… som håller fast sonden som går in i näsan. I myllret på tidningssidan är det den bilden som jag ser direkt. Vår dotter föddes sex veckor för tidigt och "åt" genom näsan de första veckorna innan hon blev stark nog att själv suga i sig mjölken, så jag vet vad det handlar om.
Hon var så liten och skör så det var inte svårt att tänka ut det värsta scenariot. Personalen på Neonatal var dock lugnande och menade att allt skulle gå bra. Det gjorde det också.
Den lille gossen på bilden i tidningen finns inte längre. Han dog idag för ett år sedan. Bilden hör till en Till minne av-annons. Hans trötta ögon kikar in i kameran. Vet han kanske att det inte kommer att gå?
Vem han än var kommer hans föräldrar aldrig få se honom växa upp. Han kommer vara ett litet minne, som vårdas ömt. Säkert har många tårar fällts, när hans nära och kära tänker på honom och fler tårar kommer att fällas över det som var och det som aldrig blev.
Vi är inne på det sjunde året med vår äldsta dotter. Detta otroliga energiknippe far fram och tillbaka i våra liv. Hon upphör aldrig att förvåna oss med sitt glada humör, sin sociala begåvning och sitt skarpa intellekt.
Igår var hon i skolan för första gången. Det hälsades på fröken och delades ut ett litet kuvert med en "sommarläxa". Stolt marscherade hon sedan hem med det ljusa håret fladdrande för vinden. Visst såg hon stor ut?
Om vi alla får leva och ha hälsan så kommer vi ha många år tillsammans med henne. Vi kommer att få vara med på hennes skolstart till hösten; finaste klänningen och rosett i håret, uppväxtåren, studentmottagning; finaste klänningen, kanske bröllop och barnbarn.
Vi är så tacksamma!
8 kommentarer:
Fint inlägg. Det får mig att vilja ha barn, med skräckblandad förtjusning... men även med en gnutta hopp.
Tacksamhet gör grå vardagar fyllda med vardagslyx!
Vilket fint inlägg. Och dumma jag som bara trodde att mammor kunde känna så.
Fint skrivet!
Känslorna bubblar som i nyupphälld ramlösa, ditt inlägg rörde om i glaset!
Vardagslyx (ovan) får också in en fullträff!
Tack alla!
Jag klarar inte att läsa sånt här utan att bli helt bölig. Sedan sisådär två-tre veckor... *puh* Jag klarar inte tanken på alla små som inte får leva så länge som de borde, att alla inte får samma chans och förutsättningar. Och så blir jag glad-gråtig av de som faktiskt lever, växer och frodas.
Tack för ett fint blogginlägg!
Mic: Ja, det nyper till lite extra föräldrahjärtat när man läser om småttingar som dör. Kanske rör det vid det ofattbara: Att en dag måste vi ta farväl.
Skicka en kommentar