Detta går jag loss på idag

Artisten är Neal Morse, som tills för några år sedan spelade med bandet Spock’s Beard. Numera kör han solo och spelade med sitt band på Sweden Rock Festival för ett par veckor sedan.

Detta var den bästa låten ur setet. Den är helt enkelt skitbra. Just idag så skulle denna låt bli svaret på varför jag gillar progressive rock. Det är musikalisk uppvisning som balanserar på rätt sida av gränsen mellan coolt och navelskådande, det spelas i takter som är svåra att klappa händerna till, det är stämsång och det är nyanser i form av mjuka partier och hårda partier.
Hela låten är dubbelt så lång som den här versionen men det är i alla fall ett smakprov – på 7:15 minuter!

Och om jag för ett ögonblick skulle glömma att jag inte har så mycket hår kvar…

… så påminner min treåring mig på sitt diskreta vis:

– Pappa, du har inte hår. Du har bara huvud!

No more Wacko-Jacko

Ingen kan väl ha missat att mannen, som en gång gick på Liseberg med Anton Glanzelius, är död.
Så här när någon som betytt mycket för popmusiken lämnat in, så borde jag finna några uppskattande ord för hans verk.
Jag är ledsen men jag gör inte det. Jag är ju praktiskt taget uppvuxen med hans musik, men jag kan inte nämna en enda låt som jag verkligen gillade eller gillar. Det var inte min musik och hans röst och dansande var bara besvärande. Hans privatliv var en lång uppvisning i dåligt omdöme.

Jag kan dock känna att det var synd att han inte fick genomföra de där tack-och-adjö-spelningarna, som var planerade i London. Han hade sedan kunnat dra sig undan och levt ett popikonspensionärliv.
Nu blev det inte så, och på sätt och vis var det typiskt för Michael Jackson. Han var nog en ganska olycklig människa och hans grand finale blev just att ödet blåste honom på hans grand finale.

Sagt på barn-tv

Imorse när jag stod och fixade frukost, fick jag till min stora förvåning och förskräckelse höra en mycket ekivok replik från barnens morgon-tv. Det var en film som visades på Bolibompa och det som sades var:

– Nu är det dags att sätta på danskorna!

För all del, varför inte en danska, men är det inte att gå lite väl långt i ett program avsett för barn? Lyckligtvis reagerade inte döttrarna, men jag funderar ändå på att skriva ett argt mail till någon ansvarig.

En orm som ömsar

Skulle vi inte alla ibland vilja kränga av oss allt det gamla och börja om? Rensa bort destruktiva tankar och skadligt beteende och göra en omstart. Komma ut som en ny, glad och frisk människa.

Ormar gör ju detta. Ja, de kommer inte ut som människor och de förändrar inte sin livsstil något nämnvärt. Emellertid ömsar de skinn. När de är små sker det ganska ofta; kanske en 7-9 gånger om året. När de blir äldre och inte växer så mycket längre sker det mer sällan och då främst på grund av slitage.

Filmklippet här tog jag igår, när min ena djungelrutpytonorm ömsade skinn. Redan för en vecka sedan utsöndrade den ett ämne mellan hud och skinn för att få den yttersta huden att lossna. Då var den lite blå-grå i färgen under ett par dagar.
Så igår började den med att skava loss skinnet framme på nosen. Sedan såg den till att haka fast den skinnfliken på en gren i terrariet, varpå den kröp ur sitt skinn likt när vi människor drar av oss en strumpa så att den kommer på avigan.

Vad man sedan har kvar är ett avtryck av ormen med alla fjäll och mönster. Ormen själv är som snyggast just efter ömsningen med klara färger och distinkt mönster.

Notera de genomskinliga fjällen framför ögonen.

iPhone gaskar upp sig

För alla er som suttit uppe i flera veckor och nervöst bitit på naglarna, kan jag nu meddela att det går att skicka och ta emot mms med min iPhone.

Jojomen, det trycktes ut en uppdatering från Apple i förra veckan och däri fanns även stöd för mms. Jag har nu en fantastisk telefon.

Tåg

Ibland när jag åker tåg, vilket gubevars inte är så ofta, så brukar jag med förundran titta på alla lok och vagnar inne på stationerna och rangerbangårdarna. Jag funderar på om de alla ”hör hemma” någonstans. Om det är någon som liksom har koll på dem. Om det där gamla loket plus några vagnar, som verkar ha sett bättre dagar, skulle saknas om någon skulle låna eller rent av stjäla dem. Inte för att det skulle gå att göra så mycket mer med dem än att köra en bit, men ändå.

– Lindström, har du sett lok nr 243? Det saknas några täckta godsvagnar också.

Inte kan väl lok bli ledsna om de inte körs på länge? De är ju maskiner. Tänk ändå om det någonstans längst inne i dem finns en liten själ, som undrar när de ska ut nästa gång.

– Det har ju faktiskt gått ett par år sedan sist. Det växer gräs längs mina sidor.

Jag skulle vilja resa på en längre tågresa nu. Ställa in mina väskor i min kupé. Det skulle vara en lite lyxigare resa. Någon skulle komma in och undra om jag ville ha något att dricka. Jag skulle tacka ja och i väntan på min campari-juice skulle jag packa upp min laptop.

Sedan när tåget sätts i rörelse så skulle jag skåla med mig själv och bli så där lycklig som jag blir vid avresor.

Äntligen på väg!

Midsommarhelg

Vädergudarna har varit på vår sida. Det har varit solsken när vi ätit sill och potatis och druckit snaps på altanen, dansat runt stången och gått poängpromenad. Mellan utomhusaktiviteterna har det regnat.

Idag på förmiddagen var det sol igen och barnen fiskade krabbor från bryggan. Nu regnar det faktiskt men det märker inte barnen, eftersom de spelar fotboll.
Själv sitter jag under en markis och börjar bli kaffesugen.

Midsommar igen

Ett litet plåster på kinden…

… som håller fast sonden som går in i näsan. I myllret på tidningssidan är det den bilden som jag ser direkt. Vår dotter föddes sex veckor för tidigt och "åt" genom näsan de första veckorna innan hon blev stark nog att själv suga i sig mjölken, så jag vet vad det handlar om.
Hon var så liten och skör så det var inte svårt att tänka ut det värsta scenariot. Personalen på Neonatal var dock lugnande och menade att allt skulle gå bra. Det gjorde det också.

Den lille gossen på bilden i tidningen finns inte längre. Han dog idag för ett år sedan. Bilden hör till en Till minne av-annons. Hans trötta ögon kikar in i kameran. Vet han kanske att det inte kommer att gå?
Vem han än var kommer hans föräldrar aldrig få se honom växa upp. Han kommer vara ett litet minne, som vårdas ömt. Säkert har många tårar fällts, när hans nära och kära tänker på honom och fler tårar kommer att fällas över det som var och det som aldrig blev.

Vi är inne på det sjunde året med vår äldsta dotter. Detta otroliga energiknippe far fram och tillbaka i våra liv. Hon upphör aldrig att förvåna oss med sitt glada humör, sin sociala begåvning och sitt skarpa intellekt.
Igår var hon i skolan för första gången. Det hälsades på fröken och delades ut ett litet kuvert med en "sommarläxa". Stolt marscherade hon sedan hem med det ljusa håret fladdrande för vinden. Visst såg hon stor ut?

Om vi alla får leva och ha hälsan så kommer vi ha många år tillsammans med henne. Vi kommer att få vara med på hennes skolstart till hösten; finaste klänningen och rosett i håret, uppväxtåren, studentmottagning; finaste klänningen, kanske bröllop och barnbarn.

Vi är så tacksamma!

Mr. Anderson's gone missing

Just nu är allt väldigt förvirrat. Jag låg för en stund sedan på soffan; trött, småsur och i total avsaknad av lust att resa mig upp och göra något vettigt. Jag var istället fast besluten att ligga en stund till och titta på åtminstone den första halvtimmen av Matrix på TV6.

Javisst, den har gått på tv nästan lika många gånger som Fyra bröllop och en begravning, men jag har faktiskt bara sett den en gång.
Jag fascinerades av idén att allt som vi upplever bara är en illusion. Jag fascinerades inte av Keanu Reeves. Han är en träbock. Jag fascinerades av Hugo Weaving. Han är skitbra. Han är helt fantastisk i The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert.

Förvåningen är stor när filmen drar igång och det inte är Matrix. Det är Get Carter istället. Ja, den med Sylvester Stallone. Kom tillbaka Keanu, allt är förlåtet!
Jag bläddrar i tv-bilagan. Jodå, det ska vara Matrix. Lik förbannat är det Sylvester som stolpar runt i min tv. Irriterat sträcker jag min efter iPhonen och surfar in på tv6.se: "Just nu på TV6: Matrix".

Jamen vad tusan!

Det värsta är inte att jag inte får se Hugo som Agent Smith. Det värsta är att detta är och kommer att förbli ett fullständigt mysterium. Det lär ju inte vara så att det i morgondagens tidning kommer att finnas braskande rubriker i stil med: ”TV6 visade fel film – Klagomurens växel kollapsade.” Det här är inte riktigt som om SVT1 skulle sända en dokumentär om finsk tango istället för Allsång på Skansen.

Jag kommer i tid och evighet undra vad som fick TV6 att visa fel film den 16 juni 2009.

Dessutom hade jag gärna sett lite Matrix nu…

TV6 = Anus

Ombytta/förbytta roller

Imorgon är en stor dag för båda döttrarna. Jag trodde att de båda skulle vara uppspelta och förväntansfulla inför förutsättningarna:
3-åringen ska vara hos farmor från imorgon till onsdag. Det blir första gången som hon är själv hos farmor utan storasyster. 3-åringen älskar sin farmor.
6-åringen ska gå på studiebesök på skolan, där hon ska gå till hösten. Vi ska se hennes klassrum och hälsa på fröken. Innan vi ska dit ska vi äta på McDonalds i Kungälv (urk!)

Båda barnen är skitsura.
3-åringen vill inte alls till farmor. Hon vill till skolan och äta på McDonalds.
6-åringen anser att det är fusk att lillasyster ska få åka till farmor själv. 6-åringen vill hellre till farmor än till skolan.

Jag längtar efter en öl.

Vad är det värsta som sagts på en firmafest?

Säkert har de flesta av er varit på firmafest. Antagligen har den föregåtts av någon sorts löjlig ursäkt för att sedan kunna ha roligt: Studiebesök, Powerpointpresentation av chefen eller någon halvtrist workshop. Alla vet dock vad som hägrar: En kväll med arbetskamraterna, då mat och framför allt dryck är gratis.

Ju längre kvällen går desto mer frimodiga blir arbetskompisarna och du själv. Sanningar sägs, erbjudanden om lite "skoj" framförs och en del svårtolkat fyllesnack når ointresserade öron.

Jag vill veta det värsta/roligaste som sagt på en firmafest. Det finns två kategorier:
- Det du hört någon annan säga
- Det som du sagt själv

Man bör också berätta om vilka eventuella följder dessa alkoholdoftande utrop fick; kärlek, omplacering, uppsägning etc.

Jag börjar givetvis!

Det dummaste/roligaste som jag hört någon annan säga:
Detta var på min tid på det stora familjeföretaget i Göteborg. Jag tror att vi för omväxlings skull var hemma hos någon. Annars var vi oftast ute på krogen eller ombord på någon båt.
Till saken hör att det på detta företag fanns ganska många bögar. Det var till och med så att i mitt team var tre av de sex killarna bögar. Vi andra tre var alla upptagna.
Detta fick en promillestinn och kärlekstörstande, kvinnlig kollega att besviket utbrista framåt småtimmarna:

– Fan, varför har just vi fått så många fags? Jag vill ju att mina jobbarkompisar ska vara intresserade av mina bröst och mitt kön! (Sagt på en mycket bred göteborgska.)

Vad hände sedan: Inget alls. Alla bögar fick vara kvar. Den kvinnliga kollegan åkte hem till sin familj. Det som sägs på firmafest stannar på firmafest.

Det dummaste som jag sagt: Jag frågade på en annan fest en kvinnlig kollega:

- Var tänker du sova inatt?

Det var inte menat som en invit. Det var enbart en artig fråga, eftersom jag visste att hon bodde ute i tasselmarkerna och skulle ha svårt att ta sig hem. Jag hade inte ens en ledig sängplats att erbjuda. Det var bara ett tafatt försök att konversera.
Jag hörde dock att det lät värre än vad det var tänkt, och på hennes blick såg jag att hon var besvärad.
Här ska jag erkänna att jag inte var helt nykter, om ni nu trodde det. Det kan ha varit anledningen att jag ställde exakt samma fråga tio minuter senare, när vi möttes i baren. Nu såg hon jäkligt sur ut och jag lommade iväg och skämdes över min bristande sociala kompetens.

Vad hände sedan: Inget alls. Hon var sommarfågel och försvann iväg till ett av de andra kontoren. Vi sågs aldrig mer, tack och lov!

Nu är det er tur att blogga om saker som helst inte borde ha sagts; jobbarkompisar emellan.

Det är inte roligt

Jag arbetade ju fram till mars i år som it-konsult. Nu är jag arbetslös.
Jag raljerade mycket om mitt längsta uppdrag här på bloggen, när jag fortfarande var ute på det. Då hade jag en anställning. Mina arbetskompisar var töntar, det satt gråbruna idéer och tankar i väggarna och jag längtade därifrån.

Idag skulle jag nästan ge vad som helst för att få börja igen.

Klantig pappa

Mina pappapoäng för gårdagen var så låga att de knappt var mätbara. Jag tappade tålamodet ett flertal gånger. Mina reaktioner i förhållande till "brotten" var dessutom löjligt hysteriska.
Idag blev det därför glassköp efter hämtningen på dagis: ”Nu ska vi gå in i affären och köpa de största glassarna som finns!”

Ett annat inte så stort pappaögonblick ser vi här nedan.
Scenen är badrummet någon vecka efter att den nu treåriga dottern föddes. Hon ska badas för första gången. Jag tar henne vant i "badgreppet" och sänker ner henne i badet. Man har ju varit med tidigare. Storasyster har ju badats av mig ett otal gånger.
Lagom till när lilltjejen kommit ner i vattnet tar min fru en bild av detta; hennes första dopp.
Ni ser vad som händer va? Mitt säkra badgrepp visar sig inte vara så säkert. Jag doppar henne! Jag parerar snabbt med andra handen men det är för sent. Både mun och näsa befinner sig under vatten en halv sekund. Upp kommer en hostande och arg bebis.

Antagligen kommer detta att komma upp någon gång i ett framtida samtal med en psykolog: ”Det känns som att jag någon gång i mitt förflutna blivit utsatt för ett stort svek.”

Expressen kommer med viktiga nyheter...

... och jag säger: "Varför inte?"

Några bilder från Sweden Rock Festival

Första morgonen satt jag en stund utanför husbilen och surfade en stund. Till sist blev det så attans kallt att jag var tvungen att gå in igen.

The Tubes uppträdde något maskerade under en låt. Trummisen, Prairie Prince, hade den minst suspekta masken.

ZZ Top var lite sega men publiken verkade älska dem ändå. Jag log mest nostalgiskt.

Neal Morse, tidigare i Spock’s Beard, körde ett sologig. Han fick sällskap under par låtar av Mike Portnoy från Dream Theater (skäggisen på bilden) och Pete Trewavas från Marillion.
Morse var väldigt bra. När jag gillar något så får jag gåshud. När jag älskar något så rinner tårarna utmed kinderna. Under några av låtarna hade jag både gåshud och rinnande ögon.

Marillion! Också väldigt bra.

Steve Hogarth i Marillion sjunger inte bara bra. Han är också en publikdomptör fullt i klass med sin företrädare (Fish).

Journey har ju kanske tack vare exponering i Sopranos och Family Guy blivit hippa att gilla igen. I år kom de med nye, duktige sångaren Arnel Pineda. Han visade sig nå upp till axlarna på sina bandkollegor, men han sjöng ändå som en hel karl. Han hittades på Youtube och ringdes upp och ombads hoppa in på sång. Tänk ett sånt samtal att få!

Dream Theater var mycket bättre i år än när det begav sig sist på Sweden Rock Festival. Härligt att de spelade Solitary Shell!

Råtthål; finns de?

Jag tänker på såna där tunnelformade öppningar längst nere i en vägg. De brukar förekomma i tecknad film, företrädelsevis i Tom och Jerry, och syns även i Emil-filmen, där Emil lyckas fånga sin far istället för gnagaren.

Har någon av er sett ett riktigt råtthål?

Tillbaka från Sweden Rock Festival

Jag är hemma från Sweden Rock Festival. Det var som vanligt väldigt roligt om än lite kallt. Inte en gång hade jag på mig shortsen.

Höjdpunkter:
The Tubes – måste kolla upp dem mer. De var roliga och kanonbra.

Neal Morse – missade dumt nog första tredjedelen av spelningen, men Gud så bra det var! Mike Portnoy från Dream Theater och Peter Trewavas från Marillion gästade på scen.

Marillion – väldigt bra. Jag hade glömt bort en så fantastisk frontman Steve Hogarth är. Jag gick på signeringen efteråt och fick autografer och en kort pratstund.

ZZ Top – ok. Kändes lite trötta.

Journey – nye sångaren gjorde mycket bra ifrån sig.

Dream Theater – Mycket bättre än för ett par år sedan på samma festival. Jag njöt i stora drag.

Heaven & Hell – Väldigt bra trots halvtaskigt ljud

Jag tog en massa bilder. Jag ska lägga upp några här också.

Sweden Rock Festival!

Hej på er!

Idag smäller det. Jag kilar runt och samlar ihop det som jag ska ha med. Vädret ska faktiskt inte bli så bra i år, om man ska tro väderleksrapporterna. Jag får lägga med lite varmare kläder. Jag hoppas att det blir någorlunda i alla fall så man kan sitta lite ute. Vi ska ju bo i husbil, men det är inte samma grej att sitta fyra killar i en sån och dricka öl som att sitta på utsidan i campingstolar i solen.

Jag funderade på att blogga från festivalen, men har beslutat att strunta i det. Jag ska vara helt ledig från alla måsten.
Om det ändå är någon som vill få direktrapporter från festivalen så finns det ett par alternativ. Den här killen på The Critics har lovat att skriva lite krönikor från Sweden Rock Festival jämte recensioner av hårdrocksbloggar. Ambitiöst.
Aftonbladet har beväpnat sig med den kunnige bloggaren som till vardags återfinns här. Han kommer att blogga för den stora aftontidningen här.

Vi hörs på söndag eller måndag!

Välkommen in!

När vi kom ner på undervåningen imorse så var det väldigt svalt och skönt till skillnad från övervåningen, där vi sover. Det visade sig att vi inte hade stängt ytterdörren igår innan vi la oss.

Som så många andra människor förvarar vi en massa värdesaker i hallen: Plånböcker, mobiltelefoner och bilnycklar. Allt låg kvar. Möjligen var det något fler flugor i köket än vanligt.


Att detta hände just nu var lite lustigt med tanke på att en säkerhetskonsult med säljarleende gjorde ett oanmält besök här igår kväll.
Hade vi larm? Japp! Dock visade det sig vara fel larm. Tjuvarna skulle slå sig på knäna av skratt när de såg vårt larm. Gick larmet sönder så skulle vi få ombesörja frakt av grejorna till huvudkontoret och under tiden skulle huset så olarmat, varpå varenda tjuv i Vä(r)stsverige skulle skynda hit med kofot och säckar att bära med sig alla våra prylar med.
Jag ursäktade mig med att jag var tvungen att ge mina barn kvällsmat (sant), och vi önskade varandra en trevlig sommar.

Lustigt att vi sov med öppen dörr natten efter. Nåja, oavsett larm så kunde tjuvarna ha promenerat rätt in. Tur att vi bor på landet.

Vem som hade glömt att stänga dörren? Samma person som nu inte kan hitta sin tekopp...