Movement without balls

Jag läste om en domedagssekt. Jag har alltid funderat på vad som får människor att gå med i en dylik sammanslutning. Det måste väl vara en önskan om att höra hemma någonstans; att bli mottagen med en öppen famn, och det vill vi ju alla.
Samtidigt så undrar man om varningsklockor inte borde ringa hos dessa människor, när de får villkoren presenterade för sig:
Ledaren påstod att han var Jesus. Redan här borde ju man dra öronen åt sig och gå därifrån. Uppenbarligen fanns det folk som med ens insåg: ”Jajamen, visst är han Jesus. Lovad vare Gud som har skickat ner grabben en andra gång!”

OK, det fanns en Jesus och han ville ha med folk i någon sorts rörelse. Sedan bjöd "Jesus" dessutom på lite mer information: Han hade anlänt till jorden i ett rymdskepp.

Här får man nog anta att ytterligare några reste sig från kuddarna på golvet, ställde ifrån sig koppen med grönt te och lämnade lokalen.
Emellertid fanns det folk som nickande instämmande. Visst hade "Jesus" kommit med ett rymdskepp. Frälsaren kan ju inte komma med bussen och åsnor rider ju bara turister i Grekland på nu för tiden.

När alla accepterat att Rymdjesus fanns ibland dem och lockade med medlemskap i en sekt så kom den för männen något obehagliga överraskningen. Detta skulle inte bli en sån där sekt där alla nuppade med alla och alstrade barn (nya församlingsmedlemmar) till höger och vänster. Alla skulle leva i celibat. Dessvärre stannade det inte vid det. Männen förväntades kastrera sig. Jag kan se framför mig hur merparten av männen skyndsamt lämnade platsen och sekten.

Men jo, det fanns några som stannade kvar. Bland de döda, för som alltid så slutade detta med massjälvmord, upptäcktes att samtliga män saknade pungkulor.

Det finns en del väldigt knepiga människor…