Hunden och jag

Jag reste genom ett höstigt Sverige. Vädret var vackert med sol och blå himmel. Lövträd brann i rödorangea kulörer.
Upp till Stockholm hade jag med en kompis. De sista 20 milen var det bara hunden och jag. Jag lyssnade på gamla sommarprogram och han sov mestadels.
När vi kom fram blev vi omhändertagna av varsamma och skickliga händer. Jag var nervös, ledsen och förvirrad, men efteråt kändes det mycket bättre.

Igår reste vi samma väg hem. Hunden låg med stygn och barmhärtigt utslagen av morfin. Jag grät en skvätt när jag körde söderut på E4.

Idag har han ropat Voff flera gånger och ätit. Han har börjat bli sig själv igen. Det finns hopp.