt blev. Till sist fick hon faktiskt sparken, vilket i sig är smått fantastiskt, eftersom det är mycket svårt att sparka någon i Sverige pga att de gör ett dåligt jobb. Vi får därför anta att företaget hade väl på fötterna, när de visade henne på porten samt att hon förmodligen ändå fick med sig en årslön eller två, om facket var någorlunda på alerten.
Förra sommaren vid den här tiden dog Siw och Gunilla. Siw dog i en hjärtattack och dagen efter omkom Gunilla i en olycka som tidningarna skrev om. Min kompis Hanna var god vän med båda, och Siw och Gunilla var också bekanta med varandra. Därför slår Hanna Gunillas nummer i syfte att meddela att den gemensamma vännen Siw har gått bort. Hel ovetande om att Gunilla själv dött bara några timmar tidigare får hon Gunillas make Ernst på tråden. Nu utspelas den dialogen, som fick mig att knåpa ihop detta långa inlägg:
Hanna: Hej det är Hanna. Ernst: Hej... (Sagt med tunn, darrig stämma) Hanna: Men hur är det med dig? Du låter inte alls bra. Ernst: HON ÄR DÖD! Hanna: Ja, visst är det hemskt? Det är därför jag ringer. Ernst: Jag kan inte fatta det. Imorse var hon ju hur levande som helst. Hanna: Nej där misstar du dig. Hon dog igår. Ernst: Nej… hon dog idag. Nu på förmiddagen. Hanna: Nej det var igår. Det är jag säker på.
Detta dividerande, om när döden inträffade, pågår i ytterligare några replikskiften innan det går upp för de båda att liemannen har varit extra flitig.
Jag tycker att det är något smått surrealistiskt att någon ringer upp för att omedvetet för den nyblivne änklingen korrigera tiden för makans död och att det dröjer en liten stund innan det hela klaras upp. Ordet surrealistiskt kan i detta fall vara en omskrivning för lustigt. Faktum är att när detta återgavs för mig så skrattade jag rätt ut. Döden är ett ganska laddat ämne så jag kan vara förlåten, tycker jag.
Hanna fick alltså i ett slag ytterligare en kompis att sörja och stackars Ernst fortsatte med att gråta själv i den nu så tomma lägenheten. Livet är förgängligt, om nu någon hade glömt det.
För att ändå sluta lite i dur klistrar jag in Hassans klassiska tjuvringning, där man kopplar ihop två pizzerior med varandra. Det blir lite som när Hanna och Ernst pratade; båda är tvärsäkra på att de har rätt, vilket de också har.
Så plötsligt slår den ut sina stora, vackra kronblad och blommar: Egentidsliljan. Jag var inte ens beredd när det hände. I ett slag försvann alla familjemedlemmar, som sitter ner och kissar till, affären. Jag han knappt säga hej. Bara du och jag kvar då, sa jag till lillkillen, som i samma ögonblick gnuggade sig i ögonen. Det kan väl aldrig vara dags för middagslur redan, tänkte jag. Det var det. Efter två minuter av lama protester somnade han.
Här är ett par sanningar vad gäller barn och det de äter.
Små barn, som min son på nio månader, anser att allt måste testas; dvs allt som är stort nog att få in i munnen, ska ätas. Sedan är det upp till mig att försöka övertyga honom om motsatsen, när det behövs: – Grus, sand, damm och delar av sönderrivna tidningar har ett mycket lågt näringsvärde, mitt barn. Dessutom är det ytterst svårsmält. Hundmaten är just för hunden och inte för dig!
Lite större barn, som mina döttrar på sju respektive fyra år, anser att allt måste ratas. Sedan är det upp till mig att försöka övertyga dem om motsatsen, när det behövs: – Men fattar ni hur länge jag har slavat vid spisen för att röra ihop denna fantastiska måltid? Tänk på barnen i Afrika era otacksamma ungar!
Idag hade döttrarna ett sommarkalas i trädgården; deras första gardenparty. Nästan 20 ungar dansade en yster dans på vår gräsmatta, in och ut i lekstugan, gungeligung i hängmattan, mums på korv och bröd, gott med glass och jordgubbar, skoj med skattjakt efter godispåsar och roliga presenters öppnande. Jag stod vid grillen och spanade oroligt mot en himmel som lovade regn men bjöd sol. Sade rätt saker till barnen, till lämnande och hämtande föräldrar samt till mammor och pappor som dröjde sig kvar under kalaset för att barnen, de själva eller vi ville det. Bjöds på grillfest, bjöd tillbaka. ”Den här gången ska det verkligen ske!” Tog adjö av alla gäster; stora som små. Det är skönt med människor som gör en glad och som är roliga att göra glada. Glädje och kärlek till oss alla.
Har tänkt på människor som är viktiga; några i min närhet, andra lite längre bort men ändå med i tanken. Nu sänker sig mörkret över huset och ändå är det snart den ljusaste av nätter. Jag har många tankar och funderingar fortfarande. Några är bra andra är ännu bättre.
Jodå, här bakom en till synes stängd bloggbutik sitter jag och kurar. Det mesta är sig likt. Jag stångas mot en arbetsmarknad, som vid blotta åsynen av mig, skriker som skrämda hundar och rusar iväg upp i skogen. Målsättningen att hitta något innan sommaren har nu ersatts av hitta något innan nästa istid.
Jag har varit på årets upplaga av Sweden Rock Festival. Höjdpunkter i år var Pendragon, Magnum och Saga. Lågvattenmärke var det myckna regnandet som dessutom kom i sällskap av blåst. Det är en väldigt dålig kombination. På tal om sällskap så hade jag förutom älskade lillebror lyckats locka med mig två rookisar. Dessa visade sig vara uppgiften så mogna att de stortrivdes och dessutom fick mig att stortrivas. Skoj! De glada efterslängarna som jag kunnat läsa annorstädes kommer givetvis att beivras med hårda rapp av en käpp i 7/8-delstakt vid nästa möte.
Bilder? Bilder kommer senare. Jag måste bara få Photoshoppat dem lite. Jag ska se yngre och vackrare ut och de andra ska se försöksutskrivna och skalliga ut; dvs vi byter rätt av!
Sitt nu inte och titta på det där fjantiga bröllopet imorgon!
För tio år sedan arrangerades en fest, som jag aldrig bjöds till. Det som gjorde det lite speciellt var att det var en mycket god vän, som hade festen. Vi ingick i samma kompisgäng, ur vilket samtliga var bjudna utom jag. Det lär ha blivit någon sorts diskussion på kalaset över varför jag inte var bjuden, men någon anledning till att jag fick stanna hemma gavs inte. Jag själv var för ledsen men samtidigt för stolt för att ställa frågan själv. Det behöver knappast sägas att vår vänskap aldrig återhämtade sig efter detta, och uppenbarligen ville han ha det så.
Idag kom vår 7-åring hem och var ledsen. Hennes bästis har tydligen haft födelsedagskalas under helgen som gick. Hon hade i alla fall tagit mod till sig och frågat varför hon inte fick komma, men "bästisen" hade inget svar att ge. Nu försöker jag trösta, men också tona ner det inträffade. Det kan ju finnas en förklaring och jag har antagligen inte all information. Samtidigt är jag inombords förbannad på den lilla räkan som så ofta varit här och lekt och varit på kalas dessutom. Jag tycker också att det någonstans borde ha funnits en förälder som ifrågasatt på det sättet som vi hade gjort om vår dotter hade valt att exkludera "bästisen". Det blir svårt att möta någon av dem framöver.
Å andra sidan är detta en del av livet. Folk går vidare. En del slänger igen dörren efter sig. Andra bara slutar att ringa eller trycker upptaget när man hör av sig. Jag tycker bara att det hade kunnat vänta lite till för min lilla flicka.
